Nyhetsarkiv

”Situationen för de som väntar på operation är ovärdig”

Situationen är akut på Sahlgrenskas Neurokirurg. "Kliniken har landets längsta vårdkö och patientsäkerheten är hotad", säger frustrerade neurokirurger som nu slår larm.

Göteborg toppar statistiken i landet beträffande antal patienter som väntat över tre månader på en neurokirurgisk åtgärd. Neurokirurgerna Daniel Nilsson, Ina Skagervik, Mats Johansson-Högfeldt och Magnus Tisell är bekymrade över situationen. Redan i januari lämnade de över en rapport till sin närmaste chef, där de beskrev det allvarliga läget och förklarade att de inte längre kunde garantera patientsäkerheten.

– Rapporten skickades vidare en nivå uppåt i linjen, men någon annan respons än att ”vi känner till situationen” har vi inte fått. Vi tycker inte att problemet tas på allvar och saknar konkreta lösningar från sjukhusledningen, säger de unisont.

Daniel Nilsson, som är vårdenhetsöverläkare på operation på Sahlgrenska Universitetssjukhuset ( SU), ger en konkret beskrivning av förhållandena på Neurokirurgen.

– Jag träffar patienten som har ett problem. Vi har en neurokirurgisk lösning som innebär att vi utför en operation. För att kunna göra detta, måste patienten vara sövd och kunna garanteras vård efter operationen. Eftersom personal saknas, har en av våra tre operationssalar ”försvunnit”. Men behovet är ju detsamma och en kö bildas.

Daniel Nilsson, vårdenhetsöverläkare på operation på Sahlgrenska Universitetssjukhuset. Foto: Julia Sjöberg

Varje år utförs här cirka 900 elektiva ingrepp samt cirka 600 akuta. De senare måste göras inom 24 timmar. De elektiva delas in i tre prioriteringsgrupper – i prio ett ska ingreppen ske inom två veckor, i prio två inom sex veckor och i prio tre inom tre månader; det vill säga inom vårdgarantin.

För att lösa situationen har enklare operationer, exempelvis shuntar och ryggmärgsstimulering mot smärta, flyttats till Carlanderska och Angereds Närsjukhus.

– Trots det har vi en kö på 350 patienter som måste opereras här. Eftersom vi har brist på operationspersonal, främst operationssköterskor, kan vi bara operera i två salar. Vi har blivit lovade fler, men ledningen har inte hållit det löftet, vilket innebär att kön byggs upp. Det blir vi som sitter med problemet. Att inte kunna påverka det är oerhört frustrerande, säger Daniel Nilsson.

Det finns också mer komplicerade förklaringar till varför situationen ser ut som den gör.

– Vid en neurokirurgisk operation är tre verksamhetsområden inblandade, vilket försvårar en lösning. Vi måste övertyga de andra två om att det är helt nödvändigt med en tredje operationssal för våra patienter, säger Daniel Nilsson och jämför med Thoraxkliniken, där en enhet äger både problemet och lösningarna.

– Den som inte sitter med problemet är inte lika motiverad att lösa det. Vi på neurokirurgen måste göra de medicinska bedömningarna. Det är bara vi som kan det, säger han.

De fyra neurokirurgerna menar att det saknas stabilitet i verksamheten. Det är brist på främst operationssköterskor, men även på undersköterskor. Tidigare saknades också narkosläkare, men det problemet har delvis lösts med stafettläkare.

– Ifall någon blir sjuk, faller allt. Marginalerna är oerhört små. Att Mölndals sjukhus införde sex timmars arbetsdag innebar en katastrof för vår avdelning, eftersom två operationssköterskor valde att flytta dit, säger Daniel Nilsson.

Ifall någon blir sjuk, faller allt. Marginalerna är oerhört små. Daniel Nilsson, vårdenhetsöverläkare på operation 

På SU finns Sveriges första rörliga MR-kamera i operationsmiljö. Den är inrymd i det nybyggda Bild- och interventionscentrum, som invigdes för ett halvår sedan, till en kostnad av två miljarder. Sjukhusdirektör Ann-Marie Wennberg konstaterade då stolt att SU och Västra Götalandsregionen fått ett av Europas främsta centrum för diagnostik och behandling av bland annat cancer- och neurologiska sjukdomar. ”Det ger oss också förutsättningar för ett intensifierat forskningssamarbete mellan SU, Sahlgrenska akademin och Chalmers. Redan i dag kan vi erbjuda vård som vi bara hade kunnat drömma om för tio år sedan”, säger sjukhusdirektören i en artikel publicerad på SU:s hemsida i samband med invigningen den 4 december 2017.

