Östergötland: ”Det vi hade en gång är sönderslaget”
– Jag slutar på grund av bristande arbetsglädje och motivation. Jag har arbetat i 22 år i det här landstinget, men det som vi hade en gång är sönderslaget. Den sammanhållna knäverksamheten existerar inte längre.
Så säger docent Lars Good, överläkare och ortoped i Linköping, som tidigare bland annat varit ansvarig för knäverksamheten på Linköpings Universitetssjukhus under en tioårsperiod.
Han har begärt tjänstledigt nio månader för att arbeta i Oskarshamn… till att börja med.
– Det är en trist avslutning att söka sig till något annat för att man inte vill vara kvar, men jag ser ingen snabb lösning på det här, eftersom grundreceptet, enligt min åsikt, i mångt och mycket är felaktigt i den här omorganisationen. Utvecklingen går i fel riktning, tycker jag.
I Oskarshamn finns det som Lars Good efterlyser och som han menar försvunnit i Östergötland.
– Där får du dina remisser, där ställer du dina operationsindikationer, opererar, skriver ut och följer upp patienten. Där fungerar kontinuiteten mellan läkare och patient. Hos oss är den nästan upphävd idag.
– Över hälften av de patienter som jag nu opererar har jag aldrig sett tidigare, och ingen av dem sköter jag postoperativt eftersom jag opererar i Motala och har övriga verksamheten i Linköping, säger Lars Good.
– Jag har inga problem med själva resandet och operationsavdelningen i Motala fungerar utmärkt. Men logistiken är klart försämrad jämfört med när jag hade ett samlat verksamhetsområde i Linköping.
– Nu är det väldigt krångligt att hantera patienter. En del av mina patienter som jag får på remiss faller mellan stolarna, och jag har egentligen inget naturligt ställe att operera dem på. Det medför att det hela tiden blir tillfälliga speciallösningar och att jag får ägna en orimligt stor del av min tid åt att kontrollera att det verkligen fungerar för de patienter som jag värnar om, sådant som tidigare gick på rutin och fungerade bra.
Även mottagningsverksamheten har försämrats, tycker Lars Good.
– Tidigare hade vi kontroll över den, nu är det väldigt många återbesök av patienter som går till fel doktorer, vilket får negativa konsekvenser för kontinuitet och utbildning.
– Den naturliga fortsättningen på ett problembaserat lärande som ju ändå det här universitetet i Linköping står för är helt satt ur spel i den kliniska vardagen. Nu ser den yngre läkaren en patient på en akutmottagning, gör en bedömning, men har ingen aning om hur det går sedan. Så var det inte förr. Då fick de yngre läkarna följa upp patienterna själva. Kunde de inte hantera problemen själva kunde de alltid be kollegor om råd och så småningom växte de i sin roll, menar Lars Good.
– Så är det inte idag. Nu är istället deras mottagningar fulla av patienter som någon annan handlagt primärt och där den aktuella frågeställningen många gånger överstiger deras kompetensnivå. Det är liksom ingen ordning alls.
Lars Good är också ordentligt oroad över Linköpings status som universitetscentrum.
– När det gäller forskningen är underbemanningen ett stort problem. Centrumledningen prioriterar produktionen. Vi som fortfarande är forskningsaktiva och är handledare har ingen möjlighet att göra det på arbetstid längre. För de yngre medarbetarna fryser ofta tilldelad ALF-tid inne.
– De sektionsgrupperingar som fanns på universitetssjukhuset tidigare är nu splittrade och dagens sektioner består av doktorer som jobbar på olika ställen. Vi ses inte och vi kan inte nöta och blöta och snabbt och enkelt konsultera varandra för att avhandla saker som är svårt. Det är ibland nästan omöjligt att sy ihop en gemensam operationstid där flera kompetenser krävs. Det blir mycket ensamvargjobb och det är inte bra, säger Lars Good. Det finns en kraftig synergieffekt av att vara många.
Då blir ett plus ett ofta inte två, utan tre eller fyra.
