Nyhetsarkiv

”Den borgerliga Alliansregeringen är största besvikelsen”

Sjukhusläkaren har intervjuat pristagaren av ”Friska Sjukvårdspriset”, Per Gunnar Holmgren som för några månader sedan lämnade sitt livsverk ”Dagens Medicin” för att bli chef för Nobel Web AB.

Han säger att det var dags att gå och att skilsmässan från tidningen som han levt med dygnet runt i 15 år gått förvånansvärt lätt.
Men under hela intervjun talar han fortfarande i ”vi-form”, även när vi diskuterar Dagens Medicins framtid, så något inom honom har uppenbarligen ännu inte avslutat förhållandet.

Vi träffas på Per Gunnar Holmgrens nya arbetsrum i Nobelstiftelsens lokaler på Sturegatan 14, med utsikt mot Humlegården, i Stockholm.

Men början av intervjun går inte enligt planen. Lokalerna är inte alls så flashiga som jag föreställt mig i denna framtidens och vetenskapens högborg och Per Gunnar Holmgren vill inte låta sig fotograferas bland staplarna av papplådor som han fortfarande, efter sex veckor på nya jobbet, inte haft tid att packa upp.
– En sådan bild tillför inget säger han vänligt och när han tar på sig ytterrocken inser jag att det inte är lönt att protestera och håller med honom.

Vad är en bild på en man i ett rum fyllt med kartonger värd? Han har rätt. Inte mycket.

Men kommentaren säger en del om Per Gunnar Holmgren, tror jag.
Saker och ting ska tillföra något, göra någon nytta, bidra till en utveckling, annars kan det vara. Främst för enskilda människor. Det är något som han återkommer till gång på gång i intervjun.

Därför svarar han också, utan en millisekunds betänketid, när jag frågar honom vad som gjort honom mest glad under åren att det är när Dagens Medicin fått berätta (han använder faktiskt ordet fått) om små och stora exempel, hur man med enkla medel kan göra det bättre för både patienten och de anställda i sjukvården.

Och faktiskt, när Per Gunnar Holmgren säger det så känns det för ovanlighetens skull äkta, inte som den inlärda floskel jag som journalist får höra i tid och otid av chefer och vissa fackliga företrädare.

För Per Gunnar Holmgren försöker leva som han lär. När landstingen lade ner Spri (Hälso- och sjukvårdens utvecklingsinstitut) skapade Dagens Medicin priset Guldskalpellen för att hjälpa till att sprida goda exempel mellan landstingen.

Och när han och hustrun Lena, journalist på Utrikespolitiska instiutet, besökte Litauen och fick se hur barnhemsbarnen hade det omsatte de empatin i handling.

De såg till att ett av barnen, en föräldralös pojke med en allvarlig missbildning, fick komma till Sverige för en operation. Under tre månader bodde pojken med sköterska i Per Gunnar Holmgrens familj. Operationen fick trots alla försök en tragisk utgång, men till minne av pojken tog per Gunnar Holmgren och hans hustru initiativet till stiftelsen Vaggan som idag med Dagens Medicins hjälp hjälper 70 barn på barnhemmet Lopselis i Litauens största stad Kaunas.

I 15 år brann Per Gunnar Holmgren för att låta andra få ett oberoende debattforum. Därför låter vi nu honom få en sista chans att ocensurerat säga vad han tycker och tänker om svensk sjukvård. Vi tycker att Per Gunnar Holmgren är värd det.

Sedan får man tycka vad man vill om hans åsiker. Gör gärna det.

Vi börjar positivt, i Per Gunnar Holmgren-anda, så första frågan blir:
Vem har imponerat mest på dig under alla år?

– Nina Rehnqvist och de som stått för ökad öppenhet och de öppna jämförelserna. Det gäller både personer inom professionen och vissa beslutsfattare. De har ställt sig i skottgluggen, men utvecklingen har visat att det varit huvudsakligen rätt.

Nina Rehnqvist förfäktade detta tidigt då hon arbetade på Socialstyrelsen, rakt emot alla andra. Idag står nästan alla upp för de öppna jämförelserna. Det är roligt att se att en person med resning kan betyda så mycket.

– Sedan kan jag inte låta bli att beundra en person som Ola Stenqvist, anestesiprofessorn på Sahlgrenska i Göteborg, som har en förmåga att formulera sig oerhört slagkraftigt och inte aktar sig för att trampa på ömma tår.
Han har varit inblandad i mängder med debatter. Bland annat har han kritiserat hur ALF-medlen fördelas och visat att sitter man med i kommitten som fördelar ALF-medel så får man större del av ALF-medlen själv, åtminstone i Göteborg.

– Jag tycker också att en person som Toivo Heinsoo imponerar. Han har en förmåga att inte bara se i de förstenade formerna privat och offentligt. Man behöver inte tycka om allt som han föreslår eller gör, men den överblick som han har och den dådkraft som han visat att erbjuda sjukvården nya former är imponerande.

Han har tagit ett helhetsgrepp på vårdvalet och etableringsfriheten och reglerna kring detta som ändrar på hela dynamiken i sjukvården. Sedan är det så klart så att när man tänker nytt så måste man också fila på det.