Daniel Nilsson satt med i den grupp som ledde projektet med den nya MR-kameran och såg fram emot att få använda den.

– Den maximerar våra chanser att få bort hela tumören direkt. Hittills har vi varit tvungna att vänta till efter operationen för att se hur det har gått, säger han.

Men den svåra personalbristen på den operationsavdelning där neurokirurgi utförs, har inneburit att MR-kameran endast används en eller två dagar i veckan. Att operera med den tar längre tid och minst en extra person behövs för att sköta den; antingen en operationssköterska eller en undersköterska.

– I den salen kan vi bara operera en hjärntumör per dag mot två i andra salar, säger Daniel Nilsson och tillägger att driften inte var planerad att kosta mer än den gjorde innan.

– Det är ju högst orealistiskt! Valet står nu mellan att operera mer i Bild- och interventionssalen eller fler i vanliga salar.

De långa väntetiderna innebär stora risker för patienterna.

– I värsta fall får de hjärnskador. Tumörer hinner växa och bli större, vilket gör operationer svårare och mer riskfyllda. Pulsåderbråck kan hinna spricka. Det är medicinskt riskabelt att vänta. Vad är försvarbart? Vi kan inte ta ansvar för att det är patientsäkert att vänta dubbelt så lång tid som normalt på en operation, säger Daniel Nilsson.

Han berättar också att det inte finns något system för att hantera långa väntetider. Varje kirurg tvingas prioritera och omprioritera på sin väntelista.

– Ledningen har inte insett allvaret i situationen. Patienter på en väntelista kostar inget. De kostar först när man skickar dem vidare.

Patientsäkerheten är verkligen hotad; och inte bara lite grann. Den är usel för dem som får vänta. Patienter har dött på grund av vårdkön. Ina Skagervik, vårdenhetsöverläkare på avdelning 10/23, Neurokirurgi

Kollegan Ina Skagervik är vårdenhetsöverläkare på avdelning 10/23, Neurokirurgi.

– Situationen för de patienter som väntar på operation är ovärdig. Tillsammans med annan viktig högspecialiserad vård gör vi livsviktiga ingrepp. Vi kan inte stå för den uppkomna situationen och inte heller påverka den. Det är extremt frustrerande, säger hon och ger några konkreta exempel.

En kvinna i 60-årsåldern hade en stor tumör i spinalkanalen, som visade tecken på tillväxt. Tillståndet kan leda till förlamning och urininkontinens.

– I ett civiliserat land borde man göra bedömningen att ”den tar vi bort så fort som möjligt”. I stället fick jag be patienten höra av sig ifall hon skulle få förlamningssymtom eller börja kissa på sig. Det är ju helt absurt för en utomstående, säger Ina Skagervik.

En man i 40-årsåldern som genomgått kraniektomi efter en stroke, ville ha tillbaka sitt skallben för att kunna träna och återgå till vardagen. Eftersom ingen operationstid fanns att få, valde vi till slut att ta in honom på en helg och operera akut.

– Tänk dig själv att vara tvungen att bära hjälm i ett halvår och leva familjeliv utan skallben helt i onödan! Det är förnedrande!

Ina Skagervik berättar också om spastiska barn med CP-skador som fått vänta i ett och ett halvt år på att få en läkemedelspump inopererad.

– Vem av oss skulle acceptera en sådan handläggning? Vårdkön skapar enorma klyftor i vården. Resursstarka patienter och anhöriga kan ibland lyckas ta sig fram i kön och kräva en operation inom rimlig tid. Att de som kan prata för sig går före i kön, är inget som vare sjukhusledning eller politiker vill tala högt om. Så vem ska berätta om det ifall vi inte gör det? Vi är närmast patienten, säger hon.

