Psykiatribloggen

Carina Hellström

AV: | 19 januari, 2017 | MER: Psykiatribloggen | 5 kommentarer

Metylfenidat – nu som injektioner

Share on FacebookTweet about this on TwitterShare on LinkedInPrint this pageEmail this to someone

Jag överdriver inte när jag säger att psykiatrin drösar av missbruk. Det är ett mysterium att psykiatrin så sällan bryr sig om att skilja på missbrukare och vanliga psykiatripatienter, trots alla problem de orsakar. Inte ens när patienten själv säger att den har detta problem, tas det på allvar. Anledning i huvudsak är okunskap och fördomar, mycket vanligt här. För många som arbetar inom psykiatrin är ordet ”missbrukare” ingen diagnos, utan en ren förolämpning. De anser att alla som har ett missbruk, dolt eller känt och som remitteras eller söker sig till psykiatrin, i själva verket lider av en annan psykiatrisk sjukdom eller neuropsykiatrisk problematik som de vill fly ifrån och därför börjar knarka. Allt man därför behöver göra är att ge dem mediciner mot dessa förmenta sjukdomar.

Det är inte så känt inom psykiatrin att droger utlöser psykoser, depressioner och svåra ångesttillstånd, men även ätstörningar, sömnstörningar, hyperaktivitet och svåra impulskontrollstörningar. Därtill kriminalitet. Att ha haft en tuff och otrygg uppväxt eller livssituation med sekundär depression eller ångestproblematik är en vanlig väg in till droger. Att en extremt låg självkänsla blir ännu sämre efter den sociala utslagning som drogerna medför, är en viktig faktor. Men det är ingen sjukdom. Kunskapsbristen och fördomarna leder till en destruktiv, men för den aktiva missbrukaren ”idealisk” kontakt med en allmänpsykiatrisk mottagning. Patienten kan sedan fortsätta använda droger och bli sjukskriven för depression, utan att missbruket någonsin kommer att nämnas i underlaget! En dröm för den som älskar sina droger, alltså. Psykiatrin utvecklar momentant ett medberoende, likt anhöriga som döljer eller tror sig kunna ställa till rätta, utan att patienten måste konfronteras med sanningen och tvingas ta ett eget ansvar.

Patienterna får oftast ett omfattande antal psykiatriska diagnoser och framför allt ADHD, som också har blivit kriminalvårdens favoritdiagnos. Små forskningsstudier där gjorde en gång metylfenidatet till ett universalmedel, mot både drogberoende och kriminalitet.

Att det finns en psykologisk faktor i diagnostiken, som hos vissa kan stärka självkänslan och ge motivation för en beteendeförändring, under en tid i all fall, är ett känt fenomen. Behandling med metylfenidat eller amfetamin innebär också att man förskrivs aktiva, beroendeframkallande droger, en risk som massivt bagatelliserats och blivit en modern ”sanning”. Men nog måste det anses som den enklaste förklaringen till en påstådd minskad användning av illegala droger i gruppen. Att preparaten dessutom kan säljas med stor vinst för patienten gör också livet som missbrukare så mycket enklare. En faktor man borde värdera.

 

Redan för många år sedan mötte jag min första patient som gått in i svår akut psykos av metylfenidat. Denna patient behandlades av beroendevården för missbruk och ADHD. Han hade ett väl känt, extremt kompulsivt blandmissbruk och hade även fått ett flertal psykiatriska diagnoser. Därför sköttes han också på en allmänpsykiatrisk mottagning och blev min patient när jag började där. Han behövde stöd/skydd dygnet runt av socialtjänst och frivilliga för att hålla sig borta från sprit och alla droger, vilket fungerade hyfsat. Beroendemottagningen låg vägg i vägg med oss och så fort han visade tecken på psykiatriska symtom tillkallades jag för att göra en bedömning. Ofta var han gränspsykotisk, eller akut psykorisk och synligt paranoid med en huva dragen för ansiktet. Han talade inte, svarade inte på tilltal. Jag åkte med till sjukhuset eftersom jag bedömde honom som högsuicidal. Han lades in och efter några dagar var han helt normal igen.

Jag började förstå att metylfenidat utlöste hans psykoser och därför behövde sättas ut. Men mitt råd avfärdades som helt grundlöst. Beroendeläkaren ansåg i stället att detta var den enda behandling som kunde ge honom ett fungerande liv. Det dröjde bara ett par veckor så var han lika sjuk igen.

