Nyhetsarkiv

Psykiatrin kunde inte ta emot familj som behövde akut hjälp efter dotters självmord

Några dagar före midsommarafton förra året tog Monica Engström och hennes dotter Sofia en längre cykeltur. Tillsammans pratade de om den kommande helgen och ett gemensamt midsommarfirande i Sunne, sex mil norr om Karlstad.

– Den dagen var så fin, vi skrattade och besökte affärer och pratade mycket. Vi hade en nära relation Sofia och jag, även om det naturligtvis fanns problem. Men jag förknippade svårigheterna med tonåren och jag kunde känna igen mig i det hon brottades med från min egen tonårstid, säger Monica.

När hon dagen före midsommarafton skulle hämta sin dotter i den gemensamma lägenheten i Karlstad, kände hon direkt att något var fel. Lägenheten var olåst och Sofia befann sig inte på sitt rum.

Monica ringde Sofias mobil och när hon inte fick svar passade hon på att åka och handla. Efter några timmar och flera försök att nå Sofia blev Monica orolig. Hon kontaktade Sofias vänner och de bekräftade Monicas oro. Efter ytterligare några timmar beslutade hon sig därför att ringa polisen och be dem göra en efterlysning.

– Polisen kom hem till oss och vi kände verkligen att vi blev tagna på allvar. Under vårt samtal kom jag plötsligt på att Sofias hopprep som brukade ligga på vardagsrumsgolvet, var borta. Ändå förstod jag inte då vad som hade hänt. Det var för mig en helt främmande och omöjlig tanke, även om polisen tog upp den, säger Monica.

I ytterligare två dygn fick Monica och hennes familj leva i förtvivlad ovisshet fram till söndagseftermiddagen då polisen kom med dödsbeskedet. Sofia hade sökt sig till en plats längs ett järnvägsspår där hon brukade promenera med hundarna. I ett hål genom ett staket hade hon krupit in till ett industriområde och hängt sig i en hög ställning med sitt hopprep. På ett plank intill stod sprayat: Puss.

– Vi vet inte om det var Sofia som skrev det innan hon dog, men jag tror ju det. Det känns så, säger Monica.
Så snart polisen hade hittat Sofia larmade de kommunens POSOM-grupp (Psykiskt och socialt omhändertagande vid olyckor och katastrofer).

– Beskedet var för svårt att ta in, jag och familjen var i chock. Som tur var fanns polisen vid vår sida tills tre kvinnor från kommunens POSOM-grupp kom och avlöste dem. Vi fick ett oerhört fint bemötande och vi har fått ovärderlig hjälp att hantera inte bara chocken och sorgen efter Sofias död, utan också alla kontakter med myndigheter, kollegor, vänner och Sofias kamrater, säger Monica Engström.

Hon är dock kritisk till hur den vuxenpsykiatrin i Karlstad bemötte familjens behov av akut hjälp. Monica Engström beskriver hur svårt det var att som familj hantera chocken och sorgen efter polisens besked om Sofias död.

– När POSOM-gruppen skulle lämna oss den första kvällen efter beskedet, ville vi som familj komma in akut till psykiatrimottagningen i Karlstad. Vi ville inte vara ensamma över natten. Men psykiatrin kunde inte ta emot oss. Den ende som de kunde ta emot var min man eftersom han tidigare fanns inskriven på grund av en långvarig depression.

Det kändes naturligtvis fruktansvärt, vi var förtvivlade och visste inte vart vi skulle vända oss. Istället för att få hjälp av psykiatrin tvingades min man dela med sig av sina sobril så att vi skulle kunna komma till ro och få några timmars sömn, säger Monica Engström.

Den bästa hjälpen under de månader som gått efter Sofias självmord, menar hon, har varit kommunens POSOM-grupp samt SPES-gruppen i Karlstad. Tillsammans med andra anhöriga som har erfarenhet av suicid, har familjen sakta börjat bearbeta det som har hänt.

–POSOM-gruppen ordnade bland annat med min sjukskrivning. Det var skönt att upprepade gånger slippa berätta om det som har hänt. I SPES-gruppen har jag träffat andra anhöriga som orkat leva vidare och det har varit viktigt. Man tror ju till en början inte att man ska överleva, säger Monica Engström.

Fotnot: POSOM-gruppen i Karlstad är en frivillig organisation med 50-tal person som arbetar med psykiskt och socialt omhändertagande vid olyckor och katastrofer. Gruppen leds av representanter från kyrkan, sjukvården, räddningstjänsten, skolan samt socialförvaltningen.
Organisationen finansieras av socialtjänsten, kyrkan och räddningstjänsten och har en budget på 75 000 kronor per år.
Gruppen vill av hänsyn till sekretessbestämmelser inte medverka i intervjuer som rör enskilda ärenden.

Krönika
Bertil Hagström

Orisken är mycket större än risken

Analyser, reportage, debatt och nyheter från sjukhusvärlden Vi ser till att hålla dig i händelsernas centrum

GDPR

Ur Sjukhusläkaren 2020-04

Så stor är operationsskulden – region för region / sjukhus för sjukhus / Vad behövs nu då? / "Vi behöver större marginaler till vardags – inte för en pandemi" / De klarade covid-19-stormen / Professionalismens återkomst / "Yngre läkare har utnyttjats" / Kan en pandemi rå på administrationssamhället? / Krönikor / Porträttet: Anna Rask-Andersen / Från facklig till chef och tillbaka

Prenumerera