– En annan imponerande profil inom medicinen som gick bort för ett tag sedan var Lars Werkö.

Vad önskar du dig mest efter att ha bevakat svensk sjukvård i 15 år?
– Landstingens avskaffande.

Vilka har de största besvikelserna varit?
– Alliansen. Det är mycket som den borgerliga Alliansregeringen inte vågat. Det var inte alldeles lätt, men man skulle ha kunnat agera mycket kraftfullare för att få bort landstingen. Landstingen har så klart behjärtansvärda ändamål, men de är för sårbara och därmed blir sjukvården sårbar.

– Jag är helt övertygad om att så länge man har en instans i samhället som enbart får taxera ut skatt för sjukvård och lite kommunikation och konst, så blir den instansen den mest sårbara instansen i hela samhället, för så fort det blir en minskning i samhällsekonomin så måste sjukvården med de budgetkrav som finns strypa verksamheten.

Det betyder att sjukvården som borde vara något av den mest stabila pelaren i samhället är den som flukturerar mest upp eller ner. För att motrverka detta måste staten idag komma med ökade statsbidrag hela tiden när arbetslösheten går upp och skatteintäkterna ner. Det medför att landstingen blir helt beroende av att stå med mössan i hand och tigga av staten.

Det hade varit mycket bättre om staten haft totalansvar eftersom staten har så många dragspel. Då hade man kunnat behålla sjukvården på en rimlig nivå även i dåliga tider.

– Försäljningen av Apoteket och uppbrytningen av monopolet har också blivit en stor besvikelse. Det har inte heller varit någon lätt sak, men Göran Hägglund och Socialdepartementet har skött avmonopoliseringen väldigt taffligt och gjort det onödigt krångligt. Det har varit allt från vilken roll Apoteket AB skulle ha efter en avmonopolisering till vilket spelrum man skulle ge nya aktörer och hur man skulle värdera Apoteket. Man hade kunnat lägga fast vissa principer från Socialdepartementets sida som alla varit tvungna att följa. Nu har man istället tvingats komma in och försöka rädda situationen i efterhand.

Vad är du stoltast över?
– Att vi lyft upp frågor som annars inte blivit ordentligt debatterade som vi vet har stor betydelse för de enskilda läsarna. Sedan har vi på ett principiellt plan kunnat granska beslutsfattarna och fått dom att precisera underlagen för beslut bättre eller visat att besluten inte tagits med tillräckligt kunskap.

– Vi har avslöjat några forskningsfuskärenden och visat att det ibland kan var väldigt många parter som vill gömma undan fusket, allt från fuskaren till institutionerna. Där har vi nog gjort konkret nytta.

Något du inte tror på?
– Jag tror inte på stordriften inom sjukvården. Vissa saker måste centraliseras självfallet, men du mister så mycket av engagemang och direktkontakt och utvärdering i en stordrift så jag tror att det är kontraproduktivt, särskilt om det sker över större geografiska avstånd.

Något du förvånats över?
– Sammanslagningar av sjukhus och enheter utan ett ordentligt underlag. Jag har alltid undrat varför man i en sådan här verksamhet som är så kunskapsbaserad inte har hårdare krav på beslutsfattarna när de ska ta beslut. Man har upprepade gånger gjort gigantiska sammanslagningar utan tillräckligt underlag. Det är ett faktum att sammanslagningarna både i Stockholm och Göteborg skedde med för dålig bakgrund, man hade för dålig kunskap om hur verksamheten såg ut, man kartlade den precis innan sammanslagningen för dåligt, man hade för dålig dokumentation om de förändringar man gjorde och man har inte i efterhand kunnat utvärdera vad resultatet blivit.
– Det skulle inte förvåna mig om man behöver splittra verksamheten på någon ledd framöver. Nu ska man slå ihop universitetssjukhusen i Lund och Malmö. Det kan självklart vara vettigt att anlita konsultföretag som McKinsey, eller någon som är skicklig på att genomlysa sådana här processer för att driva dem fram på ett klokt sätt, men man får inte överlåta processen på de externa konsulterna.

Något som gjort dig riktigt förbannad?
– Läkarförbundets hantering av medlemmarnas pensionspengar då de försnillades av Salus Ansvar när livbolagets pengar användes då Salus köpte Ansvar. Det är en mycket tråkig historia där en rad förbundsledningar har försökt dölja problemet och smugit ifrån ansvaret. Skandia gjorde samma sak som Salus, men där har pensionsspararna delvis fått rätt och kunnat få tillbaka en del pengar.

Vilka stenar skulle du vänt på om du fortsatt som chefredaktör på Dagens Medicin?
– Finansieringen av sjukvården. Inte bara när det gäller landstingen, utan överhuvudtaget. Vad har vi råd med och hur ska vi taxera ut pengarna? Är det via skatt, avgifter eller försäkringar, eller är det någon annan form av privat betalning? Det är en jätteviktig fråga som blir viktigare för varje år som går med de demografiska förändringarna.
– En viktig fråga att ställa för samhället i stort är också hur mycket pengar eller resurser ska vi lägga på underhållning, dataspel, kommunikation för nöjes skull och hur mycket ska vi lägga på sjukvård och medicinsk forskning? Sådant som för hela samhället framåt. I dag kan man se hur hushåll lägger mer och mer pengar på datorer och mobiltelefoner för underhållningssyfte, men de som vill lägga mer av sina egna pengar på medicin och häslovård förbjuds att göra det.

