Psykiatribloggen

Carina Hellström

AV: | 16 maj, 2017 | MER: Psykiatribloggen

Mysings skymfer

Share on FacebookTweet about this on TwitterShare on LinkedInPrint this pageEmail this to someone

Pling, pling!

”Nu ringer jag i vår lilla klocka för att samla er alla i vår egen Myshörna. Jag vill nämligen göra er uppmärksamma på hur lyhört jag har uppmärksammat ert, missnöje. Jag är en synlig och närvarande chef, vi sågs ju för bara fem månader sedan då jag presenterade mitt visionära och helt genomförbara mål: att föda fram världens bästa sjukvård! Det minns ni naturligtvis. Jag gissar att äran det innebär för er att få vara med i detta arbete, måste vara enorm! Försök nu inte tacka mig utan tacka min mor, som genom min yrkeskarriär, kan skänka just er denna gåva! Som jag och min framgångsrika vän Carl.Henrik Svanberg, förtjust brukar säga om den grå massan av obetydliga små människor som vi älskar så mycket: ”we care about the small people!”. Ni är små, ovanligt små, och utan mig hade ni troligtvis fått leva helt osedda.

Läs Carinas tidigare krönika ”Frode & Mysing”

En del av er ser mig oftare, ni som råkar trycka på fel hissknapp och hamnar i ledningens lokaler på plan 8. Någon av er går dessutom fel varje dag, har jag noterat. Om denna person ändå är vid sina sinnens fulla bruk så kan detta upprepade beteende enbart bero på… jaa, just det, att jag är som en mor ni alltid vill vara nära, visst är det så.

Jag är inte bara som en mor som med kärlek ser ner på er alla, ni rörande, söta små personer, utan också som en far med en inre blick riktat mot mina visioner och en yttre, mot horisonten. Visserligen är ni inte så… ja… men ni gör ändå fantastiska saker med era små, små händer, och, det vill jag påpeka, också med era små, små oskyldiga hjärnor! Ni läker sår och botar sjuka och kan, om stjärnorna står i rätt konstellation, tänka ut klurigheter som ibland, men bara ibland… har så hög kvalitet att jag gör dem till mina egna! Därmed sprider jag era små idéer som kanske kan skänka lite tröst och glädje åt de pyttesmå människorna på andra sidan jorden, som inte fått något sjukhus! Det är vad jag gör – för er!

Men nu till saken, kära vänner; hur är det möjligt att ni som har haft en sådan tur, kan var så missnöjda? Ni har allt ni behöver, och mer! Ni har mängder av sjuka i Grottekvarnen att pyssla med och ni vekar ju gilla varandra och ni har världens bästa chef! Konstigt… har era små hjärnor börjat tappat sina små koder och blivit helt tossiga? Tror ni kanske mer på lyckan än ni tror på mig!? Fy skäms, i så fall! Nej, nej, inte gråta, ni behöver inte vara rädda för mina helt normala reaktioner på den smärta ni vållar mig. Jag ska istället, som den obegripligt generösa människa jag är, ge er något storartat.

Jag ska nämligen köpa miljöcertifikat för hälften av era löner! Rent slöseri anser jag men ni blir väl glada. Inget är tydligen så bra att det inte kan bli bättre, påstås det. Därmed låter vi detta bli sanningen för dagen. Er oklanderliga arbetsmiljö ska därmed bli ”top-notch”! Hela ledningen, det vill säga jag, ska gå flera kurser för att Grottekvarnen ska få loss denna certifiering. Konsulterna, paketförsäljarna alltså, är extremt dyra – även för att vara konsulter åt sjukvården! Miljöcertifiering har blivit en allt hetare nisch, i ett land där allt småfolk småsint klagar på allt. Alltså extrema kostnader som jag inte kan stå för. Dels för att jag redan kan allt, dels för att det är ni som klagar. Era löner blir följaktligen pyttesmå de närmsta åren, vilket ni sannolikt också komma att klaga på.

Läs Carina tidigare krönika ”Sjukvården och Grottekvarnen”

Tänk… när jag fått ut certifikatet så måste väl just den plats jag råkar befinner mig på, automatiskt, ha en miljö i toppklass? Jag blir er excellenta miljögaranti, alla kategorier! Certifieringen kommer lika automatiskt se till att ni får allt ni drömmer om, annars är ju allt detta bortkastat. Innan vi nu avslutar; är det någon som mot förmodan har några små frågor? Jag vill påpeka att några åsikter inte är välkomna och fel frågor, straffar sig också!”

Direktör Mysing samlar nu irriterat ihop sina papper vilka av luftfuktigheten i Myshörnan, hunnit bli alldeles vågiga, vilket gör henne ännu mer irriterad. Det är mycket hon tycker att hon måste uthärda för detta småfolk hon skäms för att ha att göra med, men samtidigt är helt beroende av för sina inkomster. Församlingen sitter på helspänn. Så, ur mörkret reser sig en mager kvinna långsamt upp från träbänken. Fler och fler oroliga blickar riktas mot henne, men Mysing låtsas inget se, utan fortsätter med sitt. I bänkarna börjar man viska en ångestfylld undran: ”Hur vågar hon?!”

Ja, kära läsare, hur vågar hon?

Fortsättning följer…

Lämna en kommentar

CAPTCHA