“Vården måste ta de anhöriga mer på allvar”
Margit Ferm är förbundsordförande för SPES, Riksförbundet för Suicidprevention och Efterlevandestöd. Hennes engagemang startade 1992 då hennes son Martin tog sitt liv, 21 år gammal.
För Margit Ferm och hennes familj stannade plötsligt världen en sen vinterdag i december för snart 15 år sedan. Det var dagen efter Lucia. I tjugo minuter hade hennes son Martin lämnats ensam, den stunden räckte för att han i handling skulle fullfölja det som han sedan länge övervägt.
– Det var Martins syster som hittade honom. Tankar på självmord hade funnits en längre tid och han pratade mycket med mig om det. I ett och ett halvt år hade han varit deprimerad. Svårigheten var dock att Martin inte ville ta emot någon hjälp, säger Margit Ferm.
Tidigare under hösten hade familjen fått kontakt med en öppen psykiatrisk mottagning. Familjen blev uppenbart lättad när man fick löfte av en läkare om hembesök. Men i sista stund ställdes hembesöket in och istället bokades en telefontid.
– Strax därefter tog Martin sitt liv. Inte förrän då fick vi den hjälp han hade behövt långt tidigare och det kändes naturligtvis fruktansvärt svårt, säger Margit Ferm.
I efterhand har familjen via en arbetskamrat till Martin förstått att en konflikt på jobbet kan ha varit det som till slut fick Martin att ta det slutgiltiga steget.
– Han kände sig kränkt, men lyckades inte med egna ord förmedla vad som hände i honom. Vi andra i familjen fick ett tungt ansvar och vi kontaktade alla instanser vi kunde komma på för att få hjälp. Då kunde vi bland annat få frågan varför Martin inte ringde själv och om detta inte var något som familjen kunde klara på egen hand, säger Margit Ferm.
Hon är socionom och har tidigare bland annat varit verksam som avdelningsdirektör vid Statens invandrarverk. Under sin yrkeskarriär har hon varit van vid att kommunicera med människor.
– Men när jag som mamma sökte hjälp för min son upplevde jag inte att jag blev tagen på allvar. Det var oerhört frustrerande att inte bli hörd. Jag visste ju att Martin skulle kunna sätta sina tankar i handling, säger Margit Ferm.
Fler än 80 procent av dem som tar sitt liv har månaderna innan kontaktat vården, många av dem lider av depression. En fjärdedel av alla suicid begås under vård och behandling.
Margit Ferm upplever att det råder en stor skillnad i bemötande inom vården. När hon sökte hjälp för sin hjärtsjuke make, möttes hon av en helt annan beredskap och förståelse.
– De ställer helt andra frågor i hjärtsjukvården och det är också en stor kvalitetsskillnad i omhändertagande. Så ska det naturligtvis inte vara, säger Margit Ferm.
I femton år har hon varit engagerad i SPES, och ingår sedan 1995 i ledningen för organisationen.
Genom kontaktpersoner, informatörer, telefonjour, utbildningar och självhjälpsgrupper arbetar SPES för att förebygga självmord och stärka stödet till efterlevande.
– Det behövs en större ödmjukhet inom vården. De som är anhöriga behöver bli tagna på allvar när de ringer. De har ofta sett förändringarna som sker över tid och när de väl hör av sig är i regel läget akut.
Då behövs kunskap om vad man som närstående kan göra och hur man ska stötta den som är i kris. Man behöver också få besked om vart man akut kan vända sig när man upplever att suicidrisken ökar, säger Margit Ferm.
Idag håller hon i fortbildningar inom hälso- och sjukvården, socialtjänsten, skolan, kyrkan och polisen.
– Min ambition är att vidga perspektivet på suicidprevention. Förhoppningen är också att Sverige liksom många andra länder nu tar steget och antar ett nytt nationellt program i suicidprevention, säger Margit Ferm.