Ina Skagervik förstår inte hur man som chef för ett område eller ett sjukhus, kan acceptera de långa väntetiderna med tanke på de allvarliga konsekvenserna.

– Patientsäkerheten är verkligen hotad; och inte bara lite grann. Den är usel för dem som får vänta. Patienter har dött på grund av vårdkön, säger hon.

Magnus Tisell, Ina Skagervik, Mats Johansson-Högfeldt vid Neurokirurgen på Sahlgrenska Universitetssjukhuset. Foto: Julia Sjöberg

Lösningen på problemet är att med extraordinära insatser återanställa den personal som försvunnit från SU.

– Vilket resursslöseri det var att låta dem sluta! När man snackar med dem, säger de att de allra helst vill vara hos oss. SU har inte velat överanställa, men om vi hade haft lite luft i systemet så hade arbetet rullat på och vi hade sluppit köerna.

Ina Skagervik tycker att situationen med väntelistan och den extrema beläggningen på sjukhuset framkallar något ”ytterst osmakligt” beträffande sättet att se på människor och deras problem.

– Jag tror inte att någon tycker att det är ok att få höra att ”du har en hjärntumör som behöver opereras, men vi vet inte när vi kan göra det. Hör av dig om det blir problem!”. Det här synsättet gör mig väldigt ledsen; särskilt när det gäller utsatta patienter som har svårt att ta sig fram i en krånglig vårdapparat, säger hon.

Mats Johansson-Högfeldt är överläkare med ansvar för kärlsjukdomar i hjärnan. Han har jobbat på SU sedan 1997 och beskriver sjukhuset som ”sönderadministrerat”, där fokus har flyttat från kärnverksamheten.

– Sjukvården styrs numera av HR och ekonomiavdelningen. Förr sa man att SU var ”center of excellence”. Nu är det i stället ”center of excel”; man räknar pinnar. Ekonomin är viktigare än vårdgarantin.

Många av hans patienter har fått diagnosen cerebralt aneurysm som kan resultera i en subaraknoidalblödning, där cirka en tredjedel dör och en tredjedel får bestående neurologiska men. Vissa patienter behöver opereras omedelbart, medan de som står på väntelista har hamnat där på grund av att aneurysmet upptäckts när de röntgats av en annan anledning.

Sjukvården styrs numera av HR och ekonomiavdelningen. Förr sa man att SU var ”center of excellence”. Nu är det i stället ”center of excel”… Mats Johansson-Högfeldt, överläkare

– Problemet är att det inte går att i förväg säga vilka aneurysm som kommer att spricka och ge blödningar i framtiden. Vi måste kolla risker och väga för och emot. Därför vill vi självklart operera så fort som möjligt. Prio två är inte superakut, men det går ju inte att vänta hur länge som helst, säger Mats Johansson-Högfeldt.

Det finns patienter med aneurysm som fått vänta i över ett år på operation. Vissa upplever att det är som att ha ”en tickande bomb” i huvudet.

– Det bör man inte säga som läkare. I stället brukar jag säga ”lev som vanligt, men undvik tunga lyft, lyft inte pianon!” Och så rekommenderar vi så klart blodtrycksbehandling.

Arbetet på neurokirurgen betyder långa pass, riskfyllda och nattliga operationer, ond bråd död, unga människor och barn med hjärntumörer, svåra skallskador, anhörigsamtal.

– Allt det där har man under åren lärt sig hantera. Det utgör inga problem; det är ju det som är neurokirurgi! Det svåra och jobbiga; det som tar knäcken på oss är extraarbetet runt omkring, som är konstruerat av sjukhusets och sjukvårdens organisation. Oroliga anhöriga ringer och gråter och operationskoordinatorn som får ta de samtalen, blir förtvivlad över att inte kunna erbjuda någon lösning. Resultatet blir många lappar som dagligen ligger i ens fack. Att administrera varje sådan lapp tar mycket tid och resurser i anspråk, säger Mats Johansson-Högfeldt och fortsätter:

– Att neurokirurgi är beroende av andra verksamheter, som inte på samma sätt som vi värnar om våra patienter, är ett stort problem. Det leder ständigt till slitsamma konflikter med andra specialiteter. Men det är våra patienter som står på väntelistan och tar skada. Det är vår klinik som håller på att nedmonteras till följd av bristande operationsresurser. Fortsätter detta har vi inte mycket kvalificerad neurokirurgi kvar här om fem till tio år.

