• 23 oktober 2003
• 0
• AV: Christer Bark

Erik Hemmingsson, sjukhusdirektör, hur kan man ta bort 100 läkare utan konsekvenser?
– Matematiken är enkel. Kan du ta bort 10 procent arbete som läkarna nu gör som inte är patientcentrerat och istället låta dem jobba med patientvård får du faktiskt 10 procent mer jobb gjort.

Resonemanget bygger alltså på att läkarna gör fel saker nu och ska göra rätt saker framöver, varför har ni inte gjort det tidigare i så fall?
– Under den press vi nu är så har vi tagit i frågan på ett annat sätt. Vi har som alla andra sjukhus haft ett antal sparprogram gående som inte fått den effekt som vi förväntat oss. Landstinget har skjutit till medel till sjukhuset de senaste fem åren och nu har man från politiskt håll tröttnat och kräver mer radikala åtgärder för att sänka kostnaderna.

Kunde ni inte gjort något annat än att göra er av med 100 läkare?
– Frågan är berättigad, men min bedömning är att det är rätt ände att börja i.

Varför?
Här finns det en resurs som inte är optimalt uttnytjad.

Är neddragningen tecken på att det görs för mycket vård eller är det brist på resurser?
– Det är mer en fråga för politikerna. Vi har väl nått vägs ände i Sverige när det gäller möjligheten att fortsätta att ge alla patienter all den vård som finns möjlighet att ge. Vi måste helt enkelt inse att det offentliga åtagandet måste begränsas.

På Akademiska sjukhusets hemsida sägs att läkarkostnaderna ökat med 43 procent sedan 1998, samtidigt som produktionen av sjukvård inte ökat under samma period. Hur har det kunnat bli så, om siffrorna stämmer?
– Det undrar jag också.

Ni vet inte?
Nej, men vi har den här utvecklingen över hela Sverige med ökade kostnader utan att vi i avsevärd grad ökar produktionen.

Och ni vet inte varför?
Nej, men det vi sett är att läkarkollektivet fått överta arbete som inte är det man är utbildat att göra. Den senaste undersökningen jag såg kom från Komrev och visade att mellan 30-35 procent av läkarnas arbetsuppgifter är av administrativ art och kanske inte är direkt hänförbara till läkarjobbet.

Samtidigt ser vi att läkarna arbetar mer och mer och sliter mer och mer ont och ändå kan vi inte visa på någon avsevärd ökning av produktionen. Och då ställer man sig frågan; Gör verkligen läkare och övrig personal rätt saker?

Fast Komrev-undersökningens slutsatser är ju att professionen utnyttjas felaktigt beroende på ett splittrat ledarskap och okordinerad styrning, att det finns för många beslutslinjer och att ingen har helhetsansvar.
– Ja.

Frågan blir då varför inget gjorts åt problemet från ledningens sida?
– Det är väl ett tillkortakommande naturligtvis från vår sida som sitter i ledningen av sjukvården, men vi har ju heller inte upplevt att förändringsbenägenheten varit så våldsamt stor i organisationen, vi har haft svårt att få gehör för de förändringsförslag som vi haft.

När jag tittar på Akademiska sjukhusets hemsida känns det som att ni vältrar över ansvaret på läkarcheferna. Där sägs att de ska göra översynen och sjukhuset ska bistå. Men ska inte sjukhuset ha en plan och vara den aktiva, så att man får en enhetlig ledning? Är det inte ledningens ansvar?
– Vi har jobbat väldigt mycket med att utveckla chefsskapet på alla nivåer på sjukhuset, men lite till min besvikelse upplever jag att läkarna inte tar till sig chefsansvaret på ett professionellt sätt alla gånger.

– Vi har haft svårt att få gehör hos läkarkollektivet och speciellt slutenvårdsläkarna. Där har våra öppenvårdskollegor varit bättre på att vara med, vilket också gör om vi tittar på de datajournaler vi har, så fungerar de sannolikt något bättre i öppenvården än de gör i slutenvården.

– Vi har haft svårt att värva läkare som chefer på många nivåer. Vi har haft svårt att få in managementkunskap på våra utbildningslinjer, vi har haft svårt att fylla kurser som rört ledarskap och vi läkare har inte stött våra egna chefer på ett bra sätt.

– Jag tycker att vi, jag är själv läkare, på ett olyckligt sätt dragit oss ur chefsskapet i svensk sjukvård under 60, 70 och 80-talen. Det har varit till stort förfång för oss läkare.

– Läkarna lade låg status på att vara chef och lite grann gick snacket att är man dålig operatör kan man ju alltid sitta och vända papper.

– Du får gärna återföra allt på ledningen för det kan man man göra, men man kan också säga att det kan finnas ett ansvar i kollektivet och hos individen att komma med förslag och att ha en positiv attityd i förändringsarbetet. Så vi har nog ett delat ansvar i den här situationen.

Vilka förslag har ni haft?
– Vi har haft ett antal diskussioner kring ändrade arbetsrutiner, schemaläggning, en massa sådana saker.

Det förändrar väl inte de administrativa
uppgifterna?
– Jag har just diskuterat med 40 överläkare under förmiddagen och när man tittar på de administrativa rutinerna så är det så att när vi har utarbetat olika datarutiner, när vi utarbetat datajournaler, när vi har utarbetat nya administrativa system så har det nästan alltid varit så att läkarna inte har ställt upp i de grupper där man utvecklat de här instrumenten.

– Även läkarna bejakar att de på ett olyckligt sätt ställt sig utanför utvecklingen av många av de administrativa systemen, så den utvecklingen har i mångt och mycket kommit att styras av andra personalkategorier och nu står man där med instrument som inte är riktigt bra ur läkarperspektiv.

Du säger att läkarrollen ska renodlas. Vad ska bort och hur ska läkarens arbete se ut?
– Jag tror att man seriöst bör se över hur läkarens vardag ser ut, vad är patientnyttan i de olika momenten. Jag tror att man kommer att hitta uppgifter som läkaren gör nu som kan göras billigare och bätre av andra kategorier, så att läkaren hamnar bredvid patienten istället. Jag tror att man kommer att hitta arbetsuppgifter, nu när man är under press, som kanske till och med inte behöver göras.