”Sorglig cynism av SKL”
Det kan låta behjärtansvärt, men en analys av konsekvenserna visade att detta innebar ett fördubblat antal natt- och helgpass för vissa kollegor samt underbemanning och minskad patientsäkerhet.
Trots det krävdes det ändå massiva skånska läkarprotester och därtill en ny politisk majoritet för att få stopp på regionledningens oresonliga omtanke om läkarnas arbetsmiljö.
Vår överordnade svenska arbetsgivare, SverigesKommuner och Landsting, hyser en lika oresonlig omtanke om läkarnas arbetsmiljö.
SKL använder samma arbetsmiljöargument som i Skåne, men i en helt annan riktning. SKL vill utnyttja den nya arbetstidslagen, som börjar gälla från årsskiftet, till att låta trötta läkare arbeta i princip som vanligt, dagen efter nätter med jourarbete.
De tolkar lagen om 11-timmars sammanhängande dygnsvila som att arbete under dygnsvilan bara behöver kompenseras minut för minut, i änden av nästa arbetspass. Det är en smart tolkning som ger arbetsgivaren möjlighet att fortsätta utkräva de extremt långa arbetspass som läkare i beredskap kan utsättas för. (Dagarbetspass, följt av nattarbetspass, följt av dagarbetspass minus minuterna arbetad tid under nattpasset.)
Den trötthet som blir resultatet av exempelvis tre spridda telefonsamtal och inställelse för en 45 minuters operation under natten, vill våra arbetsgivare kompensera med en timmes tidigare hemgång dagen efter. Inte ens restiden skall räknas in! Ett infernaliskt sätt att tolka en uttalad skyddslag som syftar till att minska orimligt långa arbetspass.
Läkarföreningarna vill istället omgående, på det sätt lagen skriver, lokalt komma överens med arbetsgivarna om hur arbetet under jourtid bäst skall anpassas i förhållande till LIV: lagen, individen och verksamheten.
Vi vill ta till vara lagens intentioner om dygnsvila för att förbättra patientsäkerheten och arbetsmiljön. Lagen säger att arbete som bryter dygnsvilan kräver ett kollektivavtal mellan parterna om hur motsvarande skydd för individen kan säkras.
SKLs ledning anser idag inte att det behövs eftersom de störningar läkarna kan drabbas av under en beredskap måste räknas som ”force majeure”, en situation som arbetsgivaren rimligen inte kan förutse och då heller inte planera inför?!
Detta är en cynisk inställning till människors behov av vila och patienters rätt till säker vård.
Flera läkare har tillbringat sammanlagt 10 år av sitt yrkesverksamma liv som jour eller beredskap. Att deras insatser och deras ansträngningar under dessa år inte har kunnat förutspås eller planeras av arbetsgivaren, vittnar om häpnadsväckande ansvarslöshet.
Eller finns det baktankar?
Inför riksdagsbeslutet om den nya arbetstidslagen var Landstingsförbundet allvarligt oroat över EU-direktivets skrivningar om att begränsa läkarnas veckoarbetstid till 48 timmar. De förutspådde att många tusen nya läkare skulle behöva rekryteras.
Nu, tre år senare, använder SKL läkarnas arbetsmiljö som argument för att hålla tillbaka pragmatiska landstingsdirektörers krav på att få lokala mandat och möjligheter att på bästa sätt få anpassa den nya skyddslagen till verksamhetens behov.
Kan baktanken vara att SKL befarar att denna fråga kan bli en vattendelare i kampen mellan SKL och regionerna?
Har patientsäkerheten och läkarnas arbetsmiljö blivit en bricka i en kamp om makt mellan SKL och regionala krafter som vill ha självständigt mandat att anpassa Europadirektiv och lagar till sin egen verksamhet, både vad det gäller storleken på jordgubbar och tillgången på läkare?
Att vara bakjour är ingen katastrof!
Att vår arbetsgivare vill tolka den nya arbetstidslagens skrivningar så att en störning under beredskap jämställs med någonting onormalt, någonting som ”rimligen inte kunde ha förutsetts” är oroväckande.
