”Läkarkårens kritik måste bli mer konkret”
Läkarna måste helt enkelt bli mer konkreta i sin kritik om de vill komma tillrätta med bristen på vårdplatser, säger Thomas Tegenfeldt, ställföreträdande avdelningschef för Socialstyrelsens tillsynsavdelning.
– Socialstyrelsen har inget mandat att generellt kräva fler vårdplatser inom vården, men ett sådant krav skulle inte heller lösa problemen, menar Thomas Tegenfeldt.
– Frågan är inte så enkel. Man måste se helheten. Det handlar mycket om hur vården organiseras, vilka system man har för riskhantering och avvikelsehantering. Man kommer inte åt problemet med överbeläggningar och satellitpatienter genom att rakt av bara kräva fler vårdplatser. Vi har sett på många ställen att det spelar ingen roll hur mycket vårdplatser det finns, det är ändå fullbelagt, säger Thomas Tegenfeldt.
Från läkarhåll har framförts förslag att Socialstyrelsen borde komma med riktlinjer hur många patienter även en läkare inom slutenvården kan ansvara för och att ingen klinik ska tillåtas ha mer än exempelvis 95 procents medelbeläggning.
Men sådana lösningar tror inte Thomas Tegenfeldt på.
– Att det skulle finnas krav på en viss maxbeläggning oavsett hur man sköter kliniken är en omöjlig väg att gå. Enda lösningen är faktiskt att konkret visa att det här och det här och det här händer dagligen på grund av brist på vårdplatser och att det riskerar patientsäkerheten. Tyvärr fungerar det ofta så att läkarkåren säger att nu är läget så hemskt i största allmänhet så att patientsäkerheten är hotad, men ett allmänt ropande på att vargen kommer hjälper inte.
Thomas Tegenfeldt, som har varit läkare sedan 1983, menar att det alltid har varit brist på vårdplatser, men att hans erfarenhet är att där man verkligen kan visa att patienter riskerar att komma till skada så sker det oftast förbättringar.
– När jag var chef på den regionala tillsynsenheten i Umeå anmälde psykiatrin i Västerbotten flera händelser, vilket ledde till att vi krävde att man skulle se över tillgången till vårdplatser i den samlade psykiatriska verksamheten i länet. Det ledde sedan fram till att det öppnades fler platser.
– År 2003 granskade vi överbeläggningar och utlokaliserade patienter där vi fann patientsäkerhetsrisker på många håll i landet. Som resultat av det fick vissa landsting och sjukhus krav på sig att göra någonting åt problemen, vilket många gjort. Sedan är vi medvetna om att problemen kvarstår på en del håll, men då får vi ta upp det i vår löpande tillsyn. Vi kan inte kräva att man ökar med ett visst antal vårdplatser, men vi kan bergära en plan för hur man ska komma tillrätta med situationen.
När det gäller förslaget från läkarhåll att en läkare inte ska tillåtas ansvara för exempelvis fler än tre avdelningar så menar Thomas Tegenfeldt att det kanske kan vara en väg att gå.
– Men det beslutet kan knappast någon på en myndighet ta. Det är så stora variationer mellan olika verksamheter att det måste verksamheterna själva besluta i så fall.
Thomas Tegenfeldt vill betona att Socialstyrelsen är medveten om att bristen på vårdplatser på vissa håll orsakar stora problem.
– Vi blundar inte för problemet, men vi kan inte åstadkomma underverk. Vi kan bara försöka påverka vårdgivarna att tillsammans med professionen åstadkomma så bra system som möjligt.
Måste det gå så långt som till Lex Maria-anmälningar för att Socialstyrelsen ska agera?
– Nej, vi kan ta egna initiativ till granskningar utifrån vår allmänna kännedom om problemen, och om en enskild läkare, sjuksköterska eller någon annan anmäler ett ärende till oss så är det vår skyldighet att utreda det.
