Absolut inte barnkirurg
Människor jag möter är ofta väldigt nyfikna på vilken sorts läkare jag skall bli. Vilket är förståeligt! Jag är också nyfiken och undrar var jag kommer att hamna. Men ofta verkar folk tro att man efter ett par års läkarutbildning väljer specialitet någonstans under själva grundutbildningen. Alltså blir många ganska förvirrade om man glatt svarar att man inte har någon aning eftersom allt verkar spännande just nu.
Efter två och ett halvt år har vi inte sett så mycket. Vi har nosat mycket på teorin bakom det mesta och läst halva medicinåret, men det finns mycket vi inte har närmat oss ännu. Kirurgi, barn och psykiatri är några stora fält som kommer längre fram. Alltså är det svårt att välja redan. Innan man ens har fått en inblick.
Självklart finns det en del som redan säger sig veta vilken sorts läkare de skall bli. Jag hör alltså inte till den skaran. Läkaren som intervjuade mig inför intagningen till programmet sade att de som säger sig veta innan vad de skall bli, alltid väljer någon helt annan specialitet i slutändan. Jag vet inte om det stämmer. Men eftersom det finns så otroligt många specialiteter skulle det inte förvåna mig om han har rätt i majoriteten av fallen.
Jag har inte förutfattade meningar om vilken sorts läkare jag skall bli. Snarare tror jag mig veta vad jag inte skall bli. Kirurg till exempel. Jour, jour, jour, ständig tävlan och inget för den som vill ha familj. Eller? Jag har även tänkt bort att bli barnläkare. Speciellt till väldigt små barn som inte kan berätta något om hur de mår. Då blir det bara en massa siffror att tolka. För att inte tala om att hantera de sjuka barnens föräldrar! Nej, det lockar mig inte.
Men vad som lockar? Det är svårare. För det är väldigt mycket. Att säga en sak är som att välja bort alla andra och det vill jag absolut inte göra just nu. Det får bli en senare fråga.
