”Se på England som ett varnande exempel”
Sedan flera år har Sjukhusläkarföreningen krävt att minst nio procent av BNP skall tillfalla sjukvården. Ett krav som även socialminister Lars Engqvist hörsammat och även bjudit över med en procent.
Att det finns en direkt koppling mellan samhällets resurser till sjukvård och resultat är självklart, men belyses återigen i en nyligen publicerad artikel i British Journal of Surgery.
En undersökning av Bennett-Guerrero och medarbetare visar att risken att dö vid stora kirurgiska ingrepp var fyra gånger större i England jämfört med USA för jämförbara patientgrupper.
Förklaringen finner man i den stora skillnaden i sjukvårdsresurser, där England efter Thatchereran idag bara använder 5,8 procent av BNP till sjukvård mot 13,7 procent i USA. Erfarenheterna från England är avskräckande.
Med hårda besparingar råder idag brist på intensivvårdsplatser, kompetenta läkare och sjuksköterskor.
Detta kan också bli resultatet i Sverige på några års sikt om inte löftena om 10 procent av BNP till sjukvården uppfylls.
Finns det någon evidensbaserad kunskap bakom de presenterade budgetförslagen i Stockholm, Uppsala, Östergötland, Västra Götaland, Skåne med flera?
Det finns en mängd bra forskning i hälso- och sjukvårdsekonomi. Har kunskaperna i denna forskning något inflytande över besluten eller är det tjänstemännen som agerar efter eget huvud när förslagen växer fram?
Vem hörsammar forskningsrapporten från de bolagiserade sjukhusen i nordvästra Skåne?
När dessa avbolagiserades sa den pågående regionledningen att man skulle ta tillvara de positiva erfarenheter man gjort under bolagsåren.
Rapporten visar hur vårdköerna kunde kortas och vi-känslan förstärkas av tydliga incitament och ett ledarskap som satsade på utveckling snarare än avveckling.
Tar man hänsyn till de erfarenheterna i Region Skånes ledning när man nu lägger nya tuffa sparkrav på sjukhusen?
Sjukhusläkarföreningen anser att det krävs en omfördelning av de offentliga resurserna till förmån för sjukvården om samhället ska kunna svara upp mot medborgarnas rimliga krav på säker och högkvalitativ vård.
Staten måste ta ett större ansvar för styrningen för att kunna erbjuda en jämlik hälso- och sjukvård i enlighet med hälso- och sjukvårdslagen.
Det är läge att stanna upp och se över sjukvårdens finansierings- och organisationsformer innan man gör ytterligare panikartade neddragningar.
Det kommer att krävas förändringar, men klokt vore att invänta de av regeringen beställda utredningarna angående översynen av den högspecialiserade vården och ansvarsutredningen innan man åstadkommer oreparerbara skador på sjukvården.
Låt läkarna vara delaktiga i arbetet med att utforma den framtida ”kunskapstyrda” sjukvården.