• 13 april 2017
• 2
• AV: Elin Karlsson

Jag börjar med en anekdot från sjukvårdens vardag, ett av förra sommarens dagliga möten om vårdplatssituationen. Ett slags krismöte som blivit standard på många sjukhus. Där konklusionen ofta blir att patientsäkerheten inte är hotad. Trots att det absolut inte upplevs så när patienterna ligger timme efter timme på akuten och väntar på plats. Eller när patienten som konstant kräver aktiva åtgärder inte bedöms vara IVA-mässig dagen när där är fullt. Eller när sjuksköterskan från rekryteringsföretaget inte har något gemensamt språk vare sig med dig eller patienterna, och du funderar på om dina ordinationer över huvud taget når fram.

Under ett sådant möte, när patient­säkerheten som vanligt inte bedömdes hotad frågade en klok kollega mot mötets slut chefläkaren på plats: ”Vad krävs för att patientsäkerheten ska bedömas hotad enligt dig”.

Chefläkaren, en kompetent läkare som jag har största respekt för, blev tyst. Vad krävs egentligen? Där vill vi ju tro att det finns objektiva kriterier, men sanningen­­ ligger tyvärr en bit därifrån.

Jag vill hävda att det pågår en normaliseringsprocess­­. Det som bedömdes osäkert för ett par år sedan kan idag falla inom ramarna.

Om patientsäkerheten hotas av ett problem som man saknar lösning på, såsom vårdplatsbristen, tror jag det är svårare att uttala. Vad ska man svara på följdfrågorna om hur problemet ska lösas? Lättare torde det vara med exempelvis en riskindivid, där man äger lösningen, att stänga av, utreda, rehabilitera etc för att skydda patienterna och värna individen.

I detta nummer presenterar våra journalister information från landets chefläkare. Resultaten de har fått fram visar tydligt att arbetet för patientsäkerheten har allvarliga brister. Det finns regioner där majoriteten av chefläkarna tror att de flesta allvarliga vårdskador aldrig anmäls! Det är stora variationer i landet. De regionala skillnaderna kan knappast förklaras av enskilda individers kompetens eller vilja. Den kultur chefläkaren fostras och verkar i har större betydelse.

Vi i Sjukhusläkarna tror att chef­läkarna måste få en mer fristående roll från den lokala arbetsgivaren. Vi funderar på om ett statligt förordnande kan vara rätt väg att gå, och har därför skrivit en motion till Läkarförbundets fullmäktige med önskemål att få en utredning av för och nackdelar av detta. En förhoppning är att en mer fristående ställning skulle leda till att allvarliga vårdskador i större utsträckning utreds. Det skulle också kunna ge en mer homogen syn på när patientsäkerheten är hotad.

Chefläkarna behöver också adekvata verktyg för arbetet och en välfungerande myndighet som visar vägen. Anmälan enligt Lex Maria är idag inte tillräckligt bra enligt chefläkarna, och det finns regioner där de inte  tycker sig ha någon större nytta av IVO för att öka patient­säkerheten. Det är mycket oroande, och jag hoppas att IVO tar till sig och följer upp informationen!

Vi vet att vårdplatsbristen är verklig, och att den är ett hot mot patientsäkerheten. Vi välkomnar regeringens beställda utredning om vårdplatssituationen, fakta är självklart bra. Samtidigt är det dags att gå från ord till handling. Fler vittnesmål ska inte behövas, utan nu måste det satsas resurser på lösningar.

Det arbete som varje dag görs inom sjukvården kräver en hög kompetens och medarbetare som kan prestera på topp. Vi tror att det verksamhetsnära ledarskapet är en viktig pusselbit, där den medicinska kompetensen behövs. En annan är arbetsmiljön, där alltfler unga läkare idag blir sjukskrivna på grund av en orimlig belastning. Denna kunskap som finns inom verksamheten får aldrig förminskas till anekdoter!