Krönika

Så var det dags igen att skylla på de anställda

Usch, rysligt med februari i Sverige! Gråväder och snö som kommer och går och slaskar i söder och kommer och fryser märg och ben i norr. Fast rysligare är väl den diskussion som nu pågår, igen, om influensa och magsjuka som havererar akutsjukvården.

Känner att jag börjar bli erbarmligt uttråkad av att samma klyschor slängs ut i media vid samma tid på året, år efter år. Sjukvården går på knäna, några reservkrafter finns inte, varken i form av sängar eller personal, hur mycket man än vill eller önskar något annat.

Att då politiker som är valda att förvalta, utveckla och ha ett långt perspektiv på vårdens behov (både finansiellt och utrymmesmässigt) snabbt meddelar att vården gjort fel, igen, känns ju betryggande. För det gjorde de förra året med. Och året dessförinnan och dessförinnan och dessförinnan…

Om den senaste tidens mediatryck fortsätter förutser jag att en rad tjänstemannautredningar kommer att tillsättas i diverse landsting, igen, för att komma fram till att det nog är lite snålt om sängar, igen. Och sedan dör mediastormen ut för att återkomma nästa år, igen.
Vårdens arbetsmetoder står ständigt i skottlinjen och anses av de som inte jobbar i vården som gammalmodiga och dåliga.

Vi som jobbar i vården kan hålla med om att arbetsmoment och saker vi gör inte alltid leder till flöde och effektivitet, men det är inte vi som har infört Pascal. Det är inte vi som smeker gamla IT-system som hakar och hostar i varje sväng. Det är inte vi som sett till att vi inte kan kommunicera med varandra på annat sätt än via egna foton av artroskopiskärmar, som vi sedan tvingas scanna in i bildvisningssystem för att kunna visa kollegor och patienter vad vi sett.

Nej, försök inte att ta enkla poäng genom att skylla på oss som utför vården. Det är högre upp som förutsättningarna för utveckling av vårdarbetet sätts. Det är där man ska leta efter de som bär ansvaret för att sjukvården går på knäna, igen.

I det här sammanhanget måste särskilt nämnas Pascal. Planen i sig var nog bra och tanken om ett modernt frikopplat dosordinationssystem helt okey, men hur går det nu? Många av de problem som fanns vid införandet har jobbats bort, men fortsatt så finns det grundläggande egenheter kvar som är direkt farliga. Som t.ex. att man ska dubbeldokumentera läkemedel, både i Pascal och i ”sitt” journalsystem. Kan det verkligen vara så att Socialstyrelsen godkänner detta förfarande?

Om alla är överens om att läkemedelslistor, recept, etc. måste bli tydligare och visa samma information, så kan ju inte dubbelfel införas, för att ett nytt system införts?

Pascal visar också på behovet av tydligare reglering av ansvaret. Alla involverade skyller på varandra och de som försöker göra något är uppbundna av att det finns andra som tycker de inget behöver göra.

Om vi ska ha fungerande, rationella och patientsäkra nationella lösningar inom dokumentation och informationsöverföring måste nog tyvärr kommunala självstyren och andra mer eller mindre revirinskränkande begränsningar lagstiftas bort, för annars kommer inga nationella lösningar någonsin att kunna ersätta fax och telefonjakt, vilka kanske är de av vårdens arbetsmetoder vi alla gärna ser slutet för.

Eligo aliam viam

Mikael Rolfs,
styrelseledamot i Sjukhusläkarna

Analyser, reportage, debatt och nyheter från sjukhusvärlden Vi ser till att hålla dig i händelsernas centrum

GDPR

Ur Sjukhusläkaren 2018-03

TEMA: Robotkirurgi – vad betyder den för vården? / Kris på Sahlgrenskas Neurokirurg / Psykiatri – Läkare i slutenvården måste avvisa patienter som behöver vård / Läkaren Fikru Maru fri efter fem år / Arbetsmiljö: Var ska doktorn jobba? / Krönikor / Porträttet: Stephan Stenmark / Valet 2018: Sista delen i enkät till landstingspolitiker

Prenumerera