Nu var jag övertygade om att han inte kunde fortsätta behandlingen men hade inga bevis som också kunde övertyga ansvarig läkaren. FASS-text biter inte på alla psykiatrer. Jag hade god kontakt med patienten och planerade för ett ingående samtal med honom vid nästa besök. I detta samtal berättade han om hur han då och då brukade tömma hela dosetten och inta alla tabletter vid ett tillfälle, direkt efter att han hämtat ur den, och beteendet hade föregått alla inläggningar. Med detta blev jag trodd, metylfenidat sattes ut.

Därmed försvann de flesta psykiatriska symtom och han behövde inte någon kontakt hos oss.

 

Det kan tyckas naivt av en beroendespecialist att tro att särskilt en extremt kompulsiv missbrukare kan ta ett hållbart ansvar för en korrekt ordination ur en näve narkotikaklassade tabletter. Men denna ”tro” kanske kan ses som, en visserligen missriktad men ändå, respekt för individens integritet? Jag vill nog kalla det ignorant och oansvarigt. Om dessa ord av psykiatrin betraktas som en förolämpning, så struntar jag fullständigt i detta. Jag kunde i dessa sammanhang uttrycka mig ännu ”tydligare”, men avstår.

Det har gått många år sedan dess och metylfenidat säljs illegalt i stora mängder och missbrukas i breda led. Nu har det börjat injiceras av ett snabbt ökande antal missbrukare i Skåne, även om gruppen fortfarande är litet. Ändå har ett dödsfall kopplats till detta, enligt nyheterna på SR den 11/1.

Att psykiatrin numera gödslar med ADHD-diagnoser för att ge tillgång till ”undermedlet” metylfenidat och legalt amfetamin, i bästa välvilja även till kända missbrukare är för mig en svart parodi på psykiatrins självgodhet.

Brukarföreningen i Skåne berättade på samma nyhetssändning att det finns ett stort sug efter ADHD-diagnos hos missbrukare, just för att det ger dem tillgång till fritt metylfenidat. (Vilket därmed är bevisat!) Brukarföreningen är mycket oroad över hela utvecklingen, enligt intervjun.

5 kommentarer

  • Erika skriver:

    Genom sökningar på forumet Flashback får jag fram att den illegala drogen amfetamin kostar ca 100-200 kr per gram. En förpackning adhd medicin med dexamfetaminsulfat,dvs Attentin, innehållande 500 mg kostar initialt nästan 800 kr för patienten. Vid regelbunden förbrukning blir det naturligtvis gratis pga att högkostnadsnivån inträder, men att påstå att patienter generellt skulle kunna tjäna pengar på att sälja sin egen medicin är att ljuga och förvanska.
    Läser man på om amfetamin så inser man dessutom att det varken krävs avancerad utrustning, komplicerade råvaror eller nobelpris i kemi för att kunna tillverka det.

  • Saadat skriver:

    Håller med dig fullständigt. Tack för din modighet!

    Mvh Saadat

  • Olov skriver:

    Fantastiskt kloka ord. In med Carina i Kriminalvårdens vetenskapliga råd; byt ut de som av ideologiska (och finansiella) skäl förvandlar kriminalitet till en (påstådd) ärftlig biologisk störning, som ska ”botas” med centralstimulantia. Glöm de ”små doserna”, som användes som argument för att sälja in det legala knarket; nu är det enligt dessa ideologer rejäla missbruksdoser som behövs. Vi ser nu återkomsten av det tragiska langningsexperimentet från 60-talet, med den skillnaden att det här är så mycket större.

    • Erika skriver:

      ”rejäla missbrukardoser” ??? Har du källa på att det förhåller sig så eller bara livlig fantasi? Vet du överhuvudtaget hur stor en medicinsk dos respektive en missbrukardos är? Eller har du en egen uppfattning om vad som utgör en missbrukardos som skiljer sig från vad som är en allmänt vedertagen definition och från vad som verkligen skulle krävas för att skapa t ex rus och eufori.
      Ditt förslag om att Carina Hellström ska in i Kriminalvårdens vetenskapliga råd skulle vara riktigt smaskigt godis för de narkotikasyndikat som skor sig på att kriminella missbrukare fortsätter att vara just kriminella missbrukare och inte får adekvat vård och medicinering. Detta skulle ju garantera dem den nödvändiga bemanningen av verksamheten och tillhandahålla lydigt desperata konsumenter av deras produkter. Jag antar att både du och Carina Hellström tycker att det är bättre att pengarna hamnar där än hos läkemedelsföretagen. Kritiker av ert slag brukar ofta anse att läkemedelsindustrin är en betydligt ondare aktör än den organiserade brottslighet som saluför narkotika parallellt med omfattande prostitutionsverksamhet dvs trafficking, beskyddarverksamhet, olaga vapenhandel osv….

Lämna en kommentar

CAPTCHA