Landstingsdirektörerna verkar inte förstå att störningen är syftet med beredskapen. De kanske tror att läkare i beredskap sover gott, för att då larmet går, skynda på plats och utföra heroiska insatser i enlighet med gällande katastrofplan.
Detta kan inträffa men i realiteten är många beredskapslinjer regelbundet, hårt och svårt belastade. Bakjourerna arbetar ofta kvar länge efter ordinarie arbetstid. De råder och stöder, opererar, bedömer, talar med patienter och anhöriga för att sen gå hem för att sova och för att regelmässigt väckas. De skall stå till tjänst dygnet runt för 20- 30 kronor i timmen!
När bakjouren väcks måste hon eller han, i yrvaket tillstånd, vara i stånd att avge kvalificerade svar på allehanda frågeställningar. Allt från genomtänkta medicinska bedömningar (vilka innebär ett övertagande av det medicinska ansvaret) till att kunna ”fixa plats” på ett överfullt sjukhus.
Bakjourer måste därför, i nattens mörker, plocka fram inte bara medicinsk kompetens, utan också personkännedom tillräcklig att bedöma om de ställda frågorna är rimliga, är riktigt beskrivna, av någon med tillgång till tillräckligt faktaunderlag. Finns det pulsar? Är hudkostymen marmorerad? Förefaller patienten suicidal?
För många år sedan, fick jag ett telefonsamtal från klinikchefen, dagen efter en jour. Han frågade mig om jag ordinerat just det lugnande läkemedel som dödat en 45-årig man den natten på vår klinik.
Desperat började jag tänka: Vad sa jag till den som ringde i natt? Vem ringde och vad hade den personen frågat mig? Hade någon ringt överhuvudtaget? Jag tänkte hårt men mindes dåligt. Nej, många hade ringt men ingen hade ringt just om det, sa jag till klinikchefen.
Den erfarna sköterskan som tjänstgjort den natten, hade inte ringt mig. Hon hade, av omtanke, valt att inte väcka mig. Hon hade tagit beslutet själv och gjort det enkla misstaget (vilket jag förstås också skulle ha gjort) att inte kontrollera att patienten, som legat veckovis i respirator, verkligen låg kvar där, vilket han inte gjorde!
Jag har aldrig kommit åt att tacka henne för att hon, såsom en bakjour till mig, ensam bar ansvaret och dessutom för usel betalning.
Det krävs eftertanke från alla håll
Hos oss, på ortopedkliniken i Helsingborg, får bakjourerna operera fler timmar per dag under helgerna än under den ordinarie veckan och de får ensamma ansvara för betydligt svårare ställningstaganden och klart mer kvalificerade medicinska beslut än under vardagarna.
De får också ett pastorat som är flerfaldigt större och brokigare än under en ordinarie verksamhetsvecka och därtill inga kollegor att rådgöra med. Stundtals avkrävs katastrofansvar och alltid måste svårt sjuka patienter prioriteras bort till att skrivas hem eftersom det regelmässigt råder platsbrist.
Då kanske vår arbetsgivare vill dra slutsatsen att schemalägga dessa erfarna läkare nattetid och under helgerna.
Att fördela dem på C-turer så att de, efter ett ansträngande arbetspass kan få sova ut eller spela golf i väntan på nästa nattpass. Javisst, det kan tyckas vara en pragmatisk lösning för den oinvigde.
Men vem skall då vid morgonronden rapportera vad som hänt under natten eller kontrollera att patienten verkar överleva?
Vem skall stå för kontinuiteten inför de behandlade patienterna? Vem skall fatta de kliniska besluten på avdelningarna dagtid eller lära de yngre kollegorna att diagnosticera och operera? Det krävs eftertanke från alla håll!
Vi vill, helt enkelt, invitera vår arbetsgivare till ett avtal om lagen, individen och verksamheten.
Lita på att bra verksamhet, hög patientsäkerhet och god arbetsmiljö ligger i allas intresse!
