Nyhet

”Två tredjedelar av mitt jourarbete har med platsbrist att göra”

Vi började på fredagen med absolut knökfullt hos oss på intensiv-vårdsavdelningen, på thorax-IVA, på neuro-IVA, på Mölndal och på Östra och alla Postopplatser på hela detta jättesjukhus.

Vi började med en kö på fyra stycken akuta operationer. Allt var fullt. Vad händer då? Jo, de patienter som är akuta på ortopeden och som inte kan försvara sig, dessa gamla människor med brott på lårbenshalsen skjuts upp för att de prioriteras lägre än elektiv kirurgi. Allt för att inte behöva skjuta upp ”kortningen” av höftledsproteskön – som politikerna prioriterar högst. Det är upprörande.

När jag började i yrket för 37 år sedan gällde det att lära sig medicin. Vi hade inga diskussioner om platser. Nu blir jag mycket sällan utsatt för ett medicinskt problem som får hjärtat att ticka, däremot blir jag ofta vansinnig för att jag redan på fredag morgon vet att det är fullt när jag skall gå på en helgjour.

Ute på vårdavdelningarna är det så nerdraget med personal att det är som ett hotell, som till råga på allt är för litet. Ungefär två tredjedelar av mitt jourarbete har bara med platsbristen att göra. Det skulle löna sig att bygga ut fler platser och bemanna.

Men det finns en enorm dementimaskin uppe i sjukhuset som säger att det vi beskriver och som vi beskrivit gång på gång inte är sant, trots att oberoende undersökningar av konsultfirmor som Ernst & Young sagt samma sak.

Ledningen måste sluta att dementera och istället acceptera rapporterna – vår verklighetsbeskrivning som jobbar på golvet. Ledningen måste visa att de tror på oss bakjourer. Det måste finnas en ömsesidig tillit. Ledningen måste acceptera och erkänna att nerdragningarna har gått för långt.

Jag är stor pessimist, vi har många år bakom oss med platsbrist och då talar jag om intensiven, den postoperativa verksamheten och uppvakningsverksamheten. Vi har åtminstone åtta år med ständig platsbrist.

Kontinuerligt, i stort sett varje dag i alla dessa år har man fått ringa in extrapersonal och när man behöver göra det varje dag är det ett bevis för att man har underdimensionerat personalen och personalen är ju inte dummare än att de känner att den blir utnyttjad och skaffar sig hemliga telefonnummer och andra sätt för att slippa bli inringda på sin lediga tid.

Från ledningens sida sägs nu att målet är att vi två dagar av tre inte ska behöva flytta patienter på grund av platsbristen. Det tycker jag är en otroligt låg ambitionsnivå.

När det gäller intensivvården så är det så att en patient som ligger i respirator flyttar man inte gärna. Mortaliteten ligger på 30-40 procent.

Till och med Socialstyrelsens tillsynsenhet, som ju inte är det mest civilkurageartade man kan tänka sig, har kommit fram till att omflyttningar av patienter från specialavdelningar där de borde vårdas medför allvarliga kvalitetsnedgångar.

Nu ser jag också att ett av de välbehövliga vårdrummen på intensivvården byggts om till personalrum, det är bedrövligt.

Analyser, reportage, debatt och nyheter från sjukhusvärlden Vi ser till att hålla dig i händelsernas centrum

GDPR

Ur Sjukhusläkaren 2019-06

Tema: Ledarskap / ”Att bli verksamhetschef var som att kliva in i en snöstorm” / Forskare: Detta gör en ledare bra / Hälso- och sjukvårdsdirektören som kom utifrån och fick lämna efter bara åtta månader / Så arbetar Läkarförbundet för att läkare ska kunna bli chefer / Politikernas våra drömmar: Visioner och värdegrunder / Så gick Västerbotten från ”världsbäst” till ”från fjäll till kust / November 2019 blev en svart månad för den svenska landstingssjukvården

Prenumerera