”Ett dåligt centralt avtal kan leda till sänkt årslön”
Ideologin i den tidsandan tycktes rätt. Nu skulle man komma tillrätta med rådande arbetslöshet. Genom att dela på jobben skulle fler få arbete, kostnaden för arbetslösa sjunka och detta utan att den enskilde skulle behöva avstå löneutrymme.
Tio år senare och med facit i hand beskriver tidskriften Der Spiegel hur resultatet blev det motsatta.
Istället för minskad arbetslöshet blev resultatet det motsatta och Tyskland tappade konkurrenskraft och arbetstillfällen gentemot jämförbara grannländer i väst.
Vad har nu detta med Sveriges sjukhusläkare att göra?
Kanske tanken är långsökt, men det finns betydande paralleller att dra till den ideologiska diskussion som kommer att föras i nästa års avtalsrörelse.
De senaste centrala avtalsrörelserna har varit lugna. Detta som en naturlig följd av att all lönebildning lagts ut lokalt sedan lönetarifferna avskaffats. Även beträffande jouravtalet har förbättringar skapats lokalt på många håll. Den centrala uppgörelsen har därmed bara kommit att verka som en lägsta nivå.
Jouravtalet har dock av arbetsgivaren ansetts som förmånligt för professionen. Därför har Läkarförbundet inte velat öppna detsamma på grund av oro för att yrkade förbättringar skulle kunna resultera i direkta försämringar.
Senast några drastiska förändringar gjordes i avtalet, så förlorade läkarkåren mark och huvuden i förhandlingsledningen kom att rulla.
Den nya arbetstidslagstiftningen och EU:s arbetstidsdirektiv gör att jouravtalet nästa år kommer att få en central roll i avtalsrörelsen.
Vid lönebildning i centrala avtal spelar man på en allmän opinions uppfattning om att en viss grupp i samhället skall ha en större del av de samlade resurserna.
Denna opinion är en viktig ingrediens i debatten särskilt när man väljer att ta till stridsåtgärder. Att få en allmänhet att tycka att läkare är underbetalda och bör få större löneutrymme är en omöjlighet och därför var det riktigt att lämna den otidsenliga tarifflönemodellen för dagens decentraliserade modell.
Idag finns en debatt om vilka läkargrupper som skall prioriteras och premieras. Här finns särintressen mellan företrädare för allmänmedicin, privatläkare, sjukhusläkare och yngre läkare.
Göran Sjönell har gett familjeläkarsystemet ett ansikte med budskapet mer resurser till primärvården och nådde då snabbt via en ”morgonsoffa” nytillträdda socialministern Lars Engqvists öra, med resultat att resurserna ökade till primärvården.
Inom Läkarförbundet centralt finns också en uppfattning att mer resurser måste satsas på primärvården och sjukhusspecialister skall lockas från sjukhusvärlden till primärvården.
Detta innebär i klartext att sjukhusläkarna skall avstå löneutrymme då ytterligare resurser till sjukvården knappast lär vara att förvänta.
Risk för interindividuell kannibalism
Om någon läkargrupp skall ges förmåner utan att de totala samhällsresurserna till sjukvården ökar finns betydande risk för interindividuell kannibalism mellan olika grupper i förbundet och det är inte våra patienter betjänta av.
Att snickra ihop ett centralt avtal med det nya arbetstidsdirektivet som passar den heterogena grupp som läkarkåren idag utgör är en jobspost.
Här skall avtal formuleras som passar transplantationskirurger med krav på tillgänglighet och en ung generation som alltmer sätter familj och fritidsintressen i fokus.
Då dessutom resurserna inom vården tryter och jourarbetet tränger ut alltmer av elektiv verksamhet med ökad akutbörda till följd ställs även generationers särintressen mot varandra då allt äldre läkare tvingas till en ökande jourbörda.
Detta ställer krav på ett jouravtal som kompenserar för jourens avigsidor. För faktum är att det som av många anses som ett generöst avtal som ger stor frihet är i realiteten ersättning för en tuff pressad arbetssituation med ensamarbete på tid då den biologiska klockan får utstå svåra törnar med betydande ”jet lag” i efterförloppet.
För 30-talsgenerationen gällde att man sällan eller aldrig var primärjour efter fyrtio.
För fyrtiotalisterna gällde att man i värsta fall fick gå till man var 50 år, men för nuvarande kollegor födda på 1950-talet så tvingas allt för många till primärjourslinjerna även efter femtio.
Vidare har arbetet på bakjourslinjerna blivit alltmer betungande då resursknappheten under ordinarie arbetstid spiller över på jourtid.
Nattjoursveckor en avart
EU:s arbetstids direktiv som i sin välvilja vill värna om arbetstagarnas hälsa har lett fram till en intressant avart av schemaläggning kallad nattjoursveckor.
För många schemaläggare en dröm, men knappast för den åldrande primärjouren. Som nattjour måndag, onsdag och lördag genererar man ungefär tillräckligt med jourkomp för att täcka en ordinarie arbetsvecka, men skulle man råka få sova en natt finns risk att man går back.
Den som förärats med två sådana veckor i följd har nog svårt att tänka på något annat än en möjlighet att avstå löneutrymme för att möjliggöra en tidig pensionsavgång.
Schemaläggning betyder sänkt lön
Givetvis kommer frågan om möjlighet till schemaläggning av sjukhusläkare dygnet runt att diskuteras i det kommande centrala avtalet. Men schemaläggning av läkare med 36 timmars arbetsvecka skulle innebära en betydande årslönesänkning för flertalet sjukhusspecialister där idag jourersättning utgör ca 30 procent av årslönen.
Så schemaläggning av kåren med 36 timmars arbetsvecka är ingen lösning för den svenska sjukvården och leder för patienterna till försämrad läkarkontinuitet och tillgänglighet och leder på sikt till en liknande kollaps som vi idag ser inom tysk industri.