Han tycker inte att SU är en attraktiv arbetsplats längre.

– Ledningen har inte lyckats särskilt bra de senaste åren och det ser vi resultatet av nu. Personalen orkar inte, utan flyttar på sig. Det gör mig ledsen. Jag har varit ganska stolt över att jobba på det här fina stället. Men inte i dag, när jag ser åt vilket håll det utvecklas, säger han.

Magnus Tisell är ordförande i Svensk Neurokirurgisk Förening (SNF) och har bra koll på statistiken.

– Ifall allmänheten fick reda på hur illa det är ställt på Neurokirurgen jämfört med övriga landet, så skulle den bli förskräckt. Välfärdsbygget knakar rejält i fogarna. Men vi som jobbar här känner ändå stolthet över vad vi lyckas åstadkomma med de resurser vi har, säger han.

Regeringens mål är en jämlik vård i landet. För att ta reda på hur det är ställt med den saken gällande svensk neurokirurgi, har SNF låtit en oberoende person, Professor Nicolas de Tribolet i Schweiz, göra en utredning som kommer att presenteras i föreningen under våren. Sjukhusläkaren har redan nu fått ta del av den, som bland annat visar att SU ligger i nivå med andra kliniker i landet, avseende antalet neurokirurger. Gällande antalet publicerade vetenskapliga artiklar ligger Sahlgrenska i topp.

Men utredningen visar också att SU har den lägsta operationskapaciteten med mer är 700 000 patienter per neurokirurgisk operationssal jämfört med exempelvis Linköping som bara har 250 000.  När det gäller antal opererade patienter inom vårdgarantin, ligger Neurokirurgen i Göteborg långt under övriga svenska kliniker. I mars 2018 var antalet patienter, som väntat över tre månader på en neurokirurgisk operation här, mer än det dubbla jämfört med hela övriga riket sammantaget. Måluppfyllnaden var landets sämsta på endast 39 procent.

Magnus Tisell är förvånad över de dystra siffrorna.

– Vi ser dagligen svarta rubriker i tidningarna om Karolinska, men situationen för patienterna här är ju mycket värre, säger han.

Han är överens med sina kolleger om att problemen bottnar i en splittrad organisation beträffande ansvar.

– Produktionsenheten har i grunden brist på sköterskor och narkosläkare. Operationer kan ställas in för att en undersköterska saknas. Det blir en ond spiral som skapar en dålig arbetsmiljö, vilket resulterar i att ännu fler slutar.

Vi ser dagligen svarta rubriker i tidningarna om Karolinska, men situationen för patienterna här är ju mycket värre. Magnus Tisell, ordförande i Svensk Neurokirurgisk Förening

Magnus Tisell menar att alla sjukhus i dag har bemanningsproblem, men att andra lyckats lösa dem bättre än SU.

– Det är bedrövligt att all risk läggs på patienten, som får betala priset med lidande, oro och försämrad vård. Sjukhuset tar ingen risk!

Han tycker att det är ”extremt frustrerande” att ingen lösning ännu kommit till stånd.

– Det här är ju inte rocket science precis. Det handlar inte om att starta någon ny verksamhet; bara om att få igång en till operationssal. Nu kommer sommaren och då blir det ännu värre. Vi kommer att få svårt att ens ge prio ett-patienter vård i tid.

Tillsammans med sina kolleger är Magnus Tisell trots allt hoppfull.

– Vi vet att vi har en klinik med hög kompetens för alla typer av neurokirurgiska ingrepp. Om vi bara får tillräckligt med operationsutrymme, så finns det goda förutsättningar för att på något års sikt komma tillrätta med våra väntetider till operation.

Av: INGEMO ORSTADIUS

Analyser, reportage, debatt och nyheter från sjukhusvärlden Vi ser till att hålla dig i händelsernas centrum

GDPR

Sjukhusläkaren

Nyheter, debatter & reportage från sjukhusvärlden

Prenumerera