Nyhetsarkiv

”Jag vill ha fler och bättre vårdplatser i sjukvården!”

Som kandidat på Serafimerlasarettet i Stockholm passerade jag ibland ett sekelgammalt fotografi som visade patienter i en sal med tolv sjukbäddar. På den tiden var stora sjuksalar bra då alla patienter i salen värmdes av en och samma kamin och vårdades av en och samma sjuksköterska.
Idag i den svenska sjukvården är förutsättningarna mycket bättre men vi har trots det behållit standarden att låta flera patienter dela sjukrum.
Rutinerna kring operationen, anestesin och kirurgin, fungerade professionellt. De postoperativa timmarna förlöpte också bekymmersfritt, men de efterföljande dygnen på avdelningen, ”hotelldelen” var i mångt och mycket, en pärs.

”Säg till om du behöver något” uppmanade den trevliga och tillmötesgående personalen, men erbjudandet hade i realiteten många förbehåll vars värde och ändamålsenlighet jag som patient och läkare vill våga ifrågasätta.

När jag sju timmar efter operationen kom till avdelningen, glupande hungrig och kaffesugen, fastande sedan drygt ett dygn, tvingades jag argumentera mig till ett par smörgåsar.

Kommentaren ”Vi har inte beställt någon mat till dig” lärde mig direkt att mina behov var relevanta bara så länge de tillhörde avdelningsrutinerna.

Nästa kamp fick jag utkämpa mot nitiska rutiner och restriktioner för utdelande av smärtstillande läkemedel.
Jag informerades vid inskrivningen om hur VAS- skalan borde fungera, men när de smärtstillande tabletterna inte räckte och värken förlamade min kropp fanns ingen VAS-skala. Min ansökan om extra lindring bemöttes istället med irritation och kommentaren ”det brukar inte behövas vid den här typen av ingrepp” fick mig att känna mig extremt gnällig.

Beträffande smärtstillande läkemedel härskade överdriven återhållsamhet medan det däremot inte märktes några hinder för vissa i nattpersonalen att många gånger varje natt äntra vår sovsal, tända ljuset och tala högt och sen, utan hänsyn till vår sönderhackade nattsömn, väcka oss klockan sex för att vi skulle ta smärtstillande tabletter. ”Vila får ni göra hemma” sa en hurtfrisk sköterska.

Det jobbigaste var ändå att dela sovsal på fyra. Vid min ålder delar jag bara sovrum med familjen och möjligen med vänner.

Om två läkare på sjukhuset skulle tvingas dela jourrum skulle ”facket” avfärda detta som oacceptabelt eftersom den ene läkarens störningar ju skulle väcka även den andre.

Men som patient på sjukhus, när man är som tröttast, har svårast att sova och är nedstämd av smärta och ångest, tvingas dela rum med andra lika plågade medmänniskor, räknas idag som en anständig omvårdnadsnorm.

Det anses normalt i den svenska sjukvården att fyra människor, i största behov av ostörd vila, tvingas dela sovrum med de störningar och det intrång i ens integritet som det innebär.

Att vårda patienter i flerbäddsrum var tvunget i sjukvården för hundra år sedan men är idag bara en konsekvens av bristen på tillgänglighet och valfrihet i vården.

Tillgängligheten till sjukvård och ett för litet antal vårdplatser är svensk sjukvårds största bekymmer. Tillgängligheten måste ökas för att patienterna skall kunna få vård i tid med bibehållen värdighet.

Utbudet av sjukvårdsproducenter behöver ökas för att patienternas rättighet att välja vårdgivare skall kunna förverkligas. Människor bör få reell makt att välja såväl läkare, sjukhus, medicinsk vårdkvalitet som omvårdnadsstandard.

Krönika
Bertil Hagström

Orisken är mycket större än risken

Analyser, reportage, debatt och nyheter från sjukhusvärlden Vi ser till att hålla dig i händelsernas centrum

GDPR

Ur Sjukhusläkaren 2020-04

Så stor är operationsskulden – region för region / sjukhus för sjukhus / Vad behövs nu då? / "Vi behöver större marginaler till vardags – inte för en pandemi" / De klarade covid-19-stormen / Professionalismens återkomst / "Yngre läkare har utnyttjats" / Kan en pandemi rå på administrationssamhället? / Krönikor / Porträttet: Anna Rask-Andersen / Från facklig till chef och tillbaka

Prenumerera