”Tyvärr löser inga lagar om vårdgarantier och lotsar sjukvårdens problem”
En färsk forskningsrapport från Prioriteringscentrum visar att folket alltjämt anser att sjukvården skall vara solidariskt finansierad och rättvist fördelad. Rättvisan ses som avgörande för den solidariska sjukvårdens fortlevnad.
Sättet att stärka patienternas rättigheter och därmed rättvisan i vården utreds av Toivo Heinso. Hans förslag, som kommer i december, kan bli att vårdgarantin lagfästs, det formuleras en rätt till fast vårdkontakt och till vårdlots att guida i sjukvårdsapparaten.
”Fel metod att komma
åt den ojämlika sjukvården”
Kontakter inom vården är användbara och i en utredning av Fölster och Bergström svarade 18 procent av de tillfrågade att de tvingats använda kontakter för att komma åt sjukvård. Det är inte solidariskt och rättvist att man måste elitsatsa i en idrottsklubb för att få träffa en ortoped eller bo granne med en kardiolog för att få adekvat blodtrycksbehandling.
Att tillskapa en ny yrkeskategori inom vården för att lotsa patienter rätt, är dock inte medlet mot bristande tillgänglighet till läkare. Bättre vore att inrikta sig på att stärka patientens verkliga möjlighet att få träffa en läkare vid behov.
Idag råder lågkonjunktur inom sjukvården med liten efterfrågan och slimmat utbud. Men högkonjunkturen är på väg och efterfrågan på sjukvård kommer att öka. Dels för att behandlingsmöjligheterna ökar och dels för att befolkningen blir äldre. 800.000 svenskar är över 75 år och gruppen kommer att växa med 40-talisterna både vad det gäller antal och krav. Därutöver ökar andelen invandrare och denna grupp är sjukare är de svenskfödda och behöver mer och bättre vård.
Socialstyrelsen rapporterar om fortsatta brister i vårdens tillgänglighet och jämlikhet. Social tillhörighet och härkomst påverkar avsevärt vilken vård man får. Detta är inte rättvist!
På grund av bristande tillit till den offentliga vårdens tillgänglighet tecknar alltfler svenskar individuella sjukvårdsförsäkringar. Fler arbetsgivare försäkrar också sina anställda, även de som borde anlita den offentliga sjukvården till exempel Regeringskansliet och Värmlands landsting.
I Danmark är 800.000 danskar sjukvårdsförsäkrade och premierna är avdragsgilla för arbetsgivaren. Något för arbetslinjen?
När högkonjunkturen drabbar vården kommer tillgänglighetsbristen bli allt tydligare.
Sverige är idag en av de mest läkartäta länderna i Europa med 1 läkare per 300 innevånare. Idag finns 30.000 läkare i Sverige mot 10.000 år 1970.
30 procent av läkarkåren uppnår pensionsålder under det kommande decenniet och de nordiska läkarföreningarnas senaste prognos förutspår ett underskott på 8.000 läkare i Sverige år 2020.
Hur skall 8.000 läkare ersättas?
För att bibehålla en solidariskt finansierad och rättvist tillgänglig sjukvård i Sverige måste vi agera förståndigt inför detta scenario och inte bara satsa på politiskt klädsamma förbud mot köer.
Vårdgaranti hjälper inte mot läkarbrist. ”Vårdgarantireformen från 2005 har haft begränsade effekter på väntetiderna” konkluderar Socialstyrelsen eftersom väntetiderna till besök har ökat medan de till behandling bara minskat marginellt.
Ett bättre sätt att öka tillgången på läkare är att öka utbildningen. Det går dock inte att satsa på kvantitet på bekostnad av kvalitet.
För varje läkarstuderande måste utrymme och resurser för 15 års utbildning avsättas i sjukvården. Det måste reserveras läkartid för handledning och träning, men också för att skapa incitament och engagemang.
Att importera läkare från andra länder är ett annat sätt att öka tillgången men det är dyrt att få hit dem, osäkert om de stannar och innebär oetiskt fiskande om de behövs hemmavid.
Redan idag har mer än hälften av de läkare som får svensk legitimation en utländsk examen och många av dem är svenskar som kan språket och kulturen, men som också bevisligen klarar att flytta över gränsen om det är grönare på andra sidan.
