”Vi behöver fler läkare som chefer, men att skapa ett chefsskrå är fel väg att gå”
Argumentet för att sjukvården behöver läkare som chefer, är att den som leder en verksamhet bör ha stor kunskap om verksamhetens väsen, styrkor och svagheter.Läkarna har, med sina medicinska kunskaper, särskilt goda förutsättningar att leda den kunskapsintensiva verksamhet som sjukvården innebär.
Det är på läkare en stor del av utvecklingen av morgondagens sjukvård vilar och det är därför som läkare behövs som chefer.
Vid årets trevliga och lärorika läkarstämma i Göteborg arrangerade Läkarförbundet ett symposium om läkares chefskap och medarbetarskap. Där framhöll Jan Ericsson, sjukhusdirektör på Sahlgrenska, att chefer är till för att uppnå resultat och att ”det behövs en speciell professionalitet för att vara chef”.
Den slutsatsen drar också professor Johan Calltorp i sin, till SKL, nyligen levererade utredning Kunskapsbaserad ledning, styrning och utveckling.Jag vill inte argumentera mot vare sig titeln eller den fyrtio sidor långa inventeringen av svårigheter och brister i utbildning och forskning vad det gäller ledning och ledarskap i hälso- och sjukvården.
Däremot är förslaget att professionalisera ledningsrollen i sjukvården kontroversiellt.
Calltorp förutspår att cheferna inom sjukvården skulle vara mer effektiva i en speciellt utbildad, egen profession med egen teoretisk kunskap och egen etik.
Yrket skulle kräva viss autonomi ”för att främja den yrkesetiska normbildningen så att rätt samspel med det politiska ledningssystemet utvecklas”.
Calltorp föreslår att huvudmännen, för att försörja hälso- och sjukvården med framtida ledningskompetens, tillskapar ett speciellt traineeprogram ”i vilket de rekryterade dels får praktisk orientering, dels får fortlöpande kontakter med och kunskapspåfyllning från lämpliga akademiska institutioner”.
Han föreslår också 6-10 regioncentra för ledningsforskning där forskningen leds av en panel utsedd av forskningsfinansiären. Där kan man sedan som ledningspraktiker få insikter i det allmänna forskningsläget inom området och få hjälp i sitt utvecklingsarbete. ”Utifrån forskningens perspektiv kan man bygga upp goda och långsiktiga kontakter med hälso- och sjukvårdshuvudmännen.”
Det föreslås även överbryggande organisationsarrangemang med kombinationstjänster mellan forskning och chefskap. Eftersom dessa tjänster skulle få en svår mellanroll och vara sårbara för kritik från bägge håll skulle det behövas ”ett tydligt och uthålligt stöd från huvudmannen för att de skulle vara lyckosamma i sin uppgift.”
I min mening vore det inte alls bra med ett speciellt sjukvårdschefsskrå. Chefer i sjukvården måste givetvis utbildas och fortbildas för att behärska de kunskaper som krävs för uppgiften, men att specialinrikta vissa personer för chefstjänstgöring eller inrätta speciella grundutbildningar för dessa skulle bara skapa förutsättningar för ett speciellt ledningsadelskap.
Sjukvården skulle komma att regeras av en grupp frälsta tjänstemän som i skuggan av rådande politiska majoritet, i allt skulle arbeta för professionens fortsatta makt och karriär inom regioner och landsting. Vad skulle Sveriges patienter tjäna på detta?
Att inrätta ett speciellt chefsskrå inom sjukvården innebär ytterligare ett steg mot centralstyrning. Det danar cheferna till byråkrater istället för till inspirerande ledare av verksamheten.
Om dessa professionella chefer dessutom systematiskt måste skyddas mot kritik, riskerar vi att få en ledningsdiktatur. Skulle det vara en lösning på chefskrisen i svensk sjukvård?
Att dessutom, som Calltorp föreslår, säkra skråsammanhållningen genom att specialutbilda ett lojalt gäng, som blir beroende, genom hela sin livskarriär, av regionkursledningen, forskningstilldelningspanelen och monopolarbetsgivaren, vore förkastligt. Vilket chefsgarnityr skulle vi då få?
Det stora problemet i sjukvården idag är bristen på tillgänglighet och där är en stor del av orsaken landstingens monopolställning och dess ledningsskleros.
Ett aktuellt exempel på detta är implementeringen av den nya arbetstidslagen. Vi har en ny nationell lag som behöver anpassas till sjukvårdens förutsättningar men där pragmatiska chefer i verksamheten hålls tillbaka av SKLs centralstyrningsfundamentalister vars ambition är att såväl kontrollera som uniformera sjukvården.
Resultatet blir att vi från nyår, om vi inte anpassat lagen via lokala kollektivavtal, måste beredas 11 timmars sammanhängande vila per dygn. Då kommer tillgängligheten, säkerheten och kontinuiteten i vården kraftigt att försämras och vi kommer att få betala ur egen ficka för nöjet att vara bakjour.
Det kommer inte att fungera och det förstår alla chefer med kunskap av dagens sjukvårdsorganisation men det förstår uppenbarligen inte de som fattar beslut på landstings- och regionnivå.
Jag vill uppmana de sjukvårdspolitiker som önskar öka tillgängligheten och kvaliteten i svensk sjukvård att inrättandet av en särskild chefsprofession är fel väg att gå. Satsa istället på chefer med kunskap om verksamheten, i kombination med kunskap om ledning. Ge dessa chefer mandat att tillsammans med sjukvårdens befintliga professioner planera och verkställa sjukvård.
Dagens vård är inriktad på produktion och kostnadseffektivitet. Det uppskruvade tempot och de krympta möjligheterna att styra över hur arbetet skall organiseras har skett på bekostnad av sammanhang hos sjukvårdspersonalen och medmänsklighet i vården.
Förståelsen för att dessa parametrar är väsentliga för sjukvårdens kvalitet finns hos dem med erfarenhet och eget engagemang i vården. Det är läkarna som förstår vikten av patient – läkarmötet och vådan av för lite tid per patient och det är därför läkarnas kunskap skall styra.
Läkarförbundet och Sjukhusläkarföreningen anser att sjukvården skall ledas av chefer, väl förtrogna med verksamheten och lyhörda för personalens kompetens i hur arbetet skall organiseras.
De läkare och andra som antar chefskap bör dessutom (precis som tidningen Sjukhusläkarens redaktion) fortlöpande inspireras och uppmuntras i sitt arbete.
Läkare behövs som chefer!