• 21 september 2016
• 5
• AV: Malin Gavelin

”Vi behöver större och färre regioner och ett bättre samarbete mellan stat, landsting och andra aktörer för att gemensamt kunna tackla problemen med den ojämlika sjukvården.” Det menar hälso- och sjukvårdsminister Gabriel Wikström apropå Sjukhusläkarens kartläggning av väntetider i vården.

– Skillnaderna i väntetid är självklart inte rimliga. Att vi ska kunna ha en jämlik vård över landet är en viktig del i den svenska modellen för välfärd. Hälso- och sjukvårdens resultat påverkas av att antalet huvudmän är stort och att mindre landsting har svårt att avsätta resurser för alla viktiga funktioner.

Det säger Gabriel Wikström när Sjukhusläkaren kontaktar honom med anledning av de extrema skillnaderna i väntetid som tidningens kartläggning visar.

Den ojämlika vården är en stor utmaning, menar ministern och berättar att man har vridit fokus till att fokusera på de bakomliggande orsakerna till problemen. Något som enligt honom är helt nödvändigt.

– En av de mest angelägna orsakerna till nuvarande situation är kompetensförsörjningen. Bristen på personal och ineffektivt utnyttjande av medarbetares tid leder till att vårdens kapacitet minskar. Det i sin tur gör att tillgängligheten försämras. Regeringen avsätter därför en särskild professionsmiljard att stärka förutsättningarna för lands­tingens arbete på detta område. Genom att stärka kompetensförsörjningen ökar  vårdens kapacitet, och därigenom kan också tillgängligheten förbättras, säger Gabriel Wikström.

Flera av regeringens andra satsningar inom hälso- och sjukvårdsområdet genomsyras av principen om jämlik vård, berättar han. Bland annat satsas nästan tre miljarder på kvinnors hälsa och närmare två miljarder på en mer jämlik och tillgänglig cancervård. I flera av överenskommelserna med SKL poängterar man också tillgänglighet efter behov och vikten av en mer jämlik vård.

– Vi har också 21 landsting, vilket dels är ganska många, och dels är många av dem relativt små. Ska vi klara av att göra vården mer jämlik på sikt är jag övertygad om att de behöver bli färre och större, genom den regionprocess som nu pågår genom indelningskommittén.

SKL har dessutom fått medel för att utveckla den nationella uppföljningen av tillgängligheten, berättar Gabriel Wikström. Insatserna ska fokusera på att utveckla uppföljningen av tillgängligheten inom cancervården och primärvården. Syftet med uppföljningen är att ge underlag till landstingen för verksamhetsutveckling och jämförelser och på så sätt möjliggöra utveckling och förbättring av hälso- och sjukvårdens tillgänglighet.

Hur kommer det sig att skillnaderna ändå kvarstår?

– Att antalet huvudmän är stort och att mindre landsting har svårt att avsätta resurser för alla viktiga funktioner påverkar hälso- och sjukvårdens resultat. Likaså att problemen med kompetensförsörjningen ser olika ut i landet.

Hur ser du på alternativet att införa någon form av statlig finansiering?

– Jag tror inte på att staten ska ta över finansieringsansvaret för vården. Däremot behöver flera olika saker göras. För att skapa långsiktiga planeringsförutsättningar för kommuner och lands­ting har regeringen för avsikt att satsa 10 miljarder per år för fler anställda i välfärden genom höjda statsbidrag till kommuner och landsting. Vi avsätter dessutom medel inom ramen för ett flertal satsningar som till exempel satsningen på kortare väntetider i cancervården, satsningen på förlossningsvården och kvinnors hälsa och satsningen på att minska den psykiska ohälsan i landet.

– En förutsättning för att vården ska vara jämlik är att kvinnor och män kan erbjudas en vård som baseras på bästa tillgängliga kunskap – oavsett var i landet personerna bor. En utredning (Kunskapsstödsutredningen) har därför fått i uppdrag att ge förslag på hur en ökad följsamhet till nationella kunskapsstöd i hälso- och sjukvården kan uppnås

Hur ser du på att införa valfrihet även för specialistsjukvård? Eller att införa specialregler för patienter som bor i landsting med extremt långa väntetider?

– Patientmaktsutredningen övervägde om patientens möjlighet att välja vård över landstingsgränserna skulle omfatta såväl öppen vård som sluten vård. Utredningen ansåg dock att det är viktigt att beakta att den slutna vården är dyrare än den öppna vården, platserna är begränsade och vård­episoderna är längre. Slutenvårdens höga specialiseringsgrad medför att det finns större anledning för landstingen att vilja behålla kontrollen över resurser och kompetens för att på så sätt kunna skapa långsiktiga planeringsförutsätt­ningar, vilket i sig är nödvändigt för att kunna erbjuda medborgarna en god vård. Utredningen ansåg därför att patientens möjlighet att välja vård enbart skulle gälla öppenvården. Jag delar denna bedömning.

– Jag vill dock framhålla att lands­tingen har möjlighet att själva beakta patienters önskemål om vård i andra landsting.

Idag är vårdgarantins mål­uppfyllelse cirka 65 procent för samtliga diagnoser i snitt. För många, även livsviktiga diagnoser, är man nere på cirka 50 procent. Tycker du att man kan kalla det en garanti?

–  En god tillgänglighet till hälso- och sjukvården är en förutsättning för patienternas tillfredsställelse. Vi är dock medvetna om att tillgängligheten varierar både inom olika sjukdomsområden och mellan olika landsting. Många landsting och verksamheter inom primärvården och den specialiserade vården lever dock upp till den nationella vårdgarantin, men det finns fortsatt variationer mellan landstingen. Regeringen ser tillgängligheten till vård som en stor utmaning och kommer fortsätta att arbeta aktivt med frågan.

För vissa diagnoser är tidsfaktorn avgörande och det är möjligt att få vård tidigare i en rad andra jämföbara länder, exempelvis Danmark, Holland och Tyskland. Vad kan Sverige lära av dem?

– Genom uppföljning och jämförelser, både på nationell och internationell nivå, kan huvudmän, professioner och patienter få insyn i och möjlighet att jämföra kvaliteten, tillgängligheten och andra resultatmått inom hälso- och sjukvården och identifiera områden där skillnader finns. Jämförelser med andra länder är bra för att förstå varför den svenska vården överlag har mycket goda medicinska resultat, men brister på vissa andra områden som t.ex. samordning. Kunskap från sådana jämförelser kan inspirera till att utveckla ledningen och styrningen av den svenska hälso- och sjukvården. På så sätt kan effektiviteten och kvaliteten öka.