”Så kan villkoren förbättras för svensk medicinsk forskning”
En minskad citeringsfrekvens för svensk klinisk forskning över tid har oftast använts för att illustrera detta faktum.
Det skall dock påpekas att en motsvarande nedgång som i det närmaste är identisk i relativa termer föreligger även för preklinisk forskning i Sverige över tid.
Med andra ord – den kliniska forskningens kris är inget isolerat fenomen utan är någonting som kännetecknar all svensk medicinsk forskning.
Incitament
Vilka incitament finns för en läkare idag att forska?
Traditionellt har en dokumenterad forskningserfarenhet såsom en disputation varit förenad med möjlighet att söka högre tjänster, ökad lön eller en förändring i arbetsuppgifter.
Det är dock uppenbart att under 1990-talet har en förändring skett. Krav på disputation för överläkartjänst även på universitetsklinik har till stora delar avskaffats.
Forskningserfarenhet har i revisionsförhandlingarna inte vägt särskilt tungt. De incitament som för närvarande föreligger är den förändring i arbetsuppgifter som deltagande i forskning kan medföra, samt en fördjupad ämneskompetens, parat med ökad förmåga att bättre kunna bedöma nya terapier, diagnostiska instrument etc.
Mycket talar dock för att detta ej är tillfyllest för att säkerställa en fortsatt rekrytering av läkare till forskningen.
Hinder
Förutom bristen på ekonomiska incitament, vilka problem föreligger för att få läkare till forskningen?
Fem delvis överlappande faktorer kan lätt identifieras; tid, resurser, löneutveckling, strukturella problem i forskarutbildning samt handledarkompetens.
Tid
Den kliniska vardagen även på universitetskliniker idag kännetecknas av minskade resurser från sjukvårdshuvudmannen och krav på ökad ”produktivitet”.
Det finns med andra ord mycket lite luft i systemet för egen forskning, men även annan fortbildning.
Tid till den egna forskningen måste därför sökas genom externa medel inklusive ALF-ledighet.
Det är dock allt för vanligt att även om sådan tid kan finansieras externt, omöjliggör organisationen på kliniken uttaget på grund av att det ej är möjligt att täcka de luckor som uppstår inom kliniken både internt eller externt.
Det nya ALF-avtalet gör visserligen universitetet mer jämtställt gentemot sjukvårdshuvudmannen och det kommer att bli svårare för landstingen att låta ALF-medel försvinna i sjukvårdsproduktionens ”svarta hål”.
Det finns dock en baksida där tendenser finns att ALF-medlen koncentreras på ett mindre antal mottagare, vilket kan medföra att ett stort antal kliniker ställs utanför ALF-systemet.
Resurser
Som nämnts ovan är minskade resurser till den medicinska forskningen allmänt ett problem.
Den minskade resurstilldelningen kan därför i viss mån förklara nedgången för svensk klinisk forskning. Det finns därför anledning till viss optimism eftersom signaler finns att man från centralt håll (läs Utbildningsdepartementet) har insett detta problem och att den forskningsproposition som utlovats kommer att innebära resursförstärkning.
På samma sätt kan en konjunkturuppgång leda till att andra externa anslagsgivare såsom Hjärt-Lungfonden, Cancerfonden etc. kan återgå till en ökad anslagsutdelning.
Denna har strypts de senaste åren. Ett stort problem i detta sammanhang är dock de minskade fakultetsanslagen centralt, vilket har lett till att externa forskningsmedel belastats med ökande overhead-kostnader för att hjälpligt upprätthålla de medicinska fakulteternas infrastruktur.
Forskarutbildningens struktur
De regler som gäller för forskarutbildningen är mycket dåligt anpassade till den kliniska forskningen och dess forskarutbildning.
Antagningsbestämmelser med forskningsprogram som innebär att forskarutbildningen skall slutföras inom fyra år, bindande regler om säkerställd finansiering etc. är inte anpassade till den kliniska vardagen.
Till yttermera visso, den teoretiska utbildningen med minimum ett halvt års doktorandstudier, har lett till att många gånger ”kastas jästen in efter degen”.
Allt för att formalia skall uppfyllas. Till detta kan läggas de sedan årsskiftet inrättade etiska nämnderna med tillhörande byråkratiska system, där dessa nämnder nu är myndigheter och en etikansökan är numera förenad med kostnader för forskargruppen.
Slutligen kommer sannolikt forskarutbildningen att omorganiseras de närmaste åren efter de sk Bolognadirektiven. Dessa innebär en tvåårig magisterutbildning efter grundexamen följd av tre års forskarutbildning.
Det är svårt att se hur ett sådant system inte kommer att medföra ytterligare strukturella problem vad det gäller den framtida forskarutbildningen för kliniker.
Löneutveckling
Löneutvecklingen efter legitimation är till stora delar beroende av tiden till specialistkompetens.
En aktiv klinisk forskning kommer många gånger att förlänga denna period. De flesta landsting ställer sig kallsinniga till att jämställa forskning med klinisk tjänstgöring, vilket medför en försämrad löneutveckling för den forskande underläkaren.
Forskarhandledning
På grund av tidigare nämnd bristande tid och pensionsavgångar har vi för närvarande en tilltagande brist på handledarkompetens.
Grundläggande forskningsmetodik har vid upprepade tillfällen identifierats som en brist i grundutbildningen för läkare, men mycket få konkreta åtgärder för att avhjälpa detta har hitintills materialiserats.
Detta innebär att god handledning för närvarande är en bristvara inom den kliniska forskarutbildningen och är sannolikt en viktig bidragande orsak till många avbrutna doktorandprojekt.
Sammanfattningsvis kan följande
handlingslinjer identifieras för Läkarförbundet:
1) Bevaka och påverka strukturen i forskarutbildningen så att den anpassas till den verklighet som större delen av de kliniska forskarna lever under.
Detta gäller såväl nuläget som i framtiden där Bolognadirektiven sannolikt kommer att förändra strukturen på forskarutbildningen i Sverige.
2) Bevaka att den nya tillämpningen av ALF-avtalet inte innebär att en stor del av den kliniska forskningen på universitetsklinikerna ställs utanför ALF-systemet.
3) Bevaka lönebildningen för den forskande underläkaren så att vederbörande inte får en sämre löneutveckling jämfört med dem som väljer en renodlad klinisk karriär.
4) På grundutbildningsnivå se till att forskningsmetodik tillförs utbildningen på samma nivå som gäller andra akademiska utbildningslinjer.
5) Arbeta för att fakultetsanslaget ökar och att den kliniska forskningen inte blir styvmoderligt behandlad i den ökning av de medicinska forskningsanslagen som har förespeglats.
