Krönika

Kris? Vilken kris? – SKL, sanningen och rymden däremellan

Det är (nästan) alltid lika beklämmande att ta del av Sveriges Kommuners och Landstings drapor om vården i Sverige. Ibland övergår de dock till rena historieförvanskningen.

I slutet av september (innan alla data hunnit fås fram) promulgerade SKL ut en promemoria där man förklarade att sommaren 2017 förflutit ”som förväntat”. Inga patienter hade utsatts för fara och överlag var läget oförändrat från föregående år.

Det är en tunn soppa som SKLs byråkrater fått ihop. Den bygger på en enkätundersökning av typen ”som-man-frågar-får-man-svar” och dess argument (om man kan kalla de så) är mer än lovligt förvirrande och förvirrade.

En av nyckelfrågorna rör bemanningssituationen. Här frågar SKL om den utföll som ”förväntat”. Att frågan är felaktigt ställd torde vara klart från början. Får man tillbaka en enkät där 83 procent svarat samma sak är det en bekräftelse på just det. Tolkningen är inte att ”sommaren avlöpte som förväntat”. Eftersom de flesta för att inte säga alla landsting tydligen hade indikerat att de förväntade sig att läget skulle bli ”ansträngt” är det just det som är den korrekta slutsatsen. Vad det egentligen betyder i sammanhanget vet alla som lever i verkligheten: inställda och uppskjutna operationer, fortsatt personalflykt och för många allt för mycket överarbete. SKL spelar här ett cyniskt spel när de försöker framställa läget som något annat.

Kritiken mot SKLs rapport har ju heller inte låtit vänta på sig. Skönmålning, provocerande och protestmarscher är några av reaktionerna.

När en variant på det här temat skulle debatteras i radions Studio Ett för ett tag sedan fick Dag Larsson, ordförande i SKLs Politbyrå och en man som står stadigt i det politiskt-byråkratiska vårdkomplexet, frågan om hur han ser på vårdkrisen. Föga förvånande var hans inledande argument för att det inte finns någon sådan att ”Sveriges hälso- och sjukvård håller hög internationell klass”. Att i det här läget komma dragandes med den tomma klyschan är beklämmande. Självklart har Sverige en hälsovård som håller hög klass, åtminstone till vissa delar. Sverige är ett av världens rikaste och mest utvecklade länder. Vi lägger drygt tio procent av våra samlade resurser på vården. Det vore en verklig skandal om vi inte ”höll hög internationell standard” även inom hälsovården när vi ju gör det på de flesta områden.

Ordförande Larsson hävdade till och med att andra länder såg Sverige som ett föredöme. Jag kan garantera honom och hans kamrater att inget annat land skulle komma på tanken att dela in sitt land i tjugoen separata hälso- och sjukvårdssystem, vart och ett toppstyrt av politiker och byråkrater i en helig allians. Att vi fortfarande har det är resultatet av svagt och fegt politiskt ledarskap på riksnivå och feg politisk opportunism på lokalnivå. Låt mig upprepa det jag sagt tidigare: självklart ska Sverige ha starka och självständiga regioner. Det finns många saker de kan arbeta med (miljö, näringsliv, turism), men hälso- och sjukvård är inte en av dem.

Botten nåddes dock när Hr. Larsson försökte spela barmhärtig samarit och förklarade att han minsann åkt hem till den patient som i ett uppmärksammat fall inte fick sin canceroperation i tid. Det hedrade programledaren att hon där gick in och (bildligt talat) drog ner brallorna på Larsson, som ju är en av de högst ansvarige för ett system där sådant här allt för ofta tillåts hända.

Att vi har den här situationen med ett tondövt, propagandistiskt och cyniskt vårdkomplex å ena sidan, och en alltmer uppgiven, bekymrad och nästan desperat professionell vårdkår å den andra är givetvis djupt bekymrande och mycket allvarligt. Det tyder på en allvarlig brist på förtroende mellan de här parterna. Någon kortsiktig lösning finns inte. Att åka till Grekland, det land i Europa som verkligen har fått se sin hälsovård närmast krossas, är bara ännu ett exempel på det cyniska spel som landstingen ägnar sig åt. Men att göra sig av med de tjugoen regionala systemen som hellre ser till sina egna politiska och ekonomiska intressen än till vårdgivarnas arbetsmässiga och patienternas säkerhetsmässiga intressen, vore ett steg i rätt riktning.

Analyser, reportage, debatt och nyheter från sjukhusvärlden Vi ser till att hålla dig i händelsernas centrum

GDPR

Ur Sjukhusläkaren 2018-03

TEMA: Robotkirurgi – vad betyder den för vården? / Kris på Sahlgrenskas Neurokirurg / Psykiatri – Läkare i slutenvården måste avvisa patienter som behöver vård / Läkaren Fikru Maru fri efter fem år / Arbetsmiljö: Var ska doktorn jobba? / Krönikor / Porträttet: Stephan Stenmark / Valet 2018: Sista delen i enkät till landstingspolitiker

Prenumerera