”Jag blir så förbannad och förtvivlad”
I trafiken arbetar politikerna för en nollvision.
Miljarder satsas på förebyggande åtgärder vilket har inneburit att antalet döda i trafikolyckor kraftigt sjunkit från drygt 1 500 till cirka 400 olycksfall om året.
Inom hälso- och sjukvården finns ingen motsvarande ambition, trots att den tidigare minskningen av antalet suicid stannat av och att suicid bland unga tycks öka.
– En nollvision kanske inte är realistiskt, men hälften av alla självmord skulle kanske kunna gå att förhindra om man från samhällets sida satsade mer på suicidprevention.
Det gör mig förbannad och förtvivlad att vården av suicidala patienter ligger på så låg nivå, den borde ha samma kvalitet som vården på hjärtintensivavdelningar, säger Jan Beskow, professor i psykiatri och ordförande för Västsvenska nätverket för suicidprevention.
Nätverket är en ideell organisation som arbetar för att sänka antalet självmord och självmordsförsök. Genom olika utbildningsprojekt och konferenser, bland annat inom hälso- och sjukvården, vill organisationen öka kunskapen om prevention och om bakomliggande faktorer som leder fram till att en person till slut tar sitt liv.
I organisationens styrelse finns representanter bland annat från SPES (Riksförbundet för suicidprevention och efterlevandestöd), psykiatrin, primärvården och skolhälsovården.
– Död genom suicidalitet har länge varit ett tabuområde och man har antagit att orsakerna måste vara mycket påtagliga, till exempel allvarlig psykisk sjukdom. Så är det ibland, men långt ifrån alltid, säger Jan Beskow.
Det finns ett stort antal underliggande faktorer som samspelar med varandra och som leder fram till att en människa tar sitt liv. Det handlar om psykiatriska faktorer som allvarlig depression och ångesttillstånd, biologiska faktorer, ogynnsamma livshändelser som förlust av närstående, psykologiska faktorer som våld, misshandel och en persons känsla av hopplöshet. Även sociala faktorer som ekonomiska svårigheter, samt miljöfaktorer som inkluderar tillgänglighet till exempelvis mediciner, giftiga gaser och skjutvapen är en del av ett stort panorama av faktorer som är viktiga för att kunna arbeta med suicidprevention.
– Vid många psykiatriska kliniker råder dock fortfarande ett ensidigt psykiatriskt perspektiv. Vid vissa kliniker som granskar sin verksamhet i samband med suicid, konstaterar man att alla regler efterlevts. Ändå tar människor livet av sig, säger Jan Beskow.
Förslag på nationellt program
Den 15 december 2006 lämnade Socialstyrelsen och Folkhälsoinstitutet ett förslag till nationellt program för suicidprevention, till socialdepartementet. Förslaget är nu ute på remiss.
Jan Beskow har i utarbetandet till det nationella programmet deltagit som vetenskapligt råd. Han är även författare till två läroböcker om självmord, självmordsprevention och om det suicidala språket, utgivna av Studentlitteratur.
– Redan 1995 fanns det ett nationellt program för suicidprevention som dock inte antogs i riksdagen. Generellt har Sverige hamnat efter länder som Danmark, Norge, Finland och Storbritannien vad gäller praktisk suicidprevention. I Sverige har man länge betraktat självmord som ett slags oundvikligt öde som inte går att göra så mycket åt, säger Jan Beskow.
Det finns emellertid idag tillräckligt med kunskap och erfarenhet, menar han, för att även Sverige skulle kunna sänka självmordsfrekvensen. WHO har också satt ett mål att de nuvarande suicidtalen ska minska med en tredjedel till år 2020.
– Det återstår kolossalt mycket att göra. Det skulle vara en katastrof om det nationella programmet inte antas. Det skulle vara ett bevis på att riksdag och regering inte förstått problematiken och att man accepterar att många människor tar sitt liv varje år, utan att man bryr sig, säger Jan Beskow.
