”Händer inget finns det ingen klinisk farmakologi i Lund om ett par år”
En uppgift för de kliniska farmakologerna skulle kunna vara att fortbilda regionens läkare i farmakoterapi, men i Skåne har sjukvården storsatsat på att köpa in framförallt informationsapotekare och ett mindre antal specialutbildade allmänläkare för att utbilda läkarkåren (Se artikel sidan 52). Kliniska farmakologer används i mycket liten utsträckning.Sedan juni 2004 finns det dessutom ingen vid Lunds universitet som har ansvar för att utbilda läkarstudenterna i klinisk farmakologi.
– Ett närmast otroligt faktum, menar Ulf Malmqvist och får medhåll av Edward Högestätt:
– Vi är den enda utbildningsort i landet som inte har en sammanhållen farmakologikurs, såg jag till min förvåning. Målsättningen har varit att klinisk farmakologi ska integreras med andra ämnen i utbildningen och att klinikerna i de olika specialiteterna tar upp farmakologi, men de har ju så mycket annat de vill förmedla som sjukdomslära och diagnostik, så det har tyvärr lett till att läkarstudenterna inte får särskilt mycket farmakologiundervisning.
– Händer det ingenting så finns det ingen klinisk farmakologi i Lund om ett par år, menar Edward Högestätt och Ulf Malmqvist.
Frågan om vem som ska utbilda primärvårdens och sjukhusens läkare i Skåne i farmakoterapi ställdes på sin spets förra året då Apoteket AB gick på offensiven och erbjöd regionen en färdig ”läkemedelsplan” med utbildning för läkare.
Skrev ett brev till regiondirektören
När Ulf Malmqvist fick reda på detta i en artikel i Läkemedelsvärlden skrev han ett brev till regiondirektören där han uttryckte sin förvåning att man inte först frågade om det fanns kapacitet inom den egna organisationen att ta på sig ett sådant uppdrag.
– För fem miljoner kronor, som det talades om, är det möjligt för oss att anställa sju specialistläkare i klinisk farmakologi som kan gå ut med läkemedelsinformation och ansvara för fortbildningen i farmakoterapi.
Ulf Malmqvist är mycket förvånad över satsningen på farmaceuter från Apoteket.
– Vi är sjukvårdens specialister i farmakologi. Apotekarna är jätteduktiga när det gäller farmaceutiska frågor, men vår erfarenhet är, när vi tittar på de frågor som kommer till vår läkemedelsinformationscentral, att det i mer än 80 procent av fallen behövs klinisk farmakologisk kompetens.
– Vi kan föra en kollegial dialog med läkarna. Det är inte konstigare att kollegorna ringer hit och konsulterar oss när det gäller farmakologiska frågor än att man som distriktsläkare konsulterar medicinkliniken, när det gäller internmedicinska frågor.
Ulf Malmqvist tycker att det är mycket beklagligt att huvudmannen inte förstår vikten av att bygga upp en egen långsiktig farmakologisk verksamhet och att det behövs en stabil bas med resurser.
– För att hålla en aktuell hög kunskapsnivå krävs att det finns ett tillräckligt stort antal personer som arbetar med och driver läkemedelsfrågorna. Det går inte om var och en sitter på sin lilla isolerade ö. Utbildning i farmakoterapi är ju ingenting som kan göras i perioder, det krävs kontinuitet.
– Det är ett oerhört slöseri att år efter år utbilda nya kliniska farmakologer som sedan tvingas flytta på grund av att det saknas tjänster, speciellt när det finns ett behov av välutbildat folk som kan ge den här utbildningen till andra kollegor, menar Ulf Malmqvist och Edward Högestätt.
– För tilllfället har vi på avdelningen för klinisk farmakologi fyra underläkare som är under specialistutbildning. En är betald via regionen och tre via externa forskningsanslag. De skulle kunna användas i läkemedelsinformationsarbetet, men ingen har frågat oss, säger Ulf Malmqvist.
– Vad som kommer att hända med dem när de är färdigutbildade är det ingen som vet, men om inte regionen anställer dem kommer de snabbt att försvinna till industrin. Som det ser ut nu har vi inga möjligheter att försörja dem. Nu har vi klarat bemanningen vid kliniken tack vare att de är konkurrensmässiga när det gäller att få forskningsanslag och externa stipendier och att de självmant förlänger sina ST-utbildningar genom att ha halvtid forskning och halvtid klinik.
Mellan 1999-2001 försvann fem-sex läkare från avdelningen för klinisk farmakologi på Universitetssjukhuset i Lund på grund av brist på tjänster. Ulf Malmqvist menar att huvudmannen nu måste agera, speciellt sedan landstinget fått ökat ansvar för läkarnas fortbildning i och med det nya etikavtalet med läkemedelsindustrin.
– I Stockholm har man konsekvent byggt upp en organisation kring klinisk farmakologi. Informationsläkarna och informationsapotekarna har den kliniska farmakologin som hemmabas och kunskapsbas.
