• 18 juni 2008
• 2
• AV: Christer Bark

Så kommenterar Cecilia Widegren, personvald moderat riksdagsledamot från Skaraborg, regionutredaren Jan-Åke Björklunds slutrapport till regeringen om hur Sverigekartan ska ritas om.

Cecilia Widegren delar inte Jan-Åke Björklunds uppfattning att det finns ett dokumenterat stort folkligt stöd för storregioner.
– Det beror väldigt mycket på hur frågorna ställs. Vem säger nej om frågan lyder: Tror du att det skulle vara bättre om ni var fler och jobbade i ett större geografiskt område för att lösa dina bekymmer?

Cecilia Widegren tycker att Jan-Åke Björklunds uppmaning till regeringen att ”nu är det bara att köra” är dåligt underbyggd och förhastad.
– Jan-Åke Björklund har talat med kommunstyrelseordföranden och landstingsordföranden runt om i Sverige. När statsministern varit ute och talat om att det behöver föras in ett underifrån-perspektiv i den här frågan så har han inte menat den representativa demokratins makthavare utan att väljarna ska få säga sitt i val.

– Det finns ingen anledning att skynda på. Erfarenheten från Västra Götaland avskräcker. När storregionen Västra Götaland bildades körde man på med ilfart för att förhindra folket från att säga sitt. Så får det inte gå till. Det blir inte bra, menar hon.
Cecilia Widegren som aldrig trott på storlandsting som lösning på hälso- och sjukvårdens problem blev i valet 1998 den mest kryssade politikern i Västsverige när hon gick emot planerna på en storregion.

– Det tycker jag var en tydlig indikator på vad folket i regionen tyckte. Här bor 1,5 miljoner människor, men jag har under alla år aldrig hört något som säger sig vara Västragötalänning. Här är man skaraborgare, älvsborgare och göteborgare och kommer att så förbli. Därtill har SOM-institutet vid Göteborgs Universitet följt väljarnas synpunkter sedan regionbildningen och endast ett handfull är positiva.
Cecilia Widegren menar att storregionen Västra Götaland inte betytt något gott för sjukvården.

– I stora organisationer blir det för många mellannivåer och mellanhänder, vilket leder till att beslut aldrig tas och ansvar aldrig utkrävs. Det är inte organisationsförändringar som människorna önskar sig mest utan det är att politikerna tar ett steg tillbaka i sjukvårdsapparaten och att medarbetarna och patienterna får mer inflytande. Då är inte den rätta lösningen att skapa ny politiska plattformar, menar hon.

– Det vore bättre om man koncentrerade sig på att jobba med produktion av sjukvård och diskutera sakfrågor. Tänk så mycket onödig tid som nu går åt till att diskutera organisationsförändringar istället för att att diskutera hur sjutton vi ska klara av vårdgarantin.

Cecilia Widegren menar att hela upplägget för Ansvarskommitténs arbete när det gäller hälso- och sjukvården varit ett enda stort feltänk.
– Man har börjat i fel ände och fokuserat på ”hur-frågorna” i stället för ”vad-frågorna”. Det är väldigt beklagligt.
– Istället för att diskutera vad svensk sjukvård ska innehålla, hur prioriteringarna ska se ut och vad som behöver göras för att uppnå målen så har Ansvarskommitténs arbete endast handlat om hur man ska organisera sig. Ingen företagsledning skulle göra så, menar Cecilia Widegren.

Politiker tycker att det är skönt att slippa det fulla ansvaret

– En bidragande orsak till att så många regionala och kommunala politiker stöder Asvarskommitténs förslag tror hon handlar om att politiker tycker att det skulle vara skönt att komma undan det besvärliga ansvaret för sjukvården. Lokala politiker tycker att det vore bra om någon annan högre upp kunde ta sig an de svåra sjukvårdsfrågorna. Blir det fel så slipper jag stå som ansvarig, tänker man.

Cecilia Widegren skulle istället vilja att politikerna släppte ifrån sig ansvaret och tilllät mer mångfald.
Istället för storregioner skulle hon vilja se mer av frivilliga samarbeten och att landstingens beskattningsrätt avskaffades.

Hon tycker att det vore bättre om sjukvården var statligt finansierad och skulle helst vilja att det endast fanns en pengapåse som följde patienten.
En sak som oroar Cecilia Widegren är att hon tycker sig ha sett att allt fler politiker kopplar ihop ideologi med en speciell organisatorisk lösning.
– När man tänker så är man inne på farliga vägar. Då har man tappat fotfästet i verkligheten.

Vad händer nu med Ansvarskommitténs förslag om storregioner tror du?

– Jag tror att frågan kommer att avgöras i riksdagsvalet 2010. Nu har vi lyssnat in vad landstingsstyrelsernas ordföranden och kommunalråden sagt. Nu vill vi veta vad väljarna tycker.
Här har vi moderater varit väldigt tydliga. Storregioner ingick inte i Alliansens 16 nationella vallöftsprogram.
Vi är inte till för landstingsråd och kommunalråd, vi är till för väljarna och det perspektivet hoppas jag att ingen tappar, säger Cecilia Widegren.

Jan-Åke Björklund har sagt; ”Politikerna måste våga gå före. Ska man bara göra som folket vill får vi inte se några storregioner”. Det finns många med honom som menar att frågan om storregioner är en för svår fråga för väljarna. Vad säger du om det?
– Jag tror inte att väljarna har några problem att förstå frågan. Jobb, sjukvård och välfärdsfrågor är alltid stora frågor i alla valrörelser, så jag tror att frågan blir väl genomdiskuterad. Här delar jag också statsministerns uppfattning att ska man omorganisera en så stor del av sjukvården så bör väljarna få säga sin mening i ett allmänt val och rösta på det parti som bäst företräder ens åsikter. Det gjordes tyvärr aldrig när regionbildningen beslutades i Västra Götaland.