I vintras larmade socialstyrelsens vetenskapliga råd i intensivvård Lars Wiklund Uppsala om att han utrett två ärenden där båda patienterna avlidit som man bedömer till följd av för få IVA platser. Det hedrar honom att han vågar uttala det. Jag har kännedom om några till. Intensivvården har alldeles för fåplateser och särskilt neuroIVA.
Antalet slutenvårdsplatser är i jämförelse med andra länder lågt i Sverige, detta trots att vi har flest ensamhushåll och dåliga sociala naturliga nätverk. Jag menar , en äldre som blir sjuk i Itaiten kanske på ett annat sätt kan räkna med stöd av familjen än vi kan, och därmed klarar sig bättre hemma, medan vi måste lägga in pat.
Psykiatrins brister i slutevård måste kompenseras med flera kommunala boende och gemesamhetshus. Männiksor har ångest, skadar sig i desperation, dricker i sin ensamhet och försöker begå självmord. Många av vår pat som slutenvårdas har den problematiken o skulle må bäst av ändrade boendeformer. Kommunen måste satsa på det o vi måste trycka mer på det i samhället. Idag SKA alla boensamma o blir betraktade som et vore ngt väldigt fel om man inte klarade det. Är det verkligen så,eller skulle det vara bra för vissa med ngt annat än en ensam egen bostad o frekventa inläggingar?
I vintras larmade socialstyrelsens vetenskapliga råd i intensivvård Lars Wiklund Uppsala om att han utrett två ärenden där båda patienterna avlidit som man bedömer till följd av för få IVA platser. Det hedrar honom att han vågar uttala det. Jag har kännedom om några till. Intensivvården har alldeles för fåplateser och särskilt neuroIVA.
Antalet slutenvårdsplatser är i jämförelse med andra länder lågt i Sverige, detta trots att vi har flest ensamhushåll och dåliga sociala naturliga nätverk. Jag menar , en äldre som blir sjuk i Itaiten kanske på ett annat sätt kan räkna med stöd av familjen än vi kan, och därmed klarar sig bättre hemma, medan vi måste lägga in pat.
Psykiatrins brister i slutevård måste kompenseras med flera kommunala boende och gemesamhetshus. Männiksor har ångest, skadar sig i desperation, dricker i sin ensamhet och försöker begå självmord. Många av vår pat som slutenvårdas har den problematiken o skulle må bäst av ändrade boendeformer. Kommunen måste satsa på det o vi måste trycka mer på det i samhället. Idag SKA alla boensamma o blir betraktade som et vore ngt väldigt fel om man inte klarade det. Är det verkligen så,eller skulle det vara bra för vissa med ngt annat än en ensam egen bostad o frekventa inläggingar?
Du pekar på många av de problem sjukvården nu står inför när man ser resultatet av de förändringar som skett under de senaste årtionden. Även om inte allt var bättre förr så är det inte heller bara bättre nu.. När det gäller platsbristen får vi ofta höra just att läkarkåren gnällt om vårdplatser sedan 70-talet- men enligt statistiken så har ju vårdplatssituationen sedan dess undan för undan minskat.
Så fort vi anpassat oss till en ny platssituation har man ryckt undan några platser till, likt ett jättelikt ”Hela havet stormar”. Nu är vi i det närmaste Europaledande i mest få vårdplatser per invånare. Ett rekord att ifrågasätta!
Du pekar på många av de problem sjukvården nu står inför när man ser resultatet av de förändringar som skett under de senaste årtionden. Även om inte allt var bättre förr så är det inte heller bara bättre nu.. När det gäller platsbristen får vi ofta höra just att läkarkåren gnällt om vårdplatser sedan 70-talet- men enligt statistiken så har ju vårdplatssituationen sedan dess undan för undan minskat.
