”Satsa några av de 70 miljarder kronor som går till arbetsmarknadspolitiska åtgärder på att anställa och utbilda stödjande personal inom sjukvården”
Resursfrågan belystes av Sjukhusläkarföreningen i Göteborgsposten dagen innan valet. Vi påpekade att utlovade miljarder från olika partier inte motsvarade någon resursökning för sjukvården t o m 2006 och därefter finns överhuvudtaget inga utlovade statliga pengar. Sådana kan nog ändå förväntas.
Men vi tror inte på någon ketchupeffekt för att uppfylla löftet 10 procent av BNP 2010.
Hur ska man klara det på några få år när utgångsläget lär vara 7,8 procent också 2006?
Landstingens underskott ser ju ut att bli kroniska under hela decenniet. Vi måste alltså fortsätta att lobba för mer resurser. Vårt mål är minst 9 procent av BNP senast 2004.
Genom Läkarförbundets utredning i frågan vet vi hur de 30 – 40 miljarder det är frågan om ska användas. Det rör sig om god arbetsmiljö, konkurrenskraftiga löner, mer personal i sjukvården och satsning på teknik, forskning och utveckling.
I GP-artikeln föreslog vi att delar av de 70 miljarder som går till arbetsmarknadspolitiska åtgärder borde kunna användas konstruktivt inom sjukvården genom att anställa och utbilda stödjande personal så att varje yrkesgrupp i sjukvården kan ägna sig åt sitt kärnområde.
Det skulle minska pressen på vårdens personal och därmed bidra till att minska de 120 miljarder kronor som idag går till långtidssjukskrivningar och förtidspensioner.
En effektiv sjukvård kräver att läkare har tillräcklig assistans för att huvudsakligen kunna syssla med diagnos och behandling. Men läkare behöver också stöd för att fungera väl som chefer och ledare i vården, något som är självklart om den medicinska verksamheten ska fungera effektivt och ansvar skall kunna utkrävas rätt.
Socialstyrelsens kritik av det dubbla ledarskapet vid MAS i Malmö exemplifierar detta. Man har där haft sjuksköterskor som verksamhetschefer och läkare som medicinskt ansvariga. Men Socialstyrelsen kräver ett tydligt ledarskap och MAS väljer då att utse läkare som verksamhetschefer. Dom gör helt rätt.
Statens satsning på bl a primärvård och kommunal sjukvård med de så kallade kanonpengarna har hittills inte givit avsedda effekter och sjukhusen märker inte av någon avlastning.
Köerna både till akutsjukvård och planerad vård växer alltmer och kontinuiteten i vården försämras. Arbetsförhållandena är sådana att många läkare flyr landstingen och en del återkommer som dyr arbetskraft via bemanningsföretagen.
Vi ser också hårt arbetande erfarna läkare och forskare med stort ansvar för viktiga verksamheter på våra sjukhus, som ger upp, går i förtida pension, eller gör något annat. Det är framför allt dem vi inte har råd att förlora.
Men dåliga arbetsförhållanden och landstingens oförmåga att ge dem hyggliga arbetsförhållanden och konkurrenskraftiga löner talar sitt tydliga språk. Yngre läkare ser utvecklingen och väljer aktivt mindre jourtunga specialiteter.
Resursfrågan är således oerhört viktig, men det är lika viktigt hur pengarna används. Utredningen om den högspecialiserade vården kommer att titta på universitetssjukhusens status och troligen kommer man att ge staten ökade möjligheter att styra den högspecialiserade vården, bl a var den ska finnas.
Utredningen kommer också att titta på hur man kan få bättre förutsättningar för klinisk forskning. Utöver det räknar vi med att utredningen också måste ta ställning till den övriga sjukhusvården d v s länssjukhusen och det vi i framtiden vill kalla närsjukhus och närsjukvård.
Gunnar Sandberg, ordförande, Anders Dahlqvist, styrelseledamot.
