Studentbloggen

Christine Takami Lageborn

Vad läkar-programmet lärt mig om livet

Share on FacebookTweet about this on TwitterShare on LinkedInPrint this pageEmail this to someone

Det slog mig häromdagen att jag har fått med mig långt mer än bara medicinska kunskaper från alla mina år som läkarstudent. Jag vet inte hur många patienter jag hunnit träffa vid det här laget, men många av dem har dröjt sig kvar i minnet av olika anledningar. Det märkte jag framför allt när jag i samband med slutexaminationen skulle reflektera över min personliga utveckling under alla gångna terminer och visa på konkreta exempel. Vad många patienter som dök upp i mitt minne! Och först när jag skrev om mina möten med dem förstod jag att de alla på olika sätt har lärt mig saker som jag har nytta av, inte bara som läkare, utan även i livet utanför. Jag har haft privilegiet att träffa personer som jag aldrig hade mött annars, i situationer där jag aldrig hade hamnat om jag inte var sjukvårdspersonal. På barn- och vuxenakuten, geriatriken, inom psykiatrin, prehospitalvården, IVA, NIVA BIVA, vårdavdelningar och vårdcentraler. Jag har berörts till sådana djup att ytterst få filmer, berättelser eller reportage kan röra mig mer.

Ett aktuellt exempel på livslärdom har den här kursen som jag går nu, i palliativ medicin, gett mig. Den har tvingat mig att acceptera döden som en del av livet på ett sätt som jag inte hade gjort tidigare. Det har inte varit helt lätt, men det har varit otroligt nyttigt. En känd läkare och professor inom palliativmedicin, Peter Strang, sade i en DN-intervju: ”För mig är döden en ram, som gör livet tydligare, på ett positivt sätt”. Jag hade nog inte förstått vad han menade för två veckor sedan. Eller åtminstone känns det som att jag förstår eller tolkar citatet på ett helt annat sätt nu. Jag ser framför mig att alla människor har en tavla att måla, som är deras liv. De vet inte när den blir färdig och kommer att tas ifrån dem. Men alla har inflytande över hur den målas, med vilka färger, mönster och figurer. Utrymmet att måla på är begränsat, precis som livet. Och man kan inte sudda, man kan inte backa och göra om. Inom palliativ medicin påminns man om det varje dag. Men i resten av samhället är döden alldeles overklig, många av oss lever som om den inte finns. Kanske gör det också att vi tar sämre vara på livet medan vi har det.

Jag undrar om och i så fall hur jag omformats av läkarprogrammet. Om jag hade varit annorlunda, tänkt annorlunda om jag i stället hade fortsatt jobba som journalist. Det får jag aldrig veta. Men det hade varit kul – om det gick att jämföra.

 

Lämna en kommentar

CAPTCHA