”Sverige behöver ett nationellt institut för behandlingsforskning”
Så säger Lars Wallentin (bilden), professor och chef för UCR, Uppsala Clinical Research Centre, som är knutet till Uppsala universitet och Akademiska sjukhuset.
Som klinisk forskare är Lars Wallentin trött på ständigt nya utredningar, som han upplever gjorts ett stort antal gånger förut.
– Det är dags för samhället att agera och skapa en organisation som kan åstadkomma behandlingsforskning utifrån sjukvårdens behov och de kliniska forskarnas frågeställningar.
Lars Wallentin menar att Sverige har väldigt många bra organ som granskar.
– Vi har Socialstyrelsen, SBU, Läkemedelsverket och departement. Vi har landsting och sjukhus som tar fram kvalitetsprogram och jobbar med vårdprogram, men vi har inga proaktiva myndigheter som själva tar fram prövningar av nya behandlingar. Det märker man när man driver ett forskningscentrum.
– Det är väldigt sällan vi får ett uppdrag från någon myndighet som har tillräckligt med pengar för att göra en klinisk prövning. Agendan sätts helt och hållet av läkemedelsindustrin och den tekniska industrin. Även ett centrum som UCR är helt beroende av att få uppdrag av industrin för att kunna pröva nya behandlingar.
– 50 procent av forskningscentrumets verksamhet består av läkemedelsprövningar som till ungefär 95 procent är sponsrade av industrin, 40 procent av verksamheten går till att utveckla och driva 20 nationella kvalitetsregister på Socialstyrelsens uppdrag, bland annat Riks-HIA, och bara 10 procent består av andra akademiska prövningar.
Lars Wallentin är med och skriver de nationella riktlinjerna för sjukvården och tar fram evidensbaserade behandlingar. Det har givit honom omfattande kunskap om forskningsbehoven och insikten att det är långt mellan visioner och verklighet.
Bara önskelistor
– När vi upprättar de nationella riktlinjerna kommer vi alltid upp med långa listor på FoU-projekt, men det blir bara önskelistor.
Det är aldrig någon som har resurser att genomföra det som Socialstyrelsen, SBU (Statens beredning för medicinsk utvärdering) och andra utnämner till FoU-projekt. Vi har inga som helst muskler.
Därför vill Lars Wallentin att det skapas ett nationellt projektinriktat institut som kan starta stora kliniska forskningsprojekt och utvärdera dem. Ja, egentligen skulle han vilja ha ett europeiskt institut.
Lars Wallentin menar att det behövs ingen större organisation eller byråkrati, forskningen ska ske inom sjukvården. men institutet måste ha en årlig budget på 100-tals miljoner kronor att dela ut.
– Det kan låta som mycket, men det är egentligen inte pengar som tas från vården. Största delen går tillbaka till sjukvården och förbättrar den. Egentligen har Sverige inte råd att låta bli menar han.
Han tar som exempel larmet om att läkemedelsavgivande stent efter ballongvidgning kan öka dödligheten.
– Läkemedlet på stentet minskar återinsjuknandet och antalet nya ingrepp, men vi ser i våra register att dödligheten verkar öka.
Vi spenderar alltså i Sverige idag minst 100 miljoner kronor på en teknologi som möjligtvis ökar dödligheten, men det finns ingen möjlighet för en klinisk forskare att ta fram kunskapen om detta är en livsfarlig terapi eller inte. De pengarna finns inte och det är inget företag som vill satsa på detta, säger Lars Wallentin.
Sjukvården ett laboratorium
– Vi måste inse att sjukvården, inte minst i Sverige, är ett laboratorium där vi egentligen utsätter människor för olika tester och behandlingar som gör att vi borde dra systematiska slutsatser genom kliniska prövningar. Pengarna finns, men nu används de på ett okontrollerat sätt i verksamheten.
De nya metoderna mot förmaksflimmer, kateterablation och Minimaze-operationer är tydliga exempel, menar han. Ingreppen görs, men det avsätts inte pengar till de många studier som forskarna vill göra som skulle gagna sjukvården och patienterna.
– Vi som jobbar med prioriteringar tycker att kateterablationer är behandlingar som bör användas liksom andra alternativa metoder som minimaze och då bör man göra prospektiva analyserande jämförelser.
Om det funnits ett nationellt institut för behandlingsforskning kunde det avgjort vilka prövningar som varit mest angelägna och givit forskargrupperna de resurser som krävs för att föra de nya metoderna framåt i en systematiserad kontrollerad form.
Lars Wallentin menar att det är hög tid att sjukvården börjar satsa på egna kliniska behandlingsprövningar.
– Vi kan inte nöja oss med dem som är beslutade av industrin. Jag respekterar industrins insatser, men vi måste få möjlighet göra våra egna prioriteringar.
Vi behöver få fram satsningar på akuta sjukdomar, kortvariga sjukdomar, sällsynta sjukdomar och operativa och beteendemässiga behandlingar. Industrin är bäst på att utvärdera läkemedel, men vi behöver också utvärdera äldre läkemedel, läkemedel i grupper och indikationer som industrin inte prioriterar. Ingenting av detta har vi medel till idag.
Lars Wallentin poängterar de nationella kvalitetsregistrens stora påverkan för att förbättra vården.
– När allting blir offentligt och jämförbart är det svårare att motivera varför man inte tagit till sig fungerande behandlingsmetoder som funnits kanske i fem – tio år. Registren har gjort att vården förändrats snabbare de senaste fem åren är någonsin tidigare,
Däremot menar Lars Wallentin att det inte är de nationella kvalitetsregistrens bästa gren att vetenskapligt utvärdera effekten av olika behandlingar.
– För det krävs prospektiva kliniska undersökningar och randomiserade studier, så registren måste kompletteras med kliniska prövningar.
Registren är till för att övervaka att vården följer de nationella riktlinjerna så att vi får lika vård över hela landet och att det bedrivs ett kontinuerligt förbättringsarbete inom sjukvården.
Lars Wallentin tar inte ställning till om universitetssjukhusen borde förstatligas för att få mer resurser till behandlingsforskning.
– Det kan vara en modell, men jag tycker kanske inte att det är nödvändigt. USA har ju National Institute of Health (NIH). Jag säger inte att det är modellen för Sverige, men NIH får statliga medel som kan tillföra vården så mycket pengar att det går att göra ordentlig behandlingsforskning.
– I Sverige har vi ALF-medlen. Slår man ihop dem rör det sig om ganska stora pengar, men de används på ett decentraliserat sätt och till en otrolig massa små projekt, så de räcker inte långt i de här sammanhangen, menar Lars Wallentin.
Mest ett politiskt problem
Han har bland annat framfört idéerna om ett nationellt eller europeiskt institut för behandlingsforskning till Nina Rhenqvist som är ordförande för delegationen för klinisk forskning. Tillsammans har de presenterat idéerna för Vetenskapsrådet och riksdagen.
– Men det är ett svårt politiskt problem. Pengarna ligger i landstingen så de måste avsätta en viss del av sina budgetar till centrala forskningsprojekt i så fall. Alla applåderar idéerna och håller med om att Sverige är ett så litet land att det är nödvändigt att koncentrera resurserna och centralisera forskningen, men sedan vill alla ha det på sitt sätt. Det är en mycket svår nöt att knäcka, menar Lars Wallentin.
