Krönika

Hade jag i så fall varit skjuten redan?

Att träffa en läkare när man är sjuk är en självklar möjlighet som kan få stora och viktiga konsekvenser, på många sätt, inte bara få behandlingar och bli frisk, eller mår bättre. Man kan också möta förståelse för sina eventuella funktionshinder och därmed på olika vägar få möjligheter till rätt stöd och hjälp. Efter ett liv av tillkortakommanden kan man plötsligt klara av ett arbete sedan man fått anpassade arbetsförhållanden eller kanske rätt insatser för att bryta ett destruktivt missbruk.

En läkare kan vara vägen till nya möjligheter med stora attraktionsvärden även för den som inte är berättigad till dem. Många med problem som kräver helt andra insatser, men inte vill eller klarar av att leva upp till villkoren, söker sig till läkaren för att det är en så kravlös relation där man som patient ofta får vara en passiv mottagare. Psykiatrin är extra attraktiv för sådana syften. Den saknar ett vetenskapligt ramverk, kvalitetskraven är lösa och personalen har ofta ansvar som övergår deras kompetens och blir därför lättare att manipulera.

För några år sedan fick jag ett inbokat nybesök, en remiss från primärvården. Av den framgick att patienten, en ung man, hade flyttat från en annan större stad och ville nu få hjälp med sin Stesolidbehandling, vilket primärvården inte kunde bistå med. Han hade tidigare varit kriminell.

Jag läste remissen bara en stund innan besöket, några andra handlingar fanns inte tillgängliga. Besöket av inbokat av remissteamet vars uppgift var att bedöma relevans och ta emot så många som möjligt. Men personalens säkerhet låg utanför ramen.

Jag har alltid sett till att fatta etiskt väl underbyggda beslut i arbetet, särskilt i direkt relation till patienterna. Jag bemödar mig om att vara inkännande, tydlig och begriplig i argumenten och det brukar vara tillräckliga för att i de flesta fall få patienter som ville något annat, att byta riktning under samtalet. Men jag har tvingats neka många missbrukare narkotikaklassade preparat – trots deras larmande hot och våldsamma missnöjesmarkeringar. Dörrar har gått sönder och möbler välts under deras väg ut ur lokalerna efter att ha vägrat andra insatser. Jag har hittills klart mig oskadd. Många kolleger brukar, när problemen diskuteras, luta sig bakåt och lättjefullt säga att det enklaste är att ”vara flexibel”. Det ska man vara, men denna typ av ”flexibilitet” är ju precis det som gör psykiatrin så attraktiv – man får alltid det man vill. Man kan tycka att alla mina ”skadefria år” är ren tur, men jag hävdar att det är en nödvändig yrkesskicklighet, en intuition som bygger på omfattande erfarenheter av alla sorters patienter och sammanhang, under många år.

Med denna remiss kände jag mig både rädd och sviken. Hela ärendet krävde säkerhetsförberedelser. Nu fick jag inte ens tag i någon som kunde vara med på samtalet. Lättnaden blev därför stor när han uteblev.

Redan nästa dag blev jag uppringd av en man som påstod sig vara kontaktperson till mannen, som nu förklarades ha uteblivit för att han glömt bort tiden, men därför var i akut behov av recept på sina ”ordinationer”. Jag fick kort information om en kriminell bakgrund som han nu var på väg att lämna, men jag kände mig inte alls till freds.

Jag fick prata med mannen som behövde Stesolid. Jag sa det han säkert visste att det var förenat med restriktioner. Mannen ignorerade detta och krävde att få recept omgående, han var ju ordinerad preparatet och nu var de slut. Han ryade irriterat att det var en helt oproblematisk läkarordination. Jag föreslog kontakt med tidigare läkare som hade kvar ansvaret tills någon annan tagit över. Det gick inte sa han, eftersom han själv flyttat och därför blivit nekad fortsatt hjälp där. Jag sa att ingen ansvarsfull läkare skriver ut recept till en okänd person, särskilt inte detta preparat. Jag rådde honom att snarast uppsöka en akutmottagning om han var rädd att få abstinens. Det tyckte han inte, skrek nu och anklagade mig för tjänstefel. Så där höll det på ett tag, vi kom inte längre. Jag fick bekräftat att han var alldeles för målinriktad och potentiellt farlig för att tas emot på en vanlig mottagning.

Plötsligt dämpade han sig och sa mycket övertygande, att om han inte fick recept nu, så skulle han komma upp på mottagningen och skjuta mig, eller komma hem till min bostad och göra det där. Jag sa att jag polisanmäler honom, då hånskrattade han uppenbart road, konstaterande att ”ord står mot ord”. Då slängde jag på luren. Jag blev sittande en stund som med en fallucka under fötterna. Hjärtat dunkade och tankarna snurrade.

Jag tog mig samman. Chefen ringde polisen. Vi behövde veta mer om honom, hur rädd skulle man vara? Jag var så otroligt tacksam för att karlen aldrig kom på besöket dagen innan. Vad hade han ställt till med då, hade jag i så fall varit skjuten redan? Nu visste han inte säkert hur jag såg ut och jag var oändligt tacksamhet för att jag avstått från sociala medier. Polisen hade tystnadsplikt men poängterade med stor emfas att mordhotet var ”mycket, mycket allvarligt” och att det var väldigt viktigt att jag gjorde en polisanmälan. De gav sig inte på dessa punkter. Budskapet mellan raderna var glasklart, han kunde vara mycket farlig.

Jaha, så stod man där och såg framför sig hur man öga mot öga, lämnar ut hela sin existens, hela sin uppsyn med adress och allt, fy fan och – neej tack!

Aldrig i livet, trots att jag tyckte det varit lika viktigt som polisen. För vem skulle kompensera mig för denna uppoffring? Räddare än någonsin, kanske en flytt till okänd ort med en ny skyddad identitet, ett adjöss och goodbye, det är ingen tack för hjälpen utan bara ett stort lidande!

Chefen erbjöd väktare och hotellrum några nätter. Jag funderade men avböjde till slut, dels för att han aldrig sett mig – en fantastisk slump, dels för att han sannolikt redan hade fullt upp med att leta nya läkare, vilket polisen också trodde. Men säker var jag inte. Han kanske skulle spara det till senare när allt lagt sig och han har mer tid..?

Så: Det bästa för mig hade varit ett fungerande och genomtänkt personalskydd!

Och: Sverige måste införa vittnesanonymitet om vi verkligen vill komma åt den grova brottsligheten.

Analyser, reportage, debatt och nyheter från sjukhusvärlden Vi ser till att hålla dig i händelsernas centrum

Ur Sjukhusläkaren 2018-01

Hur blir man sjukvårdsminister? / Vad vill landstingspolitikerna? / Sjukvård – en allt viktigare valfråga / Gästkrönika: Jouren nu och då / Gästkrönika: Värdebaserad vård / Arbetstider – vad gäller och vilka fallgropar finns? / Vad händer efter #utantystnadsplikt?

Prenumerera