”Gör det möjligt för läkare att bli chefer”
Till tjänsten som chef vid internmedicinska kliniken i Helsingborg, av tradition ett ärofullt pastorat, sökte ingen internmedicinare. Inte heller i Gävle finns det någon internmedicinare som kan tänka sig vara chef över verksamheten.Hur har det blivit så?
Vem vågar ta på sig chefskap i dagens sjukvård? Många läkare tvekar att söka ett chefskap och direkt oattraktivt förefaller just positionen som verksamhetschef för en medicinklinik att vara. Uppdraget är ofta omöjligt och innebär att hålla budget genom att minska antalet vårdplatser i en verklighet av outsinlig och oplanerbar efterfrågan på sjukhusvård.
Cheferna har fått en roll utan eget inflytande där deras uppgift ofta blir att, inför medarbetarna, förklara varför de gått med på kontraproduktiva nedskärningar i verksamheten. Att som landstingets lakej tvingas bära hundhuvudet för resursbrist och tokiga omorganisationer är inte särskilt attraktivt och renderar sällan beröm från kollegorna.
Hur förlorade läkarna ledarskapet i sjukvården?
Ledarskapet har vi läkare nog förlorat främst genom att inte vara tillräckligt intresserade av chefskap och medarbetarskap. Därutöver är vi läkare ofta naivt omedvetna om det tysta krig om makt som pågår inom den svenska sjukvården.
När sjuksköterskornas fackförening, Vårdförbundet, började arbeta med omvårdnadsideologin, fanns det i den en ambition att överta ledarskapet kring patienten och chefskapet i sjukvården.
Denna ambition förverkligas inför våra ögon bland annat genom att sköterskor, på höga stolar inom landstingen, sprider budskapet att utbildningen till läkare är så lång och dyr att det är slöseri att låta läkare vara chefer.
Läkaryrket och den medicinska kunskapen framställs därmed som en negativ merit, diskvalificerande för chefskap inom sjukvården.
Med samma resonemang skulle sekreteraren vara bättre lämpad som chef för advokatkontoret än advokaterna, för att hon saknade utbildning i juridik!
Resonemanget går inte ut på att sjuksköterskor är dåliga som chefer i vården utan på att påståendet att sköterskor skulle vara speciellt lämpade för chefskap, är en myt!
Sjuksköterskor innehar ingen större förmåga till helhetssyn över verksamheten eller är utrustade med någon bättre utbildning i ledarskap än läkarna.
I samsyn, har vårdhögskolor och landsting tagit sig rätten att definiera kraven på ledarskap i vården för att passa in i omvårdnadsideologin.
Kursdeltagarna inbillas att de utgör en särskild skara av särskilda talanger. Definitionen marknadsförs nu via dyrbara, konsultledda, chefsutbildningar, utformade för sköterskor, där läkarna inte känner igen sig. Kursdeltagarna inbillas att de utgör en utsedd skara av särskilda talanger för ledarskap.
Chefskapet betecknas som en profession i sig och uppfattningen att vilken duktig chef kan leda vad och vem som helst förespråkas. Sköterskorna övertygas om att de kan leda läkare under devisen ”Må bästa ledarskap leda”.
Tidigare var det ”den duktigaste” doktorn som blev utsedd till chef. Idag söker få läkare chefsjobben inom vården och då går dessa istället till sköterskor och andra personalkategorier som har mycket större incitament än läkarna att ta på sig chefskap.
För en sköterska innebär ett chefskap dubblerad lön, större inflytande och högre status. För en läkare kan samma uppdrag innebära lägre lön, mindre ledighet och en utsatt ställning i förhållande till kollegorna. Detta är ett dilemma för oss läkare.
När vi väljer bort chefskap p.g.a. uppdragens alltför stora ansvar i förhållande till dess befogenheter och incitament, går bollen till sköterskor som tar på sig chefsuppdraget för att i den rollen premieras för att inte klaga och för att inte kräva något som kostar.
De meriterar sig genom att bemöta invändningarna från läkarna med en yta av teflon där inga argument fastnar. En stor resurs satsas på civilklädda sjuksköterskor som bär pärmar. ”Pärmbärarna” förväntas inte gå tillbaks till sitt arbete på golvet när de slutar som chefer utan de avancerar oftast istället uppåt i landstingshierarkin.
Det borde finnas samma förväntningar att en sjuksköterska, efter sitt chefskap, återgår till sin profession, som det är för läkare. Det skulle göra alla sorters chefer mindre undfallande och mer intresserade av att bevara sin integritet inför sina arbetskamrater och sitt yrke.
Det kan inte bara vara lönen som är incitamentet för chefskap när det gäller doktorer. Det måste också finnas ett erkännande och en status i kåren som belönar dem som åtar sig rollen som chef och ledare.
Det måste bli roligare och mer utvecklande att vara chef. Som kliniker är du van att få stor och ständig återkoppling från patienter, medarbetare och kollegor. Som chef blir du ofta av med denna förmån. Därför är det viktigt med tydliga chefsuppdrag och bra system för uppföljning och återkoppling.
Det krävs ledarskapsträning för alla doktorer och chefsutbildning för dem med intresse.
Det är också viktigt att läkare erbjuds möjlighet att pröva och vidareutveckla sitt intresse för ledarskap och chefskap i liten skala och det måste bli lättare att kunna gå in och ut ur olika chefskap. Det ideala är att alternera tätpositionen på flyttfåglars vis. Detta skulle stimulera intresset och göra chefskapet attraktivt.
För en optimalt fungerande sjukvård krävs en läkare som chef. Intresset för verksamhetens innehåll och patienternas medicinska behandling är ett starkt argument för läkare som chefer i sjukvården.
Som läkare och chef har du det medicinska ansvaret, som sjuksköterska och chef har någon läkare det. Den som har det medicinska ansvaret bör också ha det egentliga chefskapet för det är, när du rår över pengarna och personalresursen, du har den egentliga makten och möjligheten att optimera sjukvårdens kvalitet.
Om läkarchefer vägrade ta det medicinska ansvaret utan att få matchande ekonomiska och organisatoriska befogenheter skulle deras och kårens givna fördel för chefskap, i slag bli mycket tydligare.
En annan mycket viktig fråga för läkare som kan tänka sig axla ett chefskap är möjligheten att kunna behålla en fot kvar i det yrke man ägnat så mycket kraft att lära sig. På medicinkliniken i Helsingborg ställde den enda läkaren som sökte chefstjänsten, kravet att få träffa patienter en dag per vecka. Detta accepterade inte vår sjukhuschef som är sjuksköterska.
Har du rosat din chef idag?
Vi inom läkarkåren måste verka för att våra chefer får en möjlighet att behålla en fot i yrket för att på så sätt garantera sin reträtt från ledarpositionen, sin förståelse för verksamheten och därmed sin integritet som chef och människa.
Därutöver är det viktigt att vi som goda medarbetare stödjer våra kollegor som tagit på sig ett chefskap.