Makten, lönen och den meningslösa byråkratin
Varför är det så svårt att skapa ett hållbart och smidigt sjukvårdssystem? Jag menar att det har med behov av makt och lön att göra!
Låt oss börja med lönen. Man vänjer sig vid det man får. Kanske investerar i hus och bil. Det blir en ganska konstant månadsavgift som ska betalas. Då är man inte beredd att gå tillbaka till en tidigare eller enklare tjänst med lägre lön. Det blir bara så.
Därför har vi exempelvis ett antal sjuksköterskor, som blivit upphöjda till avdelningschefer eller verksamhetschefer, eller vissa läkare, som har lämnat kliniken för den administrativa verksamheten. Och det kan gälla bättre betalda icke-medicinska administratörer som lämnat sin tidigare tjänst, exempelvis på en bilfirma.
Är man låst vid ekonomin, som man oftast är, då kommer också den förrädiska lojaliteten. Man måste bli lojal med nästa chefsnivå, annars får man sluta (själv eller sparkas). Med lojalitet uppåt följer svek och distans gentemot undersåtarna, medarbetarna. Därför har ofta mellanchefer det svårt, kolleger är besvikna och mellanchefen kan inget göra.
Linjeorganisationen är ett riktigt fördärv. Man får inte tala med någon som har en nivå högre än den egna chefen, då får man reprimander, antingen av den egna chefen eller för att man besvärat den högre chefen. Eftersom många söker sig till en högre tjänst för maktens skull hålls många goda förslag tillbaka. Det kan vara viktigare att avstyra än uppmuntra.
Avståndet från verksamheten till den verkliga ledningen har ökat monumentalt sedan sjukvården drabbades av NPM, new public management, en ledning som sköts av andra än de som står för kompetensen. Det är den verklighet vi befinner oss i idag. Byråkratin har segrat över flexibiliteten, och kompetens har inget reellt värde. Linjeorganisationen gör att ett beslut snabbt sprids över medarbetarna, men inga invändningar går tillbaka. Och med behovet av makt över andra vill dessutom inte mellancheferna ha några kommentarer från personalen.
Många söker sig till chefskapet därför att de är antingen inkompetenta, trötta eller lata. De brukar gå runt med en pärm under armen, för att se viktiga och upptagna ut. Men uppe i staben, i sjukhusledningen, där är det ofta ännu värre. Man har anställt så många administratörer att uppdragen måste ofta göras större än de verkligen är, och det är ofta dessa personer som förstör vardagen för hårt arbetande sjukhuspersonal. Vi tvingas ha administrativ information på de kliniska morgonmötena, där lean och andra kvalitetssystem får större betydelse än medicinsk verksamhetsutveckling.
Det intressanta är att med administrativa titlar som ”-specialist”, ”-utvecklare” eller ”-ansvarig” så får de en position, trots att de inte har en aning om skillnaden mellan bakterier och virus. Ibland kan de inte ens skilja mellan behovet av nya britsar, från behovet av förbättrad vård. Allt är bara budget. Det är dessa icke-medicinska administratörer, och gammal utled sjukvårdspersonal, som styr våra sjukhus.
Så, vad ska man göra?
- Gör aktiva läkare till sjukhuschefer, låt dem jobba på golvet en dag i veckan.
- Ta bort alla meningslösa mellanchefer, från biträdande sjukhuschefer till divisionschefer och de flesta mellanchefer.
- Utöver ekonomichefen, ta bort de flesta administratörer, som klinikutvecklare, leanspecialister, HR-personal, kommunikationschefer och stabschefer, och även de flesta ekonomer.
- Låt patienterna och deras behov stå i centrum och ge klinikcheferna kraft, direkt under sjukhuschefen.
- Ta bort linjeorganisationen.
- Alla anställda ska arbeta med något i den praktiska vården.
- Politikerna ska inte lägga sig i, bara finansiera verksamheten.
- Återinför sjuksköterskor som avdelningsföreståndare under ansvariga läkare.
- Ta bort konsultavtal och balanced scorecards.
- Låt de medicinska sekreterarna sköta administrationen. Återgå till manuella rutiner där det blir enklast.
- Ge den medicinska verksamheten kliniska möjligheter, skapa god arbetsmiljö, och se till att all personal (som ska stanna) vill vara och blir kvar.
Jag måste säga att det är svårt att ta denna artikel på allvar. Skribenten verkar ha samlat ihop alla myter och generaliseringar om ledning och administration som finns och raljerat med dem. Med 45 år inom hälso- och sjukvård (chef men inte läkare) har jag upplevt en utveckling från en politiskt toppstyrd ledning till en decentraliserad ledning där engagerade chefer lagt ned ett storartat arbete för vårdens bästa. Det är inte läkare som varit de bästa. Minns 1070-talet då den äldste mest erfarna (manliga) överläkaren närmast var självklar som klinikchef och antog uppdrag, inte för att leda verksamheten utan för att tillvarata läkarna intressen gentemot deras arbetsgivare. Som äldre insiktsfullare läkare kunde man förväntas sig att Björgell skulle bidra till att minska föraktet för ledningen, men så är uppenbart inte fallet.
Instämmer till fullo!
Med stort intresse läser jag denna krönika trots att jag inte jobbar inom sjukvården. Samma sönderadministrering sker inom t ex Hemtjänsten. Där det är så överadministrerat att verksamheten till slut motverkar sitt syfte. Trots att det finns många välfungerande medarbetare tillåter inte upplägget av verksamheten dem att göra ett bra jobb.
Presis så är det ! Kunde inte beskrivas bättre.Nu när byrokraterna har fått försöka alldeles för länge utan lyckas så är det dax att återupprätta sjukvården till det den en gång var. Byråkrati botar inga sjukdomar.Det vore bra om lite fler av politikerna visade lite mer sivilkurage.Det skulle nog många uppskatta.
Det är givetvis alltid lovvärt att väcka debatt, och i en krönika är ramarna friare än i en riktig artikel. Men jag tycker ändå att det är klokt att avstå från drastiska, nedsättande generaliseringar om en viss utpekad grupp. Om man har ett stort behov av makt och pengar är kanske inte det smartaste vägvalet i livet att bli mellanchef i offentlig sjukvård. Det fungerar heller inte i längden om man är inkompetent, trött eller lat.
Jag har svårt att se något realistiskt alternativ till en linjeorganisation. Däremot är det helt adekvat att diskutera hur många nivåer den ska bestå av. Det finns en gräns för hur många medarbetare en chef kan hinna med att vara närmsta chef för, och det finns en gräns för hur många nivåer upp en chef kan befinna sig och ändå på riktigt uppfattas som delaktig i verksamheten.
Det är också en balansakt att som mellanchef vara lojal med högre chefsnivåer när man pratar med medarbetare, och lojal med medarbetarna när man pratar med överordnade och parallella chefer. Det är inte alltid lätt, men det är sällan tråkigt. Det gäller att varken tappa bort eller gömma bort sig själv, eller det man står för.
Enligt min erfarenhet är de flesta som väljer att bli chefer, oavsett grundprofession, genuint intresserade av patienternas sjukvård, verksamhetens utveckling och medarbetarnas villkor.
Jag tycker det hade varit intressant att höra Sjukhusläkarnas och Läkarförbundets uppfattning om innehållet i Per Björgells krönika. Det kan finnas andra arbetsgivarföreträdare och medlemmar i Läkarförbundet som också är det. I synnerhet intressant för oss som är både och.
Vi vill väl fortfarande uppmuntra kollegor till att bli chefer, inte avskräcka? Och samtidigt behålla dem som medlemmar i förbundet, eller?
Joakim Planck
Överläkare, Enhetschef, f.d. Lokalföreningsordförande