Krönika

När läkarna fick gå

Sjukhusdirektör Malte Erwinander var mycket nöjd. Hans båda medarbetare Persson och Jönsson hade just avrapporterat deras interna projekt ”Översyn RL, arbetsmaterial”. Med RL avsågs ”Reduktion av Läkare”.

Region Medelland (RML) hade tagit beslut om hårda nedskärningar av vårdkostnaderna inför kommande år. Nu var det oktober 2022 och direktör Erwinander skulle lämna ett nytt budgetförslag från Centralsjukhuset i Medelland (CSM). Det krävdes radikala åtgärder.

Persson och Jönsson, Maltes bästa medarbetare, låg bakom Översyn RL. De tre kom från andra verksamheter. Malte hade varit chef på en möbelfabrik, och brukade säga ”Jag vet var skåpen ska stå!”. Dan Persson hade varit revisors­assistent och Fredrik Jönsson kom från bilindustrin som självlärd chefs­utvecklare. Tillsammans var de oöverträffade, ansåg Erwinander.

De skulle behålla bara några läkare, som kunde uppfylla de formella kraven. En chefläkare, en medicinare och en kirurg, samt två problemlöpare gentemot avdelningarna. Dessutom en receptöverläkare som undertecknade sköterskornas ordinationer. De skulle alla som överlöpare få mycket goda löner, och ledningen hade valt sina kandidater.

Sagt och gjort! Direktören presenterade sin nya modell för politiker och högre administratörer, som alla smackade gott. Beslut togs om ett försöksprojekt i tio år. (Sedan var modellen etablerad och kunde permanentas). Det blev naturligtvis ett enda ”Hallå!!” på CSM, men Regionen bestämmer, och fackföreningarna spelade ut varandra.

I detta läge kom Eva Dykert, 40 år, till akutmottagningen med buksmärtor. Utvecklingspersonal från administrationen serverade kaffe och hälsade välkomna. Patientkonsulten tog snart emot, Lena, tidigare undersköterska. Socialministern hade nyligen sagt att undersköterskorna kan få legitimation och att ”Personalen är ryggraden i den svenska hälso- och sjukvården”. Lena kände sitt ansvar.

Detta var perfekt för direktör Erwinander. Läkarna hade flyttat till andra sjukhus. CSM erbjöd befolkningen ett basutbud, lika för alla. ”Det är rätt och riktigt” sa direktören. Eftersom läkarna ställer diagnos hade man övergått till symtom istället. Chefsutvecklare Jönsson skrev att ”Symtom ska användas istället för diagnos! Det blir lättare för patienterna!” och han coachade personalen på sina möten.

Patientkonsulten kände på Evas mage och konstaterade att hon hade ”Buksmärtor” och måste bli inlagd. Då kom Britta, tidigare läkarsekreterare, numera ”Inskrivningskonsult”. Hon satte fast namnbandet och skrev samman anamnes och aktuell medicinering i journalen.

När Britta var klar kom Syster Mats, som skulle ta status på Eva. Mats var Akutspecialist och antecknade vikt, längd, saturation, temperatur, puls, blodtryck och andning. ”Du ska få lite Morfin”, sa Mats, ”men sedan blir det röntgen och operation”. Dan Persson, utvecklaren, hade tagit bort det mesta ur läkemedelssortimentet, åtminstone allt som var dyrt. Eva Dykert fick i alla fall sitt morfin och ett natriumklorid-dropp.

Röntgen gjordes liberalt och bilderna tolkades av röntgensköterskan om hon kunde. Appendicit, sa hon, så rullade britsen vidare till operation. Utvecklingspersonal, två tidigare lean-lärare, hälsade Eva välkommen. Sedan tog Patientkonsulten Arne emot, tidigare undersköterska, kände på magen och bekräftade operationsbehovet.

Operationskonsulten Maria, tidigare operationssköterska, dukade upp. Hon utförde flera standardoperationer, om än inte de flesta. Men, man kunde ju alltid öppna buken och se om något såg skumt ut. Skulle det bli stopp där sydde man ihop och använde det nya begreppet ”Diagnos ej möjlig, UNS R24.9” som de problemlösande överläkarna infört.

Någon dag senare sände Patientkonsulten uppe på avdelningen hem Eva, allt hade gått bra. Men ibland blev det svårt, eftersom personalen inte kunde göra den övergripande utvärdering som läkarna hade gjort. De enda labprover som användes var Hb, glukos och CRP, resten kunde inte tolkas av särskilt många.

Kostnaderna minskade därför både här och där. Det enda som blev lite dyrare var all CT-röntgen. Mer symtom och mindre diagnos var en perfekt lösning, precis som diagnosen R24.9. När någon blev förbannad tog de tre kompetensläkarna emot och sa något bestämt och lugnande.

På detta sätt löpte verksamheten vidare. Till slut visste ingen vad de andra gjorde, och knappt vad de gjorde själva, men produktionen var hög, servicen var god, och mycket gick att avskaffa, även om det mesta av sjukvården blev en katastrof. Direktör Malte Erwinander blev så småningom socialminister, och levde lycklig i alla sina dagar.

Analyser, reportage, debatt och nyheter från sjukhusvärlden Vi ser till att hålla dig i händelsernas centrum

GDPR

Ur Sjukhusläkaren 2018-03

TEMA: Robotkirurgi – vad betyder den för vården? / Kris på Sahlgrenskas Neurokirurg / Psykiatri – Läkare i slutenvården måste avvisa patienter som behöver vård / Läkaren Fikru Maru fri efter fem år / Arbetsmiljö: Var ska doktorn jobba? / Krönikor / Porträttet: Stephan Stenmark / Valet 2018: Sista delen i enkät till landstingspolitiker

Prenumerera