”Det är inte bemanningsföretagen det är fel på”
Från början var det främst ledande sjukvårdsadministratörer och ansvariga politiker som ville stoppa företeelsen, men under senare tid har även fackföreningar och verksamhetschefer sällat sig till de som uttalat sig kritiskt.
Orsakerna till att man vill stoppa verksamheten är främst tre.
För det första kostar det för mycket pengar (förutom att läkaren och sjuksköterskan ska ha mer betalt ska det uthyrande företaget ha betalt för sina tjänster och dessutom generera vinst).
För det andra saknas kontinuiteten mellan patient och vårdgivare, vilket kan leda till låg medicinsk kvalitet ur patientperspektiv och dyr sjukvård för huvudmannen (ogenomtänkta och upprepade undersökningar utan slutpunkt, till exempel).
För det tredje kommer vikarien inte att utveckla verksamheten långsiktigt vad gäller kostnadseffektivitet, medicinsk kvalitet, utbildning, forskning och så vidare.
Det finns dessutom rättviseaspekter gentemot de som träget stannar kvar i den ordinarie vården och drar ett allt tyngre lass.
Allt detta är sant och jag håller med systemets belackare om att det är en dålig lösning på bemanningsproblemen, kanske till och med en katastrofal lösning om utvecklingen fortsätter i samma riktning (i verkligheten finns det nog en viss mättnadsgräns även för denna verksamhet).
Däremot är jag inte överens med dem som vill förbjuda bemanningsföretagen. Tvärt om så är jag övertygad om att förbudsivrarna gör sig skyldiga till en grav underlåtenhetssynd, nämligen att analysera varför det har blivit som det är idag.
Grunden till bemanningsföretagens framgångar är nämligen att sjukvården erbjudit så dålig och gradvis försämrad arbetsmiljö.
Med mitt 30-åriga sjukvårdsperspektiv kan jag se att takten i sjukvården går upp allt mer, kraven och pressen på arbetstagarna ökar, medan inflytandet över arbetet och arbetsmiljön minskar.
Den uppgivenhet och gråmulenhet som jag ser inom stora delar av den svenska sjukvården fanns inte när jag började som läkare under 1970-talet. Visserligen var jag själv då mer entusiastisk och gapet mellan vad man kunde göra och vad man hade råd till att göra var mindre, men det är bara en del av sanningen.
Medan sjukvårdsarbetsgivaren idag, trängd av politikerlöften, dålig ekonomi och massmedia, kommenderar arbetstagarna till dåliga arbetsförhållanden utan att ge stort hopp om förbättringar vare sig avseende löner eller arbetsmiljö kommer bemanningsföretagen med en annan vinkling:
När vill du arbeta? Hur mycket vill du arbeta? Vad vill du ha i lön?
Detta är frågor man börjar med, snarare än uttalanden som: Du måste ta det extra passet på lördag kväll denna vecka och en extra mottagning på måndag.
Vi har inte råd med att du arbeter mer än x timmar och måste ta ut jourkompensationstiden på onsdag förmiddag. Det är osolidariskt av dig att begära mer betalning när du vet att den gemensamma lönekakan är fixerad. Etcetera.
I den lilla mån jag själv varit vikarieläkare kan jag dessutom försäkra att jag mötts av en helt annan attityd än när jag arbetat inom offentlig verksamhet: ”Välkommen! Vad bra att du kunde komma, hoppas att du ska trivas, hur ska vi lägga upp arbetet för att du ska kunna hjälpa oss så mycket som möjligt under den tiden du är här…”
Det är faktiskt förståeligt om vikarierna väljer att sluta sitt ordinarie arbete och börjar på bemanningsföretag om man bara blir sedd som en belastning och inte som en tillgång.
Min vädjan till de kollegor som vill förbjuda bemanningsföretagen är att inte börja i den ändan utan att istället seriöst diskutera vad som gått snett i deras egen verksamhet, eftersom läkarna och sjuksköterskorna inte vill arbeta där.
Jag är övertygad om att det är mycket få läkare och sköterskor som skulle välja bemanningsföretagen framför en fast tjänst inom den ”normala” sjukvården om bemanningsföretagen bara erbjöd små fördelar.
Så är det emellertid inte idag och kanske skulle man våga drista sig till att hävda att bemanningsföretagen uppför sig som moderna arbetsgivare inom andra jämförbara branscher medan sjukvårdshuvudmän inte sällan uppför sig som patronerna gjorde på bruken för 100 år sedan.
Med det menar jag inte att administratörer och verksamhetschefer är dumma eller elaka, men att de pressas på ett orimligt sätt av de ramar som satts, vilket leder till den dåliga arbetsmiljön.
När vi faktiskt betalar bemanningsföretagen det de vill ha för sina tjänster (huruvida vi egentligen har råd med det blir mest en akademisk fråga eftersom vi faktiskt betalar) kan vi inte då använda minst samma summa pengar till att göra arbetsvillkoren så mycket bättre inom den ordinarie sjukvården så att folk vill arbeta där istället?
Avstå från förbud och se efter vad som är orsaken till missnöjet och missförhållandena istället.
Åke Andrén-Sandberg, för närvarande professor, Nordiska Hälsovårdshögskolan, Göteborg.
