• 27 februari 2009
• 0
• AV: Christer Bark

Vårdplatsbristen

– För gamla innebär det att hemsändas sjuk som en tröstlös tillvaro, menar Stig-Arne Johansson, styrelsemedlem i Överläkarföreningen.
Det tunga jourarbetet debatteras på Överläkarföreningens fullmäktigemöte.Bengt Ehrenberg, styrelseledamot i Överläkarföreningen kritiserar de långa arbetspassen:
– När det nuvarande systemet infördes 1964, var tanken att läkaren som varit jour skulle få vila ut efter ett långt arbetspass. Det var dock inte praktiskt möjligt då och är det inte nu heller. I stället sparar man ledigheten och fortsätter att jobba.
Men kan vi verkligen utföra ett lika kvalificerat arbete den 24:e timmen i tjänst? En flygkapten lär bara få jobba 13 timmar i sträck…Vi kan inte ha ett joursystem som bara tillfredsställer de unga och raska, vi måste också orka upp i 45-50-årsåldern, menar Bengt Ehrenberg.

Ledarskap och kliniskt arbete

Överläkarföreningens lokalförening i Värmland föreslår en sabbatstermin för arbetstyngda klinikchefer så att de ska kunna hålla sig a jour med den medicinska utvecklingen. På så vis menar förenningen att det skulle bli lättare att rekrytera läkare till chefer.

IT

…eller datoranvändningen som IT kallas 1989, har lett till att samhället kräver allt mer utvärdering av vård och behandling och ses som en framtidsfara där det ”finns risk för avtrubbning och minskad respekt för patientuppgifternas personliga karaktär”.

I en ledare skriver Överläkarföreningens ordförande Inge Hesselius att den nya vårdideologins övertro på central planering har gjort patienterna till objekt i vården.

”Vårdobjektet inplaneras i vårdapparaten och meddelas tilldelad vårdresurs. Endast färgblindhet kan tänkas avleda patienten från det färgglada spåret genom administrativa rutiner till vårdgivaren, läkaren.
För Storebrors resursfördelning har patientuppgifter blivit en viktig bas.”

Relationen till patienten beskrivs som det viktigaste och Läkarförbundet avvisar lösningar med centrala system.
Förbundets uttalade politik är att register med patientinformation bara ska få finnas på basenhetsnivå, dvs på kliniker, vårdcentraler eller motsvarande.

Vårdförbundets maktanspråk började för 20 år sedan

SPRI-rapporten 255, 1989 publiceras. Den anammar Vårdförbundets vårdideologi.

Här publiceras för första gången många av de tankar som ska återkomma i Vårdförbundets olika vårdmodeller de kommande decennierna fram till idag.

I SPRI-rapporten målas framtiden år 2000 upp så här:
Läkarens kunskapsmoment har naggats i kanten vilket lett till att till exempelvis sjuksköterskor med hjälp av expertsystem kommit in på traditionella läkarrevir.

År 2000 bestämmer patienten i samråd med sin vårdsgrupp om dagens möte med läkaren ska ske mellan fyra ögon eller om sjuksköterskorna och till exempel några vårdstuderande skall medverka.
På vårdavdelningarna används datorerna av såväl patienter som personal,

Expertsystem hjälper till att ställla rätt diagnos. Patienten slipper på så vis en massa onödiga undersökningar och provtagningar. Systemet hjälper också till med val av terapi.

På alla akutavdelningar är det vanligtvis sjuksköterskor som leder avdelningen. På intensivvårdsavdelningar finns det exempel på läkare med goda ledaregenskaper som blivit chefer.

Det har blivt allt vanligare att patienterna kräver alternativ medicinsk behandling. På många vårdavdelningar har man därför infört kontaktförmedling med ”alternativbehandlare” heter det i rapporten.
Patient- och anhörigutbildning är en viktig hörnsten i vårdavdelningens verksamhet. Vardagsarbetet upptas till icke ringa del av undervisning och information riktad till patienter, anhöriga och kamrater (vårdpartner) om hur patienten skall kunna förebygga vissa sjukdomar och skador och sköta sig i hemmet och på arbetsplatsen.

SPRI-rapportens visioner kommenteras av Överläkarens skribent så här i samma artikel:
SPRI-rapporten är en mångsidig, mångordig beskrivning av en omvårdnadsidyll som innefattar sluten och öppen vård (omvårdnad), utbildning av patienter och sjukvårdspersonal, förebyggande hälsovård m m.
Den medicinskt verksamma läsaren fylls dock av en stigande undran. Kommer gästerna (= patienterna) år 2000 inte att ha något behov av diagnostik och terapi?
Var skall i så fall denna verksamhet ske?
Var utbildas läkarna?
Är de helt bortrationaliserade?

Vart tog behandlingen vägen?

Det frågar sig Överläkarföreningens ordförande Inge Hesselius i ledaren i nr 5/89 när han kommenterar SPRI-rapporten.

I den praktiska verksamheten på kliniker och vårdcentraler har människor i alla tider sökt läkare för sina krämpor. Och vid behov vårdats med omsorg av läkare, sjuksköterskor och övrig personal…

Det är beklagligt att en grupp vårdpersonal av fackligt egoistiska skäl försöker med monopol muta in en viktig del av vårt gemensamma arbete och frånkänner andra grupper all kompetens.

Den fackliga ambitionen är lätt att förstå, men det blir betänkligt när SPRI fullständigt okritiskt anammar dessa idéer i en utredningsrapport som kan få inflytande på framtidens sjukvårdsorganisation…

Rapporten skildar en idyllisk vårdmiljö uppenbarligen befolkad, med friska gäster och nästan helt i avsaknad av behandlingsinsatser och medicinsk kompetens.
Rapporten avspeglar en grupps förhoppningar om inflytande i framtidens sjukvårdsorganisation.

Hur kan man föreslå att politikerna ska få mer makt i världens mest genompolitiserade sjukvårdssystem?

Striden med dåvarande Vårdförbundet fortsätter på 90-talet. I nummer 4/1990 publicerar Överläkaren en ledare under rubriken ”Läkarinflytande och politikermakt, professionalism och omvårdnad”.

I den argumenterar ledarskribenten mot ökad politikermakt och försök att minska den professionella ledningen av sjukvården:

– Riksdagens beslut om cheföverläkare måste ha varit ett hårt slag för Inger Ohlsson. I besvikelsen över att hon inte själv lyckats ta kommandot går Inger Ohlsson nu i sin frispråkighet ett steg längre än andra. I världens sannolikt mest genompolitiserade sjukvårdssystem med en planekonomi som skapat en för alla uppenbar ekonomisk kris föreslås ett ökat politikerinflytande.

Vilken uppfattning i denna fråga har alla de patienter som står i operationsköerna?
Inger Ohlsson konstaterar visserligen att ”det är inte operationsköerna som är problemet i vården”. Andra med mindre god hälsa avfärdar nog inte detta problem lika elegant.

Ledaren avslutas med orden:
– När man som behandling av en svår kronisk förgiftning, politikerintoxikation, föreslår ytterligare en rejäl dos av det aktuella giftet, måste man kunna erbjuda en särdelses god omvårdnad för att patienten skall kunna dö nöjd, slutar ledaren.