Ett smart sätt är att optimera användandet av läkartid. Komrev rapporterade 2003 att 35 procent av läkarnas tid går åt till administrativt arbete. I den kommande ”sjukvårdshögkonjunkturen” blir det än viktigare att hushålla med läkarkompetensen och minska läkarnas administrativa sysslor.
Taskshifting är trend i den globala sjukvårdsdiskussionen. Det innebär att uppgifter flyttas nedåt i sjukvårdssystemen, från läkare till sjuksköterskor och sekreterare och från sjuksköterskor till undersköterskor. Allt för att frigöra tid och kvalificerad kompetens.
Våra spretande IT-system borde bättre kunna tyglas av sekreterare och mycket rutinmässig information om behandlingsalternativ och medicinska processer skulle kunna skötas bättre av sköterskor.
Vi läkare måste inventera våra åtaganden och ofrivilligt pålagda sysslor. Vi har inte råd att använda läkartid till att tämja IT-system, fylla i formulär och ta hänsyn till uppenbart löjliga skyltar som ”din mamma bor inte här”.
Satsa på ”Age-management” av läkare.
Se till att läkarna trivs och orkar hela vägen. Det är kortsiktigt att lägga så mycket rutinarbete på överläkarna att de inte hinner med att handleda nästa generation specialister.
Ge seniorerna anpassade tjänster och ökat inflytande över sin arb
etssituation, som i Norge. Skapa en bra arbetsmiljö och stötta med kringpersonal och trygga rutiner. På så sätt kan vi använda vår 40-talisthjärnreserv många år än, till förmån för våra patienter och vår arbetsmiljö.
Hellre guide ut än lots in
Utöka antalet vårdplatser på sjukhusen så att inte onödig läkartid går åt att pressa fram platser, leta utlokaliserade patienter, jaga ansvariga sköterskor och tigga access till relevanta datasystem.
Många forcerade utskrivningar studsar tillbaks till ett högt pris för patienterna, anhöriga och vården. Massor av läkartid och sjukvårdskraft kan sparas genom fler geriatriska rehabplatser i landsting och kommuner.
Toivo! Stadfäst folkets rätt att kunna söka valfri läkare vid behov, som i andra länder. Det ger bättre resultat än vårdgarantier eller vårdlotsar.
Läkare, satsa på att renodla läkararbetet och ”taskshifta” allt möjligt. Förädla mötet med patienten och prioritera handledning av yngre kollegor.
Visst kan logistiken i läkararbetet förbättras men diskussionen om vad och hur måste hållas mellan sjukvårdens professioner och inte äventyras i en statlig utredning.
På mitt hemlasarett fick man på 60-talet tala med och bli undersökt av läkare den dag man bestämde sig för att söka läkare. Inga väntetider alls utom att man kunde få vänta hela dagen på sin tur. Läkarna fick ett arvode av varje patient och var därför angelägna om att hinna så många konsultationer som möjligt. Distriktläkarna såg 20 – 30 patienter per dag, kirurgläkaren såg 30-50 pat per dag. Idag saknas incitament till effktivisering vilket visar sig i förfärande långa väntetider trots sex gånger fler läkare än på 60-talet. Pengar är en stark drivkraft. Kanske behöver vi dem för att på nytt få fart på sjukvården
Ja att vi skulle skjuta in en extra nivå mellan oss och patienterna är felaktig prioritering. Vi tror snarare på patientens fria vårdval, att pengarna följer patienten och på en mångfald sjukvårdsproducenter som gör valet meningsfullt. Vi tror också på en vårdgaranti på en månad vilket jag tvekade om lite när danska överläkarföreningen var så skeptisk till sin då den infördes. Men när de nu vittnar om att garantin givit smartare lösningar och att såväl patienter som läkare hamnat mer i centrum för sjukvården. Ja då vill vi med emfas och förnyad styrka, proklamera för en månads vårdgaranti.
Marie Wedin
Håller med. En ytterligare organisatorisk pålagring i form av lotsar är väl en förhoppning om att kompensera brister. Men vad är det som säger att inte även denna kompensation ärver samma organisatoriska brister och slutar att fungera. Principen känns fel, att lappa ihop brister i stället för att bygga om. Lotslösningen känns mer som sjukvård – ”på lotsas”..
Hej /H