Så fort vi anpassat oss till en ny platssituation har man ryckt undan några platser till, likt ett jättelikt ”Hela havet stormar”. Nu är vi i det närmaste Europaledande i mest få vårdplatser per invånare. Ett rekord att ifrågasätta!
Platsbrist är ett uttryck för antingen ineffektivt utnyttjande eller underdimensionering. Eftersom platsbrist är allmänt förekommande är den rimliga orsaken underdimensionering och brist på förutseende.
Platsbristen är ingen nyhet. 1965 -1975 var jag klinikchef för en allmän invärtesmedicinsk klinik med 120 bäddar. Den drevs med 4 underläkare och en biträdande. Väntelistan avbetades och inläggningarna planerades veckovis. Under 10-årsperioden steg medelbeläggningen sakta till över 100%. Medelvårdtid c:a 12 d. Begreppet färdigbehandlad innebar på den tiden att medicinska såväl som sociala förhållanden tillät utskrivning.
Finns statistik på antal individer, inte inläggningar, behandlade per bädd och år?
Efter det att grundlagsändringen trätt i kraft 1973 (?) har sjukvården drivits av politiker och administratörer med inslag av fackligt agerande. Resultatet var förutsägbart redan 1975. Under mer än ett kvarts sekel har sjukvården vållat de styrande huvudbry.
Platsbristen är bara en av många faktorer i vårdkedjan som alla kräver samordning för att fungera optimalt. Enligt mitt förmenande krävs en förutsättningslös genomgång och förändring av vården i sin helhet för att skapa fungerande samordning. Eftersom befolkningstätheten varierar kraftigt måste regionala anpassningar vara möjliga och rent av nödvändiga. Vid det här laget borde det vara politiskt uppenbart att ledningen bör delegeras till professionella nämnder och målsättningen för politikerna inriktas på tilldelning, granskning och uppföljning. Se HSL, som lämnar denna möjlighet öppen.
Lagstiftning, ledning, administration och utbildning behöver en anpassning till den medicinsktekniska utvecklingen.
Primärvården och akutvården har onekligen blivit lidande, och under alltför lång tid, under aningslös beslutsfattande ledning.
Utbildningens inriktning har fått bestämmas av aktuella behov och har inte tillgodosett primär och akutvård. Det är faktiskt möjligt att inrätta tjänster för akutverksamhet och därigenom skapa möjligheter för kontinuitet på sjukhusavdelningar och vårdcentraler om man nu vill eftersträvar detta och inte bara prata om hus-, familjeläkare eller diverse vårdgarantier.
Numera sker utnämningar lokialt och ofta urskillningslöst. Behörighet är inte likställt med kompetens. Chefsbefattningar söks inte? De tillsätts, men det föreligger ingen skyldighet att åtaga sig uppdraget. Där behövs kanske i så fall juridisk hjälp av förbundet?
Läkarkåren har varit lojal mot arbetsgivaren, men berövats alla möjligheter att påverka utvecklingen, vilket lett till en allvarlig resignation och följaktligen har man gjort som tok säger. Det finns heller inget alternativ. Skulle man ge uttryck för avvikande mening blir man avsatt. Senaste exemplet återfinner man inom Stockholmspsykiatrin, relaterat i Läkartidningen. Det minsta man kan begära är att ingen åtar sig den förfördelades tjänsteuppgifter!
Vad gör vi? Hur vill vi ha det? Lokala arbetsgrupper av intresseradeär kanske att föredra framför ”långbänk” i förbund och föreningar?
Det krävs mycket i dag av målmedveten inriktning eftersom ledarskap är försummat de senaste decennierna. Får man lokalt ett oförbehållsamt gehör för förbättringar kan de förmodligen genom- föras på ett eller annat sätt.
Platsbrist är ett uttryck för antingen ineffektivt utnyttjande eller underdimensionering. Eftersom platsbrist är allmänt förekommande är den rimliga orsaken underdimensionering och brist på förutseende.
