Krönika

Varför arbetar vi inte gränsöverskridande?

Kanske kan den långa resan kring hur vi samarbetar – eller inte samarbetar – kring patienten mellan vård och apotek, mellan läkare och farmaceut faktiskt sluta lyckligt. Men bara om vi som är berörda tänker till.

Det är inte ofta jag är kund vid apoteksdisk men när det händer så slår det mig varje gång:

”Varför ser mötet ut så här?”

Bakgrunden till den frågan är att jag gärna vill se farmaceutens uppgift som ”att medverka till att göra det möjligt för patienten/kunden att genomföra den behandling som vården och patienten kommit överens om”.

Formulerar man kärnverksamheten för en farmaceut så, och inte enbart som att expediera läkemedel eller göra läkemedelsgenomgångar eller distribuera läkemedel eller något annat så väcker det många tankar hos mig som läkare.

Det första är naturligtvis allt det en farmaceut kan göra i mötet vid apoteksdisk för att göra det enklare för patienten att genomföra den behandling som jag som vårdpersonal tillsammans med patienten beslutat om. Men också hur stelbenta regelverk och krav reser hinder för detta och leder till merarbete.

Varför inte tvåvägskommunikation?

Det andra är att plötsligt ställer jag mig många frågor kring den envägskommunikation på papper som vi nu digitaliserat till envägskommunikation i ITsystem. Varför inte tvåvägskommunikation?

Varför ska jag som förskrivare inte kunna be om extra hjälp till patienten, till exempel vid nyinsättning av ett läkemedel hos en patient jag räknar med kan ha svårt att ta till sig denna information för att så mycket annat hände vid mötet i vården?

Varför skulle jag inte kunna få information tillbaka från den farmaceut som expedierade läkemedel att min patient hade noll koll på att hen hade fått tre nya läkemedel när hen kom till apoteket? Allt med patientens tillstånd till oss att utbyta information förstås.

Varför stöder inte regelverk och IT-stöd detta? Varför kräver vi inte förändringar som gör att vi kan arbeta mer gränsöverskridande med patienten – läkare, sjuksköterskor, apotekare och farmaceuter?

Många tankar som kräver svar

Kommet så långt så väcks tankar på alla nya affärsmodeller fokuserande på denna kärnverksamhet som är tänkbara. Att avtala i förväg om att apotek kan avropa extra tid och ersättning från vården i vissa i förväg definierade situationer. Att som förskrivare avropa en extra tjänst i form av fördjupad hjälp och information om jag anser att det vore värdefullt för att göra behandlingen effektiv? Eller för den delen att be om hjälp med att sätta ut ett läkemedel och/eller att märka om redan befintliga burkar med nya doser?

Det här är bara några av en lång rad tankar som dyker upp när jag går hem från apoteket med nya läkemedel i handen. Varför accepterar vi att regelverk är uppbyggda för att lösa frågor och hindra problem som var vardagsmat i pappersvärlden?

Varför ställer vi inte krav på nya arbetssätt kring hantering av läkemedel i öppen vård med mycket mer differentierade uppdrag – och ersättningar – vid expedition av läkemedel?

Varför lägger apoteksvärlden så mycket tid på att diskutera andra tjänster som vården inte efterfrågar eller som kan göras effektivare och smartare i vården om resurserna bara fanns i samhället?

Varför värnar vi inte det som är själen och hjärtat i öppenvårdsfarmaci och för den delen kärnan i öppenvårdsbehandling med läkemedel också.

Jag tror att vi behöver helt nya fora för att diskutera detta och få en förståelse hos myndigheter och beslutsfattare för frågan. Jag tror också att det är alla ni som är relativt unga i yrket som måste vara huvudpersonerna i detta. Ni som har merparten av er yrkeskarriär framför er och ser nya möjligheter överallt.

Jag hoppas att stiftelsen NEPI som är en angelägenhet för både Apotekarsocieteten och Sveriges läkaresällskap kan spela en roll i detta.

Har du synpunkter och tankar på det jag skrivit hittills – och särskilt om du är ST-läkare eller nybliven specialist så sök upp LinkedIn-gruppen ”ABLA IV – samverkan kring läkemedel i öppen vård” och tag kontakt med mig för medlemskap.

Den okända undertiteln till Trettondagsafton är ”Vad du vill” och det kan väl tjäna som en bra slutkläm för denna
krönika tillsammans med narrens avslutning: ”What’s to come is still unsure: In delay there lies no plenty”.

Det är upp till oss själva att tydliggöra vad vi vill, och det finns ingen anledning att vänta längre!

Analyser, reportage, debatt och nyheter från sjukhusvärlden Vi ser till att hålla dig i händelsernas centrum

Ur Sjukhusläkaren 2018-01

Hur blir man sjukvårdsminister? / Vad vill landstingspolitikerna? / Sjukvård – en allt viktigare valfråga / Gästkrönika: Jouren nu och då / Gästkrönika: Värdebaserad vård / Arbetstider – vad gäller och vilka fallgropar finns? / Vad händer efter #utantystnadsplikt?

Prenumerera