”Dags för landstingen att inse att de misslyckats”
Så säger verksamhetschefen för psykiatriska kliniken i Skellefteå, Carl-Gustaf Olofsson.
Trots 25 år i yrket fick han ett abrupt uppvaknande i augusti förra året, säger han.
– Vi har ständig läkarbrist och har gjort mycket för att få hjälp, men istället för att gå framåt går det bakåt. När vi i augusti förra året saknade underläkare insåg jag att vi kan inte fortsätta så här.
Insikten fick honom att efterlysa fakta. När de inte fanns genomförde han sin egen undersökning som är den färskaste sammanställningen som finns över hur många psykiater som faktiskt är i tjänst i offentlig sjukvård i olika landsting.
Med nya aktuella siffror i bakfickan försöker han nu påverka de norrländska landstingsdirektörerna att stafettläkare och utlandsrekryteringar inte håller i längden, utan att det krävs ett långsiktigt arbete med AT- och ST-satsningar för att tillgodose återväxten.
Carl-Gustaf Olofsson har gett upp hoppet om landstingens förmåga att lösa psykiaterbristen och efterlyser en mild statlig styrning där några av hans förslag är att staten bestämmer att AT-tjänstgöringen i psykiatri fördubblas till sex månader och att invärtesmedicinare och allmänläkare också tvingas göra mer psykiatritid.
– De kan alldeles för lite psykiatri i förhållande till uppdraget. Det är kanske en tredjedel av deras patienter som lider av psykisk ohälsa och psykiatriska problem, samtidigt som den psykiska ohälsan ökar. Därför är det märkligt att primärvårdens läkare minskar sin randutbildning i psykiatrin, tycker han.
Carl-Gustaf Olofsson tror också att det är nödvändigt att staten tar ett nationellt ansvar när det gäller rekryteringen av psykiater, även om det är landstingens ansvar att göra attraktiva ST-block.
Anders Miltons förslag om studierektorer tycker han mer är en gest än en effektiv åtgärd.
– För oss skulle det betyda en halv tjänst för en region på fyra landsting. Det är alldeles för lite. Varje landsting behöver en heltidstjänst som jobbar med de här frågorna.
Moment 22-situation
Carl-Gustaf Olofsson har försökt att få sitt landsting att styra över mer av läkarnas AT-tid till psykiatrin, men hittills fått beskedet att så länge de övriga norrländska landstingen inte följer med vågar beslutsfattarna inte göra något och i norra regionen säger de ansvariga att de inte törs göra något om inte hela landet är med, så det blir en Moment 22-situation.
– Staten måste gripa in på något sätt och erkänna att det är ett nationell problem, menar Carl-Gustaf Olofsson, som tycker att psykiatrin är den mest stigmatiserade vårdgrenen och att den allvarliga psykiaterbristen ökar stigmatiseringen. Massmedia skriver gärna om psykiatrins brister och problem, men nästan aldrig om att psykiatrin kan ge en god och säker vård till de som behöver.
– Hade thoraxkirurgin haft lika stora rekryteringsproblem hade staten inte betraktat problemet som ett allmänt thoraxkirurgiskt probem utan sett till att Sverige som nation fick fram thoraxkirurger.
Carl-Gustaf Olofsson, är mycket kritisk till den nationella psykiatrisamordningens förslag för att komma tillrätta med psykiaterbristen.
– Det är bedrövligt att utredningen inte tagit bristen på större allvar. Det går inte att säga att det bara är arbetsgivarens ansvar. Det har varit psykiatribrist under alla de 25 år som jag varit psykiater och det finns inga hoppfulla tecken. SKL har inte haft någon framgång i sitt arbete. Det är dags att inse att landstingen inte klarar uppgiften.
Får vi inte ordning på psykiatertillgången så kommer mycket av Milton-utredningens bra idéer inte att kunna genomföras.
Carl-Gustaf Olofsson menar att det är politiskt korrekt att tala offentligt om att psykiatrin behöver mer resurser, men att han ser väldigt lite av dessa i praktiken.
– Nyligen kunggjorde man tandvårdsreformen som innebar en merkostnad på tre miljarder kronor. Att sedan säga att 500 miljoner kronor om året är en storsatsning på psykiatrin skorrar väldigt falskt i mina öron.
Under 90-talet som var det mörka årtiondet för psykiatrin minskades psykiatrins resurser från 13 procent av sjukvårdens kostnader till nio procent, vilket motsvarar ungefär 6 miljarder kronor.
Två tredjedelar av vårdplatserna försvann på några år. Det sades att pengarna gick till satsningar på psykisk ohälsa inom andra områden. På 90-talet trodde jag på argumentet. Problemet är att det inte går att hitta något landsting som gjort en rimlig satsning på psykiatri, menar han.
– Idag har jag tyvärr insett att det blev ingenting av de fagra löftena. Pengarna gick till den somatiska vården.
Därför säger Carl-Gustaf Olofsson, som idag är en något mer luttrad man:
– Ska vi ha någon chans att reda ut det här måste vi få hjälp från staten.