Platsbristen är ingen nyhet. 1965 -1975 var jag klinikchef för en allmän invärtesmedicinsk klinik med 120 bäddar. Den drevs med 4 underläkare och en biträdande. Väntelistan avbetades och inläggningarna planerades veckovis. Under 10-årsperioden steg medelbeläggningen sakta till över 100%. Medelvårdtid c:a 12 d. Begreppet färdigbehandlad innebar på den tiden att medicinska såväl som sociala förhållanden tillät utskrivning.
Finns statistik på antal individer, inte inläggningar, behandlade per bädd och år?
Efter det att grundlagsändringen trätt i kraft 1973 (?) har sjukvården drivits av politiker och administratörer med inslag av fackligt agerande. Resultatet var förutsägbart redan 1975. Under mer än ett kvarts sekel har sjukvården vållat de styrande huvudbry.
Platsbristen är bara en av många faktorer i vårdkedjan som alla kräver samordning för att fungera optimalt. Enligt mitt förmenande krävs en förutsättningslös genomgång och förändring av vården i sin helhet för att skapa fungerande samordning. Eftersom befolkningstätheten varierar kraftigt måste regionala anpassningar vara möjliga och rent av nödvändiga. Vid det här laget borde det vara politiskt uppenbart att ledningen bör delegeras till professionella nämnder och målsättningen för politikerna inriktas på tilldelning, granskning och uppföljning. Se HSL, som lämnar denna möjlighet öppen.
Lagstiftning, ledning, administration och utbildning behöver en anpassning till den medicinsktekniska utvecklingen.
Primärvården och akutvården har onekligen blivit lidande, och under alltför lång tid, under aningslös beslutsfattande ledning.
Utbildningens inriktning har fått bestämmas av aktuella behov och har inte tillgodosett primär och akutvård. Det är faktiskt möjligt att inrätta tjänster för akutverksamhet och därigenom skapa möjligheter för kontinuitet på sjukhusavdelningar och vårdcentraler om man nu vill eftersträvar detta och inte bara prata om hus-, familjeläkare eller diverse vårdgarantier.
Numera sker utnämningar lokialt och ofta urskillningslöst. Behörighet är inte likställt med kompetens. Chefsbefattningar söks inte? De tillsätts, men det föreligger ingen skyldighet att åtaga sig uppdraget. Där behövs kanske i så fall juridisk hjälp av förbundet?
Läkarkåren har varit lojal mot arbetsgivaren, men berövats alla möjligheter att påverka utvecklingen, vilket lett till en allvarlig resignation och följaktligen har man gjort som tok säger. Det finns heller inget alternativ. Skulle man ge uttryck för avvikande mening blir man avsatt. Senaste exemplet återfinner man inom Stockholmspsykiatrin, relaterat i Läkartidningen. Det minsta man kan begära är att ingen åtar sig den förfördelades tjänsteuppgifter!
Vad gör vi? Hur vill vi ha det? Lokala arbetsgrupper av intresseradeär kanske att föredra framför ”långbänk” i förbund och föreningar?
Det krävs mycket i dag av målmedveten inriktning eftersom ledarskap är försummat de senaste decennierna. Får man lokalt ett oförbehållsamt gehör för förbättringar kan de förmodligen genom- föras på ett eller annat sätt.
Det är inte så lätt att rapportera avvikelser. Vi har ett helt hopplöst system som tar hur lång tid som helst att fylla i. Sekreterarna vill inte hålla på med det och hjälpa till och verksamhetschefen vill helst inte ha det på sitt bord heller. På andra sjukhus vet jag att de har bättre system.
Det är inte så lätt att rapportera avvikelser. Vi har ett helt hopplöst system som tar hur lång tid som helst att fylla i. Sekreterarna vill inte hålla på med det och hjälpa till och verksamhetschefen vill helst inte ha det på sitt bord heller. På andra sjukhus vet jag att de har bättre system.