”Vården av äldre jämförbar med lobotomeringen av psykiskt sjuka på 50-talet”
– När vi tittar tillbaka kan vi med förskräckelse se hur vi på 50-talet lobotomerade människor med psykiska sjukdomar. Jag tror att vi år 2050 på ett liknande sätt kommer att blicka tillbaka på den tid vi lever i och betrakta läkare som kemiska lobotomister av äldre.
Det finns en stor avsaknad av kunskap och respekt för hur läkemedel måste hanteras i praktisk klinisk vardag, säger Finn Bengtsson.
Han är moderat politiker och den ende yrkesverksamme läkaren i riksdagen. De senaste 25 åren har han ägnat sig åt läkemedelsforskning och är specialist i klinisk farmakologi med inriktning på psykiatri. Sedan 2002 innehar han en professur i psykiatrisk behandlingsforskning vid Linköpings universitet.
Han har disputerat i psykofarmakologi, det vill säga läran om hur signalsubstanser, läkemedel och droger påverkar nervsystemet.
– Mycket av min forskning har handlat om läkemedel och hur man ska kunna erbjuda patienter rätt och evidensbaserad behandling, säger Finn Bengtsson.
En av hans doktorander heter Maria Chermá; hon är läkare och specialist i klinisk farmakologi, verksam vid Laboratoriemedicinskt Centrum i Östergötland. Hon gjorde sin läkarutbildning i Valencia i Spanien och flyttade 1994 till Sverige och till Universitetssjukhuset i Linköping där hon fick en ST-tjänst i klinisk farmakologi.
I augusti i år publicerades hennes studie om antidepressiv behandling av äldre i särskilda boenden i Östergötland. Studien som publicerades i den vetenskapliga tidskriften Journal of Clinical Psychopharmacology, omfattar 71 patienter (80 procent kvinnor och 20 procent män) vid åtta särskilda boenden, framförallt i Norrköping.
Resultaten visar att 38 procent av de äldre behandlades med minst ett antidepressivt läkemedel, främst citalopram.
– Det är i och för sig inte så konstigt, många äldre lider av depressioner och siffran är jämförbar med vad som visats i andra studier. Men förvånande är att 70 procent inte visste att de behandlades med antidepressiva medel. Och hos 73 procent var läkemedelshalten som vi mätte med blodprov mycket högre än vad vi förväntade om man ser till de administrerade doserna, säger Maria Chermá.
Studien visar kort sagt att patienterna är neddrogade och att läkemedelsbehandlingen inte är anpassad till rätt patient och i rätt dos.
– Det är patetiskt att man i debatten pratar om onödiga och farliga läkemedel när det handlar om brist på kunskap och engagemang från förskrivare. Läkemedelsindustrin och ansvariga myndigheter har också ett stort ansvar då man inte har agerat tillräckligt för att komma tillrätta med problemen, säger Finn Bengtsson.
Planlös behandling
Studien visar att så gott som alla patienter hade en indikation för behandling med antidepressiva läkemedel, men i 34 procent av patientjournalerna fanns inga anteckningar om när behandlingen startade eller hur länge den skulle pågå.
Så många som 77 procent uppvisade också biverkningar av sin läkemedelsbehandling; patienterna hade i genomsnitt 11 läkemedel sammanlagt. De vanligaste biverkningarna var yrsel, förstoppning och muntorrhet.
I dag ges läkemedel slentrianmässigt till äldre. Inte förrän man upptäcker eventuella biverkningar sänker man dosen eller sätter ut läkemedlet. Det är ett beteende som hör hemma i tiden för den läkemedelsbehandling man gav för ett halvt sekel sedan, menar Finn Bengtsson.
Genom ökad kunskap och satsningar på läkemedelsanalytiska laboratorier skulle patienter kunna få en bättre dos- och individanpassad läkemedelsbehandling.
Tekniken finns
– Tekniken och möjligheterna finns. Variationen hur olika individer omsätter läkemedel är stor. Man behöver därför ta blodprover och kolla njurfunktionen. Alla patienter borde även få genomgå en genetisk analys för att lägga grunden för en korrekt läkemedelsdosering. Kostnaden som är ett engångsbelopp på cirka 1 000 kronor per individ skulle i längden kunna bespara samhället mångmiljonbelopp, säger Finn Bengtsson.
– De studier som görs inför registrering av ett nytt läkemedel bygger på en hårt selekterad grupp av patienter, vilket innebär att det knappt finns en patient ute i den kliniska vardagen som är representativ för vad studierna kommit fram till, säger Finn Bengtsson.
Utbildningen i farmakologi behöver stärkas
Den farmakologiska utbildningen för läkare på grund- och specialistnivå behöver stärkas, menar han. Varje läkare med förskrivningsrätt måste få en mycket större förståelse för det ansvar man har för ordinationer.
– Om ingenting görs för att höja kompetensen, kvaliteten och säkerheten kring hur läkemedel hanteras, så kanske vi behöver se över vilka som ska ha förskrivningsrätt och vilka krav som behöver ställas på den som ska ordinera läkemedel, säger Finn Bengtsson.
Allvarliga läkemedelsbiverkningar
I en studie från Karolinska universitetssjukhuset Huddinge, har forskare med Esbjörn Paul i spetsen, visat att patienter som läggs in akut på geriatrisk klinik i genomsnitt hade åtta läkemedel vid inskrivning, och 10 läkemedel vid utskrivning.
Hos en tredjedel av patienterna bedömdes läkemedelsbiverkning vara ensam eller bidragande orsak till inläggningen. Majoriteten av patienterna hade också måttligt eller kraftigt nedsatt njurfunktion.
Ofantliga kostnader
– Statens direkta kostnader för läkemedelsförmånen uppgår till 21,6 miljarder kronor i år och beräknas stiga till 21,8 miljarder kronor nästa år. Lägger man till merkostnaderna för den misslyckade läkemedelsbehandlingen så är utgifterna betydligt högre för samhället.
– Det är en ofantligt stor kostnad, felaktiga förskrivningar innebär onödiga inläggningar och ett stort lidande för patienterna med fallolyckor och frakturer som följd. Ur patientsäkerhetssynpunkt är läkemedelshanteringen den viktigaste frågan som vi behöver lyfta politiskt. Min förhoppning är att jag via motioner och mitt arbete i socialutskottet, ska medverka till en förändring och förbättring vad gäller läkemedelshantering och läkemedelsanvändning, säger Finn Bengtsson.
Övermedicineringan av gamla måste stoppas. Gamlingarna tar skada. http://jmm.nu/overmedicineringen-inom-aldrevarden-maste-upphora/
Som sjuksköterska inom kommunens vård och omsorg/särskilda boenden, vill jag i detta inlägg belysa ytterligare en aspekt i detta med äldre och läkemedel med fokus psykofarmaka.
Så gott som dagligen finns jag på plats i den miljö som de äldre vistas i. Socialstyrelsens rapporter genom åren visar som vi alla vet, den krassa verkligheten. Nu har vi facit i hand, nu vet vi att det förekommer övermedicinering av både antidepressiva läkemedel och ren psykofarmaka. Denna s.k ”lobotomering” som Finn Bengtsson kallar det, existerar ofta i verkligheten, det har ju Socialstyrelsen redan kommit fram till för länge sedan. Vad jag är fundersam över är varför ingen människa tar reda på varför?
Ett demensboende i dag är ofta en salig blandning av diagnostiserade dementa, åldrade missbrukare och psykiskt sjuka som har blivit till åren och inte faller under psykiatrin längre.
Är det inte dags för samhället och de styrande att inse att åldringsvården i kommunen är i behov av kompetens både inom geriatrik samt psykiatri?
Så länge som diagnoser och div. tillstånd blandas i en salig röra på många s.k demensavdelningar, får vi denna smältdegel som bara kan hållas ”stången” med hjälp av sedering.
Det är vårdbiträden och undersköterskor som lämnas ”vind för våg” med dessa hjälpbehövande och de ska vara experter på både beteetdestörningar, lättare demens, psykotiska åldringar och äldre missbrukare. Det är vårdare och undersköterskor som skall försöka att få alla dessa olika individer att samsas på en och samma avdelning utan någon form av sedering.
Nej inte är det den enskilde läkarens, sjuksköterskans eller vårdarens fel att de äldre psykiskt sjuka är ”lobotomerade”.
Det är istället samhällets oförmåga att förstå hur verkligheten ser ut idag på många äldreboenden som ligger till grund för övermedicineringen.
Hur har samhället tänkt att alla dessa individer med olika diagnoser inom demens och psykiatri skall kunna leva och samsas tillsammans sida vid sida på en avdelning utan att det förekommer sedering?
När en liten gammal dement dam blir grovt och förhoppningsvis enbart verbalt attackerad av en stor åldrad herre med gammal missbruksproblematik och frontallobsdemens. När någon får nog och slår på bordsgrannen som inte kan sluta ropa trots tillsägelser från vederbörande.
Några vettiga förslag i dessa spartider?
Madeleine Envall
Leg. Sjuksköterska
Artiklar i senaste numret av Sjukhusläkaren om och med Prof. och politikern Finn Bengtsson och Prof. Yngve Gustavsson belyser än en gång detta med övermedicinering av patienter, med focus på gruppen äldre och äldre-äldre.
Vi har de senaste åren åsett ett stort antal larmrapporter i ämnet, som exempelvis att intagningsorsak av ca 30% av patienter vid våra medicinkliniker är övermedicinering/interaktionsproblem.
Var är grundbulten, för vi ser inte att det händer speciellt mycket på området som nu belyses!?
Jo, Finn Bengtsson, du som politiker och dina politikerkollegor har ett stort ansvar i att ni ofta och outtröttligt lovar en ständigt förbättrad vård, trots en tynande ekonomi, med alltmer avancerade terapimetoder som exempelvis nya läkemedel. Detta skapar en enorm förväntan hos patienter och anhöriga. Man söker sin doktor för att pröva just dessa nya fina mediciner, och doktorn har ofta inte haft tid och ork att inhämta annat än läkemedelsindustrins information.
Represententer för läkemedelsidustrin har ett stort ansvar, att vid sin information upplysa om att forskningen på deras läkemedel huvudsakligen baseras på medelålders personer, ofta män, inte ens patienter kanske. I vården ser man alltför ofta patienter, 90+, som exempelvis intar olika typer av hjärt-kärlprofylax, ex. lipidsänkare, som om de skulle haft nytta av dem, borde ha satts in kanske 30-60 år tidigare.
Vad göra?
-Lyft upp geriatrik som ett kliniskt ämne inom läkarutbildning och sjuksköterskeutbildning!
-Stöd forskare inom geriatrik, prioritera forskningsanslag till dem!
-Inrätta ”äldreläkare” inom varje kommun, gärna med överläkartitel och ge dem en betydligt högre lön än kollegor med motsvarande erfarenhet och utbildningsnivå! Detta för att skapa incitament och status för de kollegor, som åtar sig en tung och angelägen uppgift!
Jan Ulfberg
Överläkare, docent, författare, förläggare
jan.ulfberg@circadbok.se