8 miljarder – priset för att införa vårdförlopp hypertoni
Det finns många vinster med personcentrerade och sammanhållna vårdförlopp. Men de är resurskrävande och en stor andel patienter riskerar att bli nedprioriterade. Trots det har svensk hälso- och sjukvård ännu ingen nationell struktur för hur horisontella prioriteringar ska gå till. Det menar Björn Lindkvist och Mårten Falkenberg, läkare och chefer på Sahlgrenska universitetssjukhuset.
– När nya vårdförlopp kommer ut på remiss hamnar de hos berörda samordningsråd i Västra Götalandsregionen. Vad jag slås av är att vårdförlopp inte sällan är mycket kostsamma och resurskrävande. När det gäller vårdförlopp hypertoni för vuxna har en hälsoekonomisk konsekvensbeskrivning gjorts, den visar att en implementering fullt ut kommer initialt att kosta upp till 8 miljarder i Sverige. Kan man vinna hälsa i slutänden kan kostnaden vara rimlig, men hälsoekonomiska beräkningar innefattar flera antaganden och det är mycket svårt att säkert veta, säger Björn Lindkvist, verksamhetschef för område specialistmedicin på Sahlgrenska universitetssjukhuset, ledamot i samordningsrådet för internmedicin i VGR.
Man måste också beakta, menar han, att kostnaden för vårdförloppet på 8 miljarder ska läggas på en vård som redan idag har svårt att finansiera omhändertagandet av patienter som redan är sjuka. I vårdförlopp hypertoni för vuxna föreslås opportunistisk screening; att vårdpersonal mäter blodtrycket på patienter i samband med vårdkontakter av andra skäl än hypertoni.
– Men det vetenskapliga underlaget för att just denna screeningmetod är effektiv för att förebygga hjärt- och kärlsjukdom är bristfälligt.
Vårdförlopp hypertoni är bara ett av flera vårdförlopp som ska implementeras inom verksamhetsområde specialistmedicin.
Björn Lindkvist jämför med implementeringen av SVF, vårdförlopp inom cancer.
– För exempelvis kolorektalcancer åläggs vi att prioritera patienter som kommer via SVF-förloppet för utredning med koloskopi. Här finns klara risker för undanträngningseffekter. Och det gäller även de personcentrerade vårdförloppen. Det är givetvis oerhört viktigt att nya vårdförlopp vilar på solid vetenskaplig grund men också att de går att införa utan att det sker på bekostnad av annan vård.
Innovativa metoder och behandlingar har lett till en kraftig kostnadsutveckling inom flera olika sjukdomsområden.
– Behovet av att prioritera horisontellt är jättestort, men vi har i svensk hälso- och sjukvård ännu inte satt modellen för hur detta ska gå till. Det handlar ju inte bara om SVF eller PSV utan hur vi ska prioritera kunskapsstöd mot resten av vården som inte är reglerade i formaliserade förlopp, säger Björn Lindkvist.
Hans kollega Mårten Falkenberg, professor och överläkare vid Sahlgrenska universitetssjukhuset, ser många vinster med personcentrerade och sammanhållna vårdförlopp, framför allt ambitionen att ha samma målbild i hela landet.
– Det finns många utmaningar med implementeringen. Ett stort problem är att det inte funnits en nationell struktur för implementering av vårdförlopp. Kunskapsstödet blir då ett dokument som varje region kan tolka på sitt sätt. Inte minst hur indikatorer ska registreras och följas, vilket kan försvåra jämförelser. Det skulle behövas en gemensam och tydligare struktur för hur vårdförlopp ska föras in i vården, säger Mårten Falkenberg som också är ordförande för regionalt processteam med ansvar för vårdförloppet kritisk benischemi.
Det skulle vara av stort värde, menar han, om de arbetsgrupper som tar fram vårdförlopp inte upplöses när dokumenten är färdigskrivna, utan att uppdraget förlängs och att gruppen kan arbeta vidare även under implementeringsfasen, för att på så sätt säkra att resultatet blir jämlikt.
– En viktig diskussion handlar om hur vi ska använda resurserna när det kommer till olika typer av sjukdomar, det vill säga horisontella prioriteringar. Detta en stor och svår fråga. Jag tycker den bör behandlas på central nivå inom sjukvården, med medicinska beredningsgrupper och i nära samarbete med regionernas huvudmän.
Ett annat problem, menar Mårten Falkenberg, är att en mycket stor andel patienter i vården, långt mer än hälften, i praktiken inte omfattas av ett definierat vårdförlopp och därmed riskerar att bli nedprioriterade.
– Det är förstås inte acceptabelt utan behöver hanteras med omsorg.
