”Omorganisationen av ortopedin är fel planerad och fel utförd”
Vi beskrev hur kollegor sa upp sig för att de var missnöjda i sin läkarroll, med att behöva operera patienter de aldrig tidigare träffat och aldrig skulle träffa igen.
Vilka förändringar har ”satt sig” och vilka farhågor har besannats?
Under devisen Skånsk Livskraft – vård och hälsa, omorganiserades ortopedin i Nordvästskåne. Ortopedin som tidigare fanns på tre sjukhus, styckades och flyttades i övertygelsen att de som opererar flest, blir bäst. Den största delen av ledproteskirurgin centrerades till Hässleholm, den ortopediska akutverksamheten till Helsingborg och den elektiva ortopedin förlades till Ängelholm.
Inför omorganisationen flyttades läkarnas anställningar över till regionen i en ”gemensam läkargrupp” med tjänsteställe här eller där.
Vi oroades för att detta skulle ge en otydlig ledning där olika intressenter skulle dra i oss från olika håll. Vi trodde att resandet skulle göra det svårt att upprätthålla kontinuiteten i relationen med våra patienter.
Vi hade farhågor om att verksamhetens splittring skulle försvåra utbildningen av nya ortopeder ochbefarade att bakjourskompetensen hos de läkare som inte dagligdags sysslade med akut ortopedi skulle avta liksom arbetsglädjen hos dem som blev avdelade att enbart syssla med ”ad hoc” ortopedi på akutsjukhuset i Helsingborg.
Eftersom detta var den tredje omorganisationen på sex år så kunde vi på goda grunder förutsäga kompetensförlust dels i form av läkare som skulle lämna sina anställningar men också i det att arbetsmotivationen hos dem som stannade skulle minska.
Ibland är det tragiskt att få rätt
I mars kallades vi ortopeder till två dagars krismöte för att försöka finna en lösning på de verksamhets- och arbetsmiljöproblem vi förutsett. Konsulter var inhyrda till mötet och resultatet skulle dokumenteras i en speciell utredning om ortopedin i Nordvästskåne. Den minst fjärde i ordningen.
Vi kunde konstatera att arbetsmiljön är dålig och arbetsglädjen låg. Äldre kollegor känner sig uppgivna och de yngre präglas av oro för framtiden.
Kontinuiteten i patient-läkarmötet har kraftigt försämrats. Den tidigare uppmätta 70-procentiga kontinuiteten i läkarbemanningen på avdelningarna har sjunkit till 25 procent. Detta innebär att inte ens var tredje vecka bemannas avdelningen av en läkare som varit placerad där veckan innan.
Det betyder tempoförlust och förlängda vårdtider samt sämre förutsättningar för teamarbetet med andra yrkeskategorier på avdelningen. Man trivs också sämre att som doktor vistas där som ”gäst”.
Kontinuiteten på mottagningarna har minskat på bekostnad av effektivitet och patientsäkerhet. Vi ser varandras patienter och fler patienter faller mellan stolarna trots fler onödiga återbesök. Läkare som pendlar mellan arbetsplatser kostar restid och har lägre verkningsgrad.
De finner sig sämre tillrätta, på avdelningen och i datorn, har mindre kunskap om rutiner och katastrofplaner, har svårare att följa upp patienterna och är inte på plats för att ta hand om konsekvenser av behandlingen utan andra kollegor nödgas städa upp.
Vågade inte sätta sanningen på pränt
Ortopedkollegornas enhälliga slutsats var att en del av ledproteskirurgin, av utbildnings- och kompetensskäl, borde flyttas tillbaks till akutsjukhuset. I den sammanfattade sakkunnige-rapporten utelämnades detta! Av feghet hos utredaren och tjänstemannaledningen som inte mäktade med att få sanningen skriven på näsan.
Omorganisationen av ortopedin är fel planerad och fel utförd. Det slösas med kraft, säkerhet och pengar. Många anställda, inte bara ortopeder, reser på vägarna istället för att verka. Patienterna har förlorat sin plats i vårdkedjan på sjukhusen på bekostnad av säkerhet.
Smala ortopeder en fara för framtiden
Den ökade specialiseringen mellan sjukhusen ger kompetensurvattning och smala ortopeder vilket inte gagnar vare sig verksamheten eller återväxten.
En stor del av landets ortopeder är fyrtiotalister och deras breda ortopediska erfarenhet behöver ersättas. Det är svårt att uppnå och upprätthålla bakjourkompetens om man inte sysslar med akutortopedi under dagtid eller om man inte är uppdaterad och tränad i elektiv rutinortopedi.
Våra yngre kollegor som nu borde pendla till Hässleholm för att kunna lära sig att operera proteser oroas inför framtiden.
Att tvingas köra åttio mil i veckan på livsfarliga vägar på värdefulla timmarna strax innan, strax efter arbetsdagen är ingen önskedröm för vare sig dagisföräldrar eller trötta operatörer. Maj månad var det följaktligen krismöte i Hässleholm p.g.a. bristen på ortopeder till ledprotesfabriken.
Ledersättningskirurgi är en starkt växande gren av ortopedin, dels beroende på ökande medicinska möjligheter men också på demografiska förutsättningar. Allt fler av oss är bärare av konstgjorda leder och vi måste kunna få hjälp på akutmottagningen av kompetenta ortopeder vid infektion, luxation eller fraktur.
Utbildningen och fortbildningen i ledproteskirurgi bör därför ske kontinuerligt för ortopeder och om man inte kan säkra rutiner för detta är det direkt kontraproduktivt att stycka av och utlokalisera en så stor och basal del av ortopedin.