Edward Högestätt:
– Man borde fundera på att göra något liknande här i Skåne så att vi inte förlorar alla läkare vi utbildar. När de är färdiga specialister bör det finnas en organisation inom sjukvården där de kan ingå. Behoven finns ju. På många håll i landet finns det ett intresse för läkemedelsfrågor. Umeå satsar, Linköping satsar, Göteborg satsar, Stockholm satsar, även om lösningarna är olika, men här finns ingen som tar ett samlat grepp och görs det inga långsiktiga strategiska satsningar så kommr det att få konsekvenser.
– Med de miljoner som nu satsas på att köpa tjänster från Apoteket skulle vi kunna ge mycket utbildning tillsammans med andra specialister med kunskaper i klinisk farmakologi och även apotekare. Dessutom skulle vi kunna utveckla ett nödvändigt samarbete med universitetet för att skapa långsiktiga lösningar, säger Ulf Malmqvist, som efterlyser navet i informationshjulet.
Han får medhåll av Edward Högestätt:
– Som det ser ut nu går universitet och sjukvården åt skilda håll. Vi inom universitetet lever under tuffa ekonomiska förhållanden, så intresset från vår sida att delta i utbildning av läkare på AT-nivå eller specialistnivå är inte särskilt stor för tillfället, men jag tror att om man sätter fokus på de här frågorna skulle sjukvården och universitetet mycket väl kunna samarbeta och bygga upp en organisation där vi levererar oberoende läkemedelsinformation. Men då måste man vara beredd att satsa långsiktigt, säger Edward Högestätt.
”Om regionen tycker att det är bra med farmaceuter ska de så klart anställas”
Ulf Malmqvist:
– Jag förstår inte varför huvudmannen betalar Apoteket AB för dyra konsulttjänster. Man ska ha klart för sig att inom Apoteket finns en division som heter ”Tjänster och utveckling” som drivs för att tjäna pengar. Om regionen tycker att det är så väldigt bra att ha farmaceuter som informerar, så ska de så klart anställas inom sjukvården. Men då ska kostnaden för detta ställas mot andra behov inom sjukvården. Man måste fråga sig om det blir mest nytta för pengarna om en apotekare anställs istället för en läkare eller sjuksköterska.
Han menar också att man kanske ska fundera på om en av förklaringarna till att läkemedelsnotan ligger över riksgenomsnittet i Skåne kan bero på bristande utbildning- och fortbildning i farmakoterapi som gör det svårt för läkarna att kritiskt värdera den information de får från olika intressenter.
”De stora pengarna finns att tjäna på rationell läkemedelsanvändning av de nya läkemedlen”
– Läkemedel är komplicerade produkter, så det krävs hög utbildningsnivå för att kunna göra rationella val. De stora pengarna finns att tjäna på en rationell läkemedelsanvändning av de nya läkemedlen där det är viktig att välja rätt patientgrupper och utvärdera om de nya läkemedlen har bättre effekt än de gamla, plus att deras säkerhet måste följas upp då alla biverkningar inte är kända när de blir godkända för försäljning. När det gäller läkemedel där patentet gått ut så finns det idag ett regelverk där Apoteket byter till det billigaste.
Avdelningen för klinisk farmakologi på Universitetssjukhuset i Lund är idag ansvarig för den regionala biverkningsenheten.
– Vi skulle även här kunna samarbeta mer med Läkemedelsrådet och få ett bättre och aktivare biverkningsarbete vilket bör ledda till en förbättrad patientsäkerhet då 10 procent av inläggningarna vid en medicinakut är biverkningsrelaterade, menar Ulf Malmqvist.
Jakt efter pengar styr forskningen
Ett annat problem menar Edward Högestätt är att lärarna på universitetet själva måste finansiera stora delar av sina tjänster på grund av universitetets kärva ekonomi.
– Då blir det så att krutet läggs på de aktiviteter, som har bäst förutsättningar att generera intäkter. Det handlar då i första hand om spjutspetsforskning eftersom det är det som anslagsgivarna främst är intresserade av. Det betyder tyvärr för sjukvårdens del att fokus vrids mot frågeställningar som ligger 15-20 år framåt i tiden, säger Edward Högestätt, som också är kritisk till hur Alf-pengarna fördelas.
– I dag kommer bara en mindre del den patientnära forskningen tillgodo. Det finns många läkemedelsrelaterade frågeställningar som om de besvarades i vetenskapliga studier direkt skulle kunna komma sjukvården och patienterna till nytta, men där det inte finns något ekonomiskt incitament för industrin att medverka.
Som systemet ser ut idag har doktorerna inga möjlighter att få pengar till sådana studier som kanske kostar flera miljoner kronor och tar lång tid att genomföra. Det gäller alla kliniska specialiteter och är ett stort grundproblem, menar Edward Högestätt.
