”Kvalitetssystemet avpassat möjligen för en korvfabrik”
Ackrediteringsarbetet har pågått i två år och hunnit drygt halvvägs.
Projektet är ett av flera exempel på hur snett utvecklandet av kvalitetssystem kan gå om industriella system avpassade för skruvar och muttrar överförs till vård av sjuka, gamla och förvirrade människor, menar Ingrid Sandhall, överläkare vid Röntgen i Lund/Landskrona.
Kvalitetsarbete inom sjukvården är en viktig och nödvändig del av vår verksamhet. I sjukvårdens nuvarande ekonomiska verklighet är det dock viktigt att kvalitetssystemen är tids- och kostnadseffektiva, så att inte arbetskraft onödigtvis undanhålls från den löpande produktionen med ökade köer som följd.
Kvalitetssystemen får inte ta en oproportionellt stor del av klinikens budget i förhållande till den information man får ut.
Av tradition hämtas gärna kvalitetssystemen från tillverkningsindustrin, vars verksamhet har mycket lite att göra med dagens sjukvårdsverklighet.
Ett antal institutioner i Sverige har anslutit sig till SWEDAC:s ackrediteringssystem, som innebär ett gediget beskrivande av gällande rutiner, dokumentering och fortlöpande revision av verksamheten med årliga inspektionsbesök och en väl tilltagen årsavgift för att få lov att skruva upp en stilig plåtsköld på väggen i receptionen.
Det rör sig främst om laboratorieverksamhet, som hanterar prover istället för patienter och som åstadkommer svar som antingen är ja eller nej eller en titer däremellan.
Klin fys avdelningen vid universitetssjukhuset i Lund är sedan några år ackrediterad, och efter en sammanslagning av klin fys och röntgenavdelningen till Bild- och Funktionsdiagnostiskt Centrum har man beslutat sig för att försöka ackreditera även röntgendelen, som första röntgenavdelning i Sverige. Till detta bidrar möjligen att den tidigare chefen för klin fys, som inte är röntgenläkare, numera är divisionschef över hela BFC.
Man har redan från början insett att en stor del av de undersökningar som utförs är så komplicerade och indiviuellt anpassade att det inte går att försöka inlemma dessa i systemet.
Detta gäller t ex alla ultraljud, CT och MR, många individuellt anpassade interventionella ingrepp och akutundersökninar där bildtagningen måste improviseras. Kvar att ackreditera blir egentligen bara lungor, skelett och Bariumundersökningar, gammaldags röntgen som numera minskar i volymsandel.
Ett stort antal arbetsgrupper har nagelfarit dessa undersökningsmetoder, och för dessa undersökningar var för sig har det avfattats en tjock lunta papper som i detalj beskriver allt ifrån hälsningsceremoni och identifiering till bildtagning och strålskydd, dokumentering och arkivering.
Varje undersökning för sig, t ex knä, underben och fotled, ska valideras. Dessa experter från industrin tänker inte som vi – kan vi hitta frakturen på något annat sätt – t ex scint eller MR – och är det i så fall billigare och effektivare?
Nej – metoden ska valideras mot ingenting, eller möjligen palpation, och vad gäller digestionsundersökningar vill man inte ha validering mot skopi eller virtuell skopi utan man efterfrågar endast referenser från Bariumepokens barndom!
Detta ackrediteringsarbete har nu pågått i ca 2 år och ett uppmuntrande utskick förkunnar nu att vi är drygt halvvägs. Förutom alla arbetsgrupper, där man förlorar produktion under alla sammanträden, finns det flera samordnande personer som arbetar åtminstone halva sin arbetsvecka med projektet.
Symptomatiskt för att inga kostnader skys är kanske att de avfattade dokumenten sätts i långa rader av gyllene metallpärmar som kostar 278 kr styck istället för vanliga pärmar från Skåneförrådet.
En stor del av våra patienter är 80+ och kan inte alltid medverka till alla projektioner man normalt tar, utan man får göra så gott det går. Alla dessa undersökningar kommer också att bli oackrediterade, och efter allt detta arbete kanske cirka 50 procent av undersökningarna återstår.
Då kommer det verkligt intressanta: UTLÅTANDET! Detta är nämligen alltid en bedömningsfråga och kan aldrig bli ackrediterat. Endast undersökningsmetoden kan få lov att bli ackrediterad.
Det hindrar dock inte att man försöker strömlinjeforma även våra utlåtanden – det ska bli förbjudet att använda svepande och värderande uttryck såsom ”höggradig artros”, ”inger viss malignitetsmisstanke” ”lätt vidgning av gallgången”, eller liknande.
Man önskar rent deskriptiva utlåtanden, mått, klassifikation enligt olika system. Detta kan fungera om man sedan kan diskutera fallet vid rond, men de flesta av våra svar går till öppenvårdsläkare som kommer att ringa och undra vad vi egentligen menar.
Kanske man skulle fråga våra kollegor vad de vill ha för röntgensvar – en liten rundfråga bland invärtesmedicinare ger vid handen att man vill ha en värdering och tolkning av fynden – ”det är ju därför man har en röntgenläkare att titta på bilderna!”
Detta är ett system avpassat för skruvar och muttrar eller möjligen för en korvfabrik – inte för något som har att göra med levande, sjuka, gamla och förvirrade människor. Vad får vi egentligen för all den tid och alla dessa pengar som lagts ner på detta arbete, och för den anslutningsavgift som lär vara så hög att vissa laboratorier backar och går ur systemet? Allt detta samtidigt som USIL brottas med stora besparingar i budget och sjukhusets divisionschefer anser att USILs största problem är de långa väntetiderna för röntgen!
Jag skulle önska att all den tid och alla de pengar som åtgått till detta istället skulle använts till något som varit framåtsyftande, och kommit andra tillgodo – ett väl genomtänkt och för röntgenavdelningar avpassat kvalitetssystem, med avisering om hur remisser prioriterats och beräknad väntetid, med uppföljning av diagnosers riktighet och stråldoser och genomlysningstider, samt stickprovsundersökningar av hur nöjda våra patienter och inremitterande läkare är med servicen.
Varför inte ett triangelrevisionssystem mellan olika röntgenavdelningar för att utvärdera och lära av varandra?
