ÖVNING LIV

Katastrofövning testade Sahlgrenska på riktigt

För att ta reda på hur Sahlgrenska Universitetssjukhuset klarar att ta hand ett hundratal skadade efter en terrorattack genomfördes "Övning Liv" i Göteborg. – Vi letar svagheter och hoppas kunna hitta dem, säger Hans Lönroth, områdeschef och övningsledare på SU.

Under torsdagen genomfördes ”Katastrofövning Liv” i Göteborg där sjukhuspersonal övade ihop med Försvarsmakten och statister som spelade skadade.

Försvarets Blackhawk-helikopter hovrar i luften ovanför Sahlgrenska. Blåvita avspärrningsband fladdrar i vinden vid akutintaget, som vaktas av polis och militär. Den ena ambulansen efter den andra anländer för att lämna av personer, som ”