Läkare och journalister borde hjälpas åt
När jag började jobba som sjukvårds- och landstingsreporter för många år sedan fick jag veta av min chef för att läkare kunde vara knepiga att intervjua. Men det fanns tydligen en läkare på ortens sjukhus som var lätt att prata med och som var välvilligt inställd till journalister. Denne läkare kunde jag alltid ringa om jag ville få tips eller råd.
Jag satte mig vid mitt skrivbord och försökte få en överblick över det ofantligt stora område jag var satt att bevaka. Jag skulle ha koll på landstingsfullmäktige och vilka beslut som fattades eller var på väg att fattas och som rörde sjukvården. Jag skulle läsa alla Lex Maria-anmälningar och HSAN-beslut som rörde området. Jag förväntades göra intervjuer och reportage om sjukhuset och vården i allmänhet. Jag skulle läsa diarielistor från landstinget för att se om det verkade finnas något nyhetsmässigt där. Jag kontaktades så gott som dagligen av patienter. De allra flesta var missnöjda med vården som de hade fått eller inte fått.
Det fanns förstås en mall att gå efter. Journalister pratar om nyhetsvärde. Det mest värdefulla är det som är nytt, händer i vår närhet, påverkar många alternativt någon vi kan identifera oss med och som helst är tidsbegränsat. ”Läkare missade tumör”, ”400 varslas i landstingets sparpaket” eller ”Här opereras flest i landet” är exempel på nyheter som kan kvala in på nyhetsplats.
Desto svårare blir det med fenomen som är allvarliga men som pågått gradvis under längre tid. Typexemplet är antalet vårdplatser som minskat och minskat och minskat under lång tid. Det är visserligen jätteallvarligt, men det är inte nytt. ”Fortfarande för få vårdplatser” eller är till slut ingen nyhet längre. Ska man få till en journalistisk vinkel på det krävs att man gör ett reportage eller något mer djuplopande av typen Uppdrag Granskning eller Maciej Zarembas reportage i DN. Att få så mycket tid och resurser för att granska något är ytterst få journalister förunnat. De allra flesta är fast i nyhetsvärderingens rävsax.
En intressant illustration av ”kulturkrocken” mellan läkare och journalister uppmärksammades av en av våra lärare på Södersjukhuset. Tydligen hade någon journalist feltolkat ett pressmeddelande och skrivit att en teknik som funnits i flera år var ny och användes vid ett av Sveriges största sjukhus. Vår föreläsare suckade och jag fick intrycket att han helt hade gett upp hoppet om att något gott kunna komma ur Sveriges journalistkår. Själv undrar jag snarare varför det blev fel.
* Hur var pressmeddelandet formulerat? Var det lätt att missförstå?
* Hur medicinskt insatt var journalisten?
* Hur mycket tid hade han/hon på sig för att skriva nyheten?
Jag kan mycket väl tänka mig ett scenario där en chef ger en stressad och ganska oerfaren reporter ett pressmeddelande och säger något i stil med ”se vad du kan göra av det här” eller ”skriv något kort om det här”. Chefen har själv inte riktigt förstått pressmeddelandet, men anar att det kanske kan finnas något nyhetsmässigt där. Så han/hon överlåter åt reportern att sätt sig in i det i stället. Reportern tänker att det måste finnas något nyhetsmässigt där eftersom chefen har insinuerat det. Och så är det bråttom dessutom. Det måste vara den här tekniken som är ny, tänker reportern. För varför skulle sjukhuset skicka ett pressmeddelande om något som inte ens är nytt?
Kanske var det inte alls så det gick till. Men jag tycker att det är synd när läkare bara utgår från att journalister är obildade och inte förstår. Ge dem en chans i stället! Journalister har inte valt sitt yrke för att de vill vara experter på ett litet snävt område. De flesta är däremot otroligt allmänbildade och duktiga på att ställa rätt frågor när de inte förstår. Visst finns det oseriösa journalister, men det finns ju faktiskt även oseriösa läkare. Vi kan inte låta dem representera våra yrkeskårer.
För att återgå till läkaren på sjukhuset som kunde prata med oss journalister. Jag hade kontakt med henne flera gånger. Hon blev så gott som aldrig personligen intervjuad eller omskriven, men hon var källa till flera intressanta idéer till nyheter och reportage. Det var inte så att hon läckte information eller gav tips om sådant som fungerade dåligt på sjukhuset. Snarare handlade det om att en avdelning kanske hade infört nya hygienrutiner och nu hade infektionerna minskat med 20 procent eller att vi borde göra ett reportage från en avdelning som hade ett arbetssätt som var unikt i hela Sverige.
Jag önskar att fler läkare kunde ta sig den tid och ge det förtroende åt någon journalist som den här kvinnan gjorde. Då skulle allmänheten få en chans att bättre förstå våra villkor och vilka frågor som är viktiga för oss. Det mesta som är intressant kan bli nyheter om man bara hittar en vinkel på det som är journalistisk. Läkare är inte experter på det området. Och de flesta journalister är inte medicinskt kunniga. Låt oss hjälpas åt!
