“Inte förvånande att många slutar forska”
Som Håkan Westling påpekade i förra numret av denna tidning har möjligheten till forskning förbytts från en självklar rättighet till en möjlighet att i konkurrens med andra tävla i ett ansökningsförfarande om tid och pengar.
I dagsläget skiljer sig förutsättningarna för klinisk forskning stort då man granskar våra universitetssjukhus från norr till söder. I Region Skåne har man infört ett extremt elitistiskt system där i princip alla medel är konkurrensutsatta. Alltmer tid av en forskares vardag går nu åt till att söka medel.
En ALF-ansökan i Malmö/Lund tar veckor och den som en gång fått avslag gör sig knappast besvär att söka igen.
Systemets förespråkare hävdar att kliniker bör koncentrera sig på det regionala forskningsstödet som är lättare att få.
Till de regionala forskningsmedlen i Region Skåne bidrar inte bara skattebetalarna i regionen utan även de i angränsande landsting som anses ha ett betalningsansvar för utvecklingen av vården.
Den som fått några FoU-medel från Region Skåne kommer snart att finna att 60 procent försvinner i så kallad ”overheadkostnad” till kliniken. Och återstående 40 procent betalas bara ut med verksamhetschefens godkännande.
Är man inte överens har det hänt att dessa medel helt försvunnit in i klinikens stora svarta hål.
Som tur är står den som är huvudman för projektet inte som redovisningsskyldig med kvitton mot Regionen utan bara med en vetenskaplig rapport, som i sin tur är ett villkor för fortsatta anslag. Mot denna bakgrund är det inte märkligt att många slutar forska eller väljer att driva sina FoU-projekt med industrin som sponsor.
Men var det inte så att våra universitet skulle ha en oberoende ställning i samhället? Förhoppningsvis är det inte lika illa vid övriga universitet!
