”Down Under” är det mycket som är annorlunda
Sjukhusläkaren har träffat Thomas Lindén, specialist i neurologi och psykiatri, samt biträdande verksamhetschef för Rehabiliteringsmedicin med inriktning mot neuro vid Sahlgrenska Universitetssjukhuset.
Han har i omgångar arbetat och gästforskat i Australien och har ett nära forskningssamarbete med universitetet i Adelaide samt med National Stroke Research Institute i Melbourne.
– I Australien har man en välutbyggd öppenvård och systemet liknar det engelska med en allmänpraktiserande läkare, General Practitioner, GP, säger Thomas Lindén.
– Det finns gott om privatpraktiserande GP:s och man kan enkelt få tid samma dag. Om man behöver träffa en specialistläkare remitteras man vidare. Men det finns också många privata etableringar med exempelvis öron- och ortopedmottagningar som ligger mitt i stan, säger Thomas Lindén.
Genom 1984 års vårdreform, Medicare, blev all vård i offentlig regi avgiftsfri. Sjukvården utgår från yrkesutövaren; mottagningarna är uppbyggda kring den enskilde läkaren som rekryterar paramedicinsk personal utifrån behov.
Många som arbetar i det offentliga systemet extraknäcker.
– Man ser det som en resursförstärkning och en tillgång. Alla uppmanas att bidra genom att arbeta extra. Det är ett helt annat tankesätt än i Sverige, här dömer man ofta ut allt arbete vid sidan av den ordinarie landstingsanställningen, säger Thomas Lindén.
Medicare subventionerar i viss mån även besök hos privatläkare. När Medicare infördes i mitten på 80-talet minskade plötsligt intresset för privata sjukförsäkringar. Trycket på den offentliga sjukvården blev då så stort att regeringen beslutade att införa en subventionering av privata sjukförsäkringar, allt för att stoppa flykten från den privata vårdsektorn.
Cirka en tredjedel av befolkningen har i dag privata sjukvårdsförsäkringar.
Det finns både offentliga och privata sjukhus och när man som privatpatient behöver vård kan man välja såväl sjukhus som läkare.
– Den privata vården avlastar väldigt mycket den offentliga sjukvården. De här två systemen lever sida vid sida, och i början var det svårt att förstå att så många betalade för en privat sjukvårdsförsäkring när de redan hade tillgång till en betald fungerande och lättillgänglig offentlig sjukvård. Men förutom skatteskäl, sjukvårdsskatten är procentuell på inkomsten såvida man inte har privat sjukförsäkring, är valfrihet och möjlighet att gå förbi GP:s det starkaste skälet. Och att man kan söka för det som inte är akut, säger Thomas Lindén.
Systemet gynnar inte enbart de redan välbeställda, förutom de allra fattigaste är spridningen bland dem som tecknar privata försäkringar stor.
Det är stor skillnad på den australiska och svenska sjukvården. Vissa saker har vi i Sverige något att lära av, andra inte. Sjukvården i Australien är strikt hierarkisk.
– I Sverige arbetar vi i team och kan sätta oss in i varandras forskning och arbetsuppgifter. Här arbetar vi tvärprofessionellt. I Australien bygger man systemet på nyckelpersoner, vilket är en svaghet.
Avdelningar leds ofta av sjuksköterskor, men sjukhuskliniker och divisioner leds i huvudsak av läkare.
Chefer har svårt att delegera beslut, och det är långt ifrån en självklarhet att man ifrågasätter eller lämnar förslag till förbättringar om chefen har bestämt något.
Anställda följer sin chef och verkar inte vilja spilla tid på samtal och diskussioner, varken med chefen eller med facket. Att visa framfötterna och inte i onödan säga emot chefen är ett säkert steg mot karriär, menar Thomas Lindén.
– I Australien finns ett helt annat administrativt stöd i form av assistenter och sekreterare, man lägger inte heller så mycket tid på dokumentation som vi gör. I Sverige gör vi det nästan in absurdum.
Det är förhållandevis sällsynt med kvinnor på ledande befattningar. Kvinnliga läkare får arbeta hårdare med mindre stöd från samhället. Generellt är det kvinnorna som stannar hemma med barnen och det finns ingen välutbyggd barnomsorg.
En stor del av urbefolkningen lever under svåra sociala förhållanden; arbetslösheten bland aboriginer är tre gånger högre och hälsoläget betydligt sämre med 20 års kortare medellivslängd och 2, 5 gånger så hög spädbarnsdödlighet.
I Australien håller man hårt på traditionerna; överläkaren går i kostym och slips och kvinnliga läkare klär sig gärna i dräkt och tar varken av sig ringar, klocka eller armband.
– På ronden var det inte ovanligt att en kvinnlig läkare parkerade sin handväska på patientens sängkant. Man har inte riktigt tagit till sig hygiendiskussionen på samma sätt som vi, säger Thomas Lindén med ett skratt.
– Australien ligger långt framme när det gäller forskning. Det är meriterande att vara forskningsaktiv och ger hög status, säger Thomas Lindén.
I Australien finns forskningsstöd och hälsorådgivning inom samma myndighet, National Health and Medical Research Council. Myndigheten har under de senaste åren fått en dubblerad budget och stödet till olika typer av forskartjänster har kraftigt ökat. Det finns även skräddarsydda tjänster för forskare som vill tillbringa upp till två år i näringslivet. Det har visat sig att det lönar sig att satsa på forskning; inom områden som hjärta-kärl och luftvägar gav investeringar i forskning en årlig återbäring på upp till åtta respektive sex gånger pengarna.
Det ger en högre status att vara forskningsaktiv och det märks att man satsar på forskning. Man betonar också i högre grad det egna ansvaret mycket tydligare än vad man gör i Sverige, menar Thomas Lindén.
– Läkare är också mer utsatta, ett fel eller misstag tillrättavisas av en ”board av kollegor, och i grova fall publiceras kritiken offentligt.
Arbetstiden är oreglerad och våra diskussioner om stämpelklocka möts av stor oförståelse. Å andra sidan välkomnar systemet läkarens kompetens på ett annat sätt än i Sverige. Läkaren får en bra lön och har en aktad ställning i samhället och förklenande uttalanden om kåren som man ibland kan höra i Sverige från vissa opinionsbildare, förekommer inte där.
I Australien tjänar specialistläkare igenomsnitt cirka 80 000 till 100 000 kronor i månaden. En lärdom att dra, menar Thomas Lindén är att det går att kombinera en kostnadseffektiv sjukvård med höga löner.
Man betalar också mer för att tillhöra sina professionella organisationer, utan att gnälla att det är dyrt. Att stå utanför läkarorganisationerna är inget alternativ för en australiensk läkare, säger Thomas Lindén.
Eva Nordin
