”Avskaffa alla regionala regler för samarbete med läkemedelsindustrin”
Läkemedelskostnaderna för samhället ökar med cirka 10 procent årligen. Många insatser övervägs och prövas för att minska kostnadsökningen.
Läkemedelskommitéer söker välja ut och få läkare att förskriva de mest kostnadseffektiva läkemedlen med budskapet ”använd rätt läkemedel”.
Läkemedelsindustrin, som satsar kapital i forskning och utveckling, strävar efter lönsamhet med budskapet ”använd vårt läkemedel”.
Vi läkare försöker hålla oss ajour med utvecklingen och läkemedelsutbudet för våra patienters skull. Vi söker tid och pengar från våra arbetsgivare för nödvändig fortbildning, men ekonomin i landstingen är kärv och läkemedelsindustrins budskap är ofta det enda som hörs och dess fortbildning den enda som erbjuds.
Att diskussionen nu kommit igång om det rimliga i detta är utmärkt. Det är inte bra att industrin i så hög utsträckning som idag har ett stort, oemotsagt inflytande på svenska läkares fortbildning och förskrivningsmönster. Det skall finnas gemensamma mål och ett gott samarbete mellan industrin och läkarkåren, men inte mer.
Därför är det rätt att det sker en uppdatering av riktlinjer och regler för läkarnas samarbete med läkemedelsindustrin. Ett arbete som Landstingsförbundet och Läkemedelsindustriföreningen nu är färdiga med, vilket i sin tur innebär att Läkarförbundet kan synkronisera sin överenskommelse med läkemedelsindustrin med motsvarande innehåll.
Det förslag som presenteras är bra med lagom frihetsgrader.
Det gör villkoren för samarbetet rimliga och bedömningen av informationsvärdet kontra risken för bestickning till en chefs- och ledarskapsfråga, vilket ju gäller relationen mellan kunder och säljare i resten av det offentliga samhället.
Därför är det kontraproduktivt att enskilda regioner som Skåne och Västra Götaland försöker ersätta dessa nationellt överenskomna riktlinjer mellan arbetsgivare och arbetstagare, mellan läkarna och läkemedelsindustrin med andra regler, sämre formulerade och mindre flexibla.
Läkemedelsindustrin verkar nationellt och när jag som läkare nationellt utövar mitt yrke, förskriver läkemedel och informeras av industrin är det enda rimliga att de riktlinjer som styr vårt samarbete är nationella och nationellt välförankrade.
Så tag beslut att avskaffa landstings- och regionreglerna för samarbetet mellan läkare och läkemedelsindustrin och satsa på en nationell uppsättning sunda, etiska, väl förankrade riktlinjer som rimmar med svensk mutlagstiftning. Detta är en förutsättning för genomslagskraft.
En annan absolut förutsättning för att en överenskommelse mellan läkare, arbetsgivare och sjukvårdens leverantörer skall kunna fungera är att tillräckligt med ekonomiska medel avsätts av arbetsgivaren för läkarnas fortbildning.
En bra fortbildning är nödvändigt för varje läkare. Dels måste tid avsättas kontinuerligt för självstudier och dels måste det finnas både respengar och vikarier för att varje läkare skall kunna resa ut och hämta hem nya impulser och färska rön.
Sjukhusläkarföreningen anser att finansiella medel motsvarande 10 procent av varje läkares budget behöver tillskjutas för extern fortbildning för att täcka kostnader för arbetstid, kursavgifter, resor, kost och logi. Därtill måste arbetstid motsvarande en halv dag per vecka reserveras för regelbunden intern fortbildning.
Läkarsällskapets Riksstämma, vår nationellt största medicinska konferens, där många av landets läkare träffas för att uppdatera sina kunskaper via varandra och via industrin fyller en stor och viktig funktion.
Riksstämman ger möjlighet att diskutera ämnen ur ett övergripande, bredare läkarperspektiv, tvärs över specialiteterna. Detta är speciellt nyttigt i en tid då alltfler läkare tvingas veta allt mer om allt mindre.
Årets tema Barnet – den växande individen låter spännande och kommer förhoppningsvis att locka många läkare till det erfarenhetsutbyte vi behöver för vår egen skull och för våra patienter.
Marie Wedin
ordförande
Sjukhusläkarföreningen
