”Landstingen klarar inte att sköta sjukvården”
Vi kan konstatera att vårt landsting tillsammans med Akademiska sjukhusets ledning vidtar en ny drastisk åtgärd för att begränsa vårdens kostnad.
Baserat på en ekonomisk prognos av okänd kvalitet ser man det nödvändigt att ”spara” 100 miljoner kronor i Uppland till priset av risker för vår regions svagaste grupper, de människor som drabbats av ohälsa och har behov av kvalificerad läkarhjälp.
I insinuanta kommentarer anges att läkarkåren sysslar med fel saker under sin arbetstid. Detta samtidigt som vi åläggs en allt större börda av manuell dokumentation, remisshantering och ett administrativt ansvar för att skapa sängplatser i en vårdapparat som sedan lång tid brottas med för få vårdplatser.
Visst är en stor del av arbetet under jourer och helger icke-medicinskt, men om man vill undvika det får man se till att vi får möjligheter att vårda de patienter som behöver läggas in på grund av allvarlig sjukdom.
Stoppa neddragningarna av vårdplatser och riv bort trösklarna mellan olika vårdansvariga.
En allt äldre befolkning medför med självklarhet ett större vårdbehov. Primärkommunerna sviktar i sitt vårdansvar – landstingen förefaller ha kommit in i en akut krissituation.
Larmsignaler hörs från alla landsting! Gävleborgs landsting ska klara av en besparing på 250 miljoner kronor, Västmanlands län räknar också med siffror på hundratalet miljoner. Stockholms har sparkrav i miljardklassen.
Redan för två år sedan var läkarkåren tydligt ute och proklamerade behovet av att tillföra reella ekonomiska resurser till svensk sjukvård, detta för att vi ska kunna hålla samma klass som våra västeuropeiska grannar.
I valrörelsen rådde det politisk enighet om att vården behöver kraftfulla tillskott av resurser för att möta befolkningens behov.
Trovärdigheten i de politiska budskapen blir med naturlighet ifrågasatt när minnet är så kort att man bara året senare går ut med gemensam landstingspolitik och nedrustar vården.
Åtgärderna är dessutom präglade av bristande insikt om konsekvenser när man tror sig kunna vidmakthålla produktionen med en reell minskning av resurserna med 10 procent. En reduktion av antalet läkare får allvarliga konsekvenser för mötet mellan läkare och patient.
Vem behöver man när man blir sjuk? Vem vill patienten ha hjälp av? Vem kan utreda en sjukdom på ett kvalificerat sätt? Vem kan utföra en korrekt kirurgisk åtgärd, ordinera en effektiv och relevant medicinsk behandling? Vem kan övervaka patientens tillstånd under operationen eller den kritiskt sjuka perioden i dess anslutning?
Svaret på frågorna är naturligtvis att det genom utbildning och erfarenhet är den specialiserade läkaren som kan fullgöra uppdragen.
I svensk sjukvård har det framförts kritik mot att läkarkåren inte är villig att åta sig ledningsuppdrag. På Akademiska sjukhuset har läkarkåren sedan länge försökt axla dessa uppdrag, vilket medfört att sjukhuset hittills klarat av att styra i någorlunda rätt riktning.
Nu framförs kritik mot att vi gör fel saker. I vad mån ledningsuppdragen räknas dit är ännu oklart, men en stark oro kan fästas vid de yttranden som framförts från ledningen för sjukhuset. Att leda sjukvård fordrar kompetens och tydliga visioner!
I läkarkåren finns båda dessa faktorer. Vilken vision man från landstingets och sjukhusets ledning arbetar efter är numera ännu mer höljt i dunkel.
Strukturförändringar och anpassning till nya behandlingsmetoder sker ständigt, även om vissa av förändringarna är både smärtsamma och medför att arbetstillfällen flyttas.
I de produktionstal som man väljer att redovisa finns det en viktig förklaringsfaktor som man väljer att förtiga. Nya metoder innebär att andra mått behövs på vilken produktion av sjukvård som förelegat.
I undervisningssjukhusens roll ligger att bedriva klinisk forskning och att utbilda både läkare och övriga personalkategorier. Det uppdraget är finansierat via statliga anslag, vilka också sjunkit drastiskt under senare år.
I dag saknar de kliniska institutionerna i vissa fall även pengar till den anställda lärarresursen. Allt samverkande till att forma bilden av välfärdens kris!
Slutsatsen är att vi inte längre kan ha en landstingsstyrd sjukvård!
Över hela landet är situationen likartad. I Uppsala län väljer man att angripa och misstänkliggöra den mest centrala och kompetenta länken i sjukvårdskedjan!
Kanske behövs det klarspråk snart!
Är det slut på tesen om lika rätt till sjukvård för alla invånare? Ska vi sluta behandla vissa patientkategorier? Är det dags för penningstarka kategorier i vårt samhälle att skaffa sig privata vårdförsäkringar som garanterar rimliga väntetider och mindre inkomstbortfall?
Läkare skall bort, samtidigt som vi med förvåning konstaterar att arbetsgivaren Akademiska sjukhuset fortfarande inte ens förmår att följa de arbetstidslagar som stiftats av vår riksdag. Fortfarande pågår en rovdrift på läkare vilka tvingas till orimligt långa och intensiva arbetspass med alltför låg ersättning och för liten dygnsvila.
Läkarkåren har inte några krav på berömmande ord för sin lojalitet och hängivenhet, däremot förväntar vi oss att slippa bli angripna för att vi utför det arbete som våra patienter behöver och det som vi ålagts av vår arbetsgivare. Hittills är vårt uppdrag att svara för en god sjukvård till alla. Om detta fordrar mer resurser måste dessa resurser öka.
Torbjörn Karlsson,
ordförande i Upplands Allmänna Läkarförening och ledamot i Sjukhusläkarföreningens styrelse
