”Låg tillväxt orsaken till sjukvårdens resursbrist”
Hade vi hållit oss bland de fem bästa i BNP-ligan (1970 låg Sverige fyra) hade vi haft 400 miljarder kronor mer att dela på, hävdar Björn Norén i denna debattartikel.Läkarförbundet anser att sjukvården 1999 hade en resurstillgång på 140 miljarder kronor eller 7,6 procent av BNP. Regeringen menar att anslagna resurser är 160 miljarder kronor och då medräknas den sjukvård som kommunerna bedriver i gränslandet sjukvård/åldringsvård. Regeringen menar att sjukvårdens resurser är 8,5 procent av BNP.
Staten kan med fördel ta ett större ansvar för universitetssjukhusen. Högskolor och universitet, där det bedrivs forskning, bör rimligen vara ett statligt ansvar.
Läkarförbundet menar att resurserna måste öka till 10 procent av BNP redan efter fem år eller år 2004. Regeringen menar att det kan möjligen ske på en tioårsperiod eller till 2009.
Regeringen säger sig vilja öka resurserna till sjukvården med drygt 30 miljarder kronor under tioårsperioden. Detta är resurser utöver tillväxten, som kan variera mellan en till tre procent per år i real tillväxt.
Problemet med statens ansvarstagande för en del av vårdens resurser är att staten tar tillbaka på olika sätt genom ändring av olika regler i momsberäkning, skatteavräkning med mera.
Enligt Landstingsförbundet kan det förväntas att statens resurstillskott till sjukvården under åren 2001-2004 kan beräknas balanseras av lika stora indragningar.
Socialdemokraterna i regeringsställning är bra på retorik och utlovar nya resurser med ena handen, men talar inte om att man tar tillbaka i stort sett lika mycket med andra handen.
Är det nu avgörande hur stor del av BNP som går till sjukvården?
Sverige har under ett antal år tappat i BNP-tillväxt. Det kanske är av lika stor betydelse att vi får en rimlig tillväxt. Om vi godtar statens uppgift att sjukvårdsresurserna 1999 var 160 miljarder kronor så blir dessa vid en tillväxt av en procent per år cirka 177 miljarder kronor år 2009, eller en ökning på 17 miljarder kronor totalt för perioden.
Om tillväxten istället är tre procent realt per år blir sjukvårdsresurserna 215 miljarder kronor år 2009, eller en ökning med 55 miljarder kronor. Detta belyser vikten av att vi får en högre tillväxt i landet, vilket är målet för en moderat/borgerlig politik.
Om det offentligas resurstilldelning vid en svag ekonomisk tillväxt sker genom ökning av skattekvoten (ökad andel av BNP), så innebär det att mindre resursmängd arbetar i den enskilda sektor, som levererar de skatteintäkter som det offentliga behöver för sin finansiering.
Detta bör rimligen motverka en genomsnittligt högre tillväxt, om inte det enskilda kan drivas med högre lönsamhet. Detta har inte fungerat de gångna decennierna.
1970 låg Sverige på fjärde plats när det gäller BNP per invånare. År 2000 hade vi halkat ner till 17:e plats. Om vi istället behållit vår konkurrenskraft och låt oss säga halkat ner bara ett pinnhål på stegen, till en femte plats, så hade vi haft en gemensam kaka på 400 miljarder kronor mer att dela på.
Orsaken till välfärdsnedgången är för hög skattekvot. Insiktsfulla rikspolitiker har arbetat för att sänka skattekvoten. Detta kanske är förklaringen till varför socialdemokraterna säger en sak men ofta gör något annat.
Partier med socialistiska värderingar har också exploaterat okunskap om privatföretagens betydelse. Bra lönsamhet har dessa ansett vara orättmätig vinst!
Detta har lett till en låg tillväxt, som är orsaken till resursbristen i vården.
Björn Norén, moderat fullmäktigeledamot i Tierp