Menar du att man ska ha rätt att teckna privata sjukvårdsförsäkringar?
– Ja, om man föredrar det.

Vilka är de största sjukvårdspolitiska bluffarna?
– En monumental bluff är tyvärr paragrafen i hälso- och sjukvårslagen om rätten till lika vård för alla medborgare i hela landet.
– Det är också en bluff att Sveriges sjukvård idag är väldigt forskningsdriven och forskningsanknuten. Där har Sverige halkat efter allt mer. En stor del av den medicinska forskningen har flyttat utomlands, särskilt till USA.
– En annan djupt rotad uppfattning som är en bluff är att offentlig sjukvård har större patientfokus än privat för att privat sjukvård styrs av vinstintrressen.

Vilka är de stora sjukvårdspoltiska förändringarna under åren?
– När det gäller vem som har makten i sjukvården så har det definitivt skett en förändring från professionerna till politikerna, och delvis till patienterna. Att patienterna får mer att säga till om och blir mer engagerade tror jag bara är positivt, men att man ska styra professionen så i detalj som man har börjat göra tror jag kommer att slå tillbaka på så vis att de anställda blir mindre engagerade när de är styrda i snart sett varenda detalj.
Sedan har det också skett en förändring från väldigt lite privat sjukvård till lite mer. Det tror jag är positivt. Då kan de båda delarna av sjukvården hämta ideer från varandra.

Största hemligheten?
– Om man arbetar på en nyhetstidning så publicerar man de flesta hemligheterna! Vad vi inte publicerat är namnen på de makthavare som ansåg, med mer eller mindre välunderbyggda argument, att de själva skulle hamna högre upp på vår årliga lista över sjukvårdens 100 makthavare. Och jag tycker nog att skälen var så pinsamma att jag fortsätter att hålla tyst om namnen. Apotekets avmonopolisering innehöll många hemligheter, men jag har inte fått dem bekräftade så det är bäst att jag håller tyst.

Vad har gjort dig mest förbannad?
– Litet småförbannad kan jag bli över att samhället i stort inte belönar kunskaper – utbildning och forskning – och kvalificerade erfarenheter mer.

Vad har Sverige att lära av andra länder?
– Oerhört mycket. Om man som beslutsfattare i sjukvården tror på öppna jämförelser mellan olika regioner i ett land så borde man ännu mer tro på öppna jämförelser mellan olika länder och sjukvårdssystem. Hade man systematiskt tagit vara på sådana erfarenheter hade man kommit väldigt långt tror jag. Och vi skulle överge vår syn på att allt är så bra i svensk sjukvård.
Det är mycket som är bra, men det finns också mycket som är dåligt. Det är inte bara tillgängligheten, utan även patientens medverkan och patientens möjligheter i behandlingen att välja behandlingsalternativ där man skulle kunna göra mycket mer.

Göran Hägglund eller Ylva Johansson?
– Göran Hägglund när det gäller humor och förmåga att ta människor och Ylva Johansson när det gäller att ta beslut.

Något som gjort dig riktigt glad under dina år på Dagens Medicin?
– Då tidningen fått berätta om små och stora exempel där man med enkla medel kunnat göra det bättre för både patienten och de anställda i sjukvården. Det har gjort mig riktigt glad att vi kunnat delta i den kunskapsöverföringen, liksom att vi gjort det i reglerad form genom att dela ut ”Guldskalpellen” till de bästa förbättringsprojekten.

Vad önskar du dig mest nu privat?
– Att jag får fortsätta att arbeta med något som jag kan känna är nyttigt och kunskapsbaserat. Det man gör måste ha nytta.

Vad är dina drömmar i det nya jobbet?

– Det finns två huvudsyften med Nobels website, dels att sprida information om Nobelpriset och Nobelpristagarna, dels att uppmuntra allmänheten och framförallt de yngre i gymnasieåldern att intressera sig för kunskap, högre utbildning och forskning. Det hoppas jag kunna bidra med.
Se också:
• Starten blev kaotisk för Dagens Medicin
• Per Gunnar Holmgren fick motta 2009 års Friska Sjukvårdspris

Krönika
Bertil Hagström

Orisken är mycket större än risken

Analyser, reportage, debatt och nyheter från sjukhusvärlden Vi ser till att hålla dig i händelsernas centrum

GDPR

Ur Sjukhusläkaren 2020-04

Så stor är operationsskulden – region för region / sjukhus för sjukhus / Vad behövs nu då? / "Vi behöver större marginaler till vardags – inte för en pandemi" / De klarade covid-19-stormen / Professionalismens återkomst / "Yngre läkare har utnyttjats" / Kan en pandemi rå på administrationssamhället? / Krönikor / Porträttet: Anna Rask-Andersen / Från facklig till chef och tillbaka

Prenumerera