Krönika

Listig lösning?

En enda läkemedelslista per patient som alla förskrivare och apotek samarbetar kring (om patienten inte valt att spärra informationen) är en god tanke eftersom det idag oftast råder oklarhet kring vilka läkemedel patienten har blivit ordinerad och vilka patienten faktiskt tar.

Men huvudorsaken till dagens problem är inte journalsystem, IT-system eller apotek. Orsaken till dagens problem med oklarheter kring patientens läkemedel är faktiskt jag som skriver det här, du som läser det och alla andra läkare som tar hand om patienter!

Alla vet vi att recept inte är detsamma som ordinationer. Ändrad dos eller utsatt läkemedel leder oftast inte till nya recept eller makulering av giltiga recept. Därför finns ett nationellt projekt – nationell ordinationsdatabas, NOD – som väldigt förenklat går ut på att ersätta e-recept med en läkemedelslista för varje patient där alla förskrivare ordinerar läkemedel. Ungefär som vi arbetar med läkemedel på sjukhus, och som vi borde arbeta med läkemedel för patienter som får dosförpackade läkemedel. De stora journalsystemen ska i sådana fall vara direkt kopplade till denna ordinationsdatabas när läkemedel ordineras i öppen vård.

Men hur ska detta fungera när vi läkare inte är överens om roller och ansvar för de läkemedelslistor som finns i våra elektroniska patientjournaler? När var och en av oss gör sin egen tolkning av Socialstyrelsens föreskrifter? Pia Bastholm Rahmner visade i en avhandling för några år sedan övertydligt hur olika vi ser på läkemedelslistan i journalen. En del ser det som ett ställe att utfärda e-recept. Andra som ett ställe att samla alla läkemedel patienten har och dokumentera detta så att listan kan skrivas ut och sättas i handen på patienten.

Hur borde det då egentligen vara? Ett sätt kan vara att ställa frågan varför vi kan ta ansvar för läkemedelslistan när patienten ligger inne men inte vid ett öppenvårdsbesök? Skiljer sig verkligen roller och ansvar åt?

Ett annat sätt kan vara att försöka föreställa sig vad patienten tror. Patienten tar nog för givet att den läkare som senast ordinerat ett läkemedel – satt in, dosändrat, förlängt behandling eller avslutat behandling – gjort detta utifrån patientens hela sjukdomsbild och alla läkemedel. Och varför skulle inte patienten tro det? Det är ju det huvudargument vi har varför alla läkare kan förskriva (nästan) alla läkemedel medan andra yrkesgrupper som sjuksköterskor eller farmaceuter faktiskt inte kan ta ansvar för helheten.

Patienten tar nog också för givet att den senaste läkaren visserligen tagit ett helhets­ansvar men inte tagit över allt ansvar för uppföljning och bedömning av varje enskilt läkemedel. Bara för att en ortoped ordinerat ett smärtlindrande läkemedel så tror patienten inte att ortopeden tagit över ansvaret för ögondropparna mot glaukomet.

Formulerar vi det hela på detta sätt så blir en komplicerad fråga ganska enkel. Senaste läkaren som träffat patienten – särskilt om läkaren på något sätt förändrat läkemedelsbehandlingen – har ansvar för att patienten vet vilka läkemedel patienten ska ta och att dessa är anpassade till varandra och patientens tillstånd. De läkemedel som denna läkare ordinerat har denne också ansvar för att följa upp om inget annat sagts. Men läkaren har däremot INTE automatiskt tagit över uppföljningsansvaret för alla de andra läkemedel som patienten har.

Varför fungerar det då inte så här i praktiken? Ett argument jag ofta hör är att läkaren inte är säker på att ha information om patientens alla läkemedel. Men det har ju läkare aldrig haft och kommer aldrig ha. Vi kan bara ta ansvar för det vi vet. Det vi har tillgång till i journalen och det patienten i övrigt vill berätta för oss. Dagens situation skiljer sig inte från gårdagens eller morgondagens på annat sätt än att IT kan hjälpa oss att automatiskt få mer, men inte all, information om patientens läkemedel.

Det är dags att tala om de här frågorna mellan läkare, mellan verksamheter och mellan läkare och patientföreträdare. Det kan väl inte vara så allvarligt att vi inte litar på att våra kolleger ska göra sin del av arbetet? Eller att vi kan för lite om läkemedel?

Med det så avslutar jag med ett annat citat från Alexandre Dumas den äldres memoarer: “Ett arbete kan ta slut, men aldrig en utbildning.”

Mikael Hoffmann
läkare, specialist i klinisk farmakologi och infektionssjuk­domar, samt chef för stiftelsen NEPI – Nätverk för läkemedels­epidemiologi.

Analyser, reportage, debatt och nyheter från sjukhusvärlden Vi ser till att hålla dig i händelsernas centrum

Ur Sjukhusläkaren 2018-01

Hur blir man sjukvårdsminister? / Vad vill landstingspolitikerna? / Sjukvård – en allt viktigare valfråga / Gästkrönika: Jouren nu och då / Gästkrönika: Värdebaserad vård / Arbetstider – vad gäller och vilka fallgropar finns? / Vad händer efter #utantystnadsplikt?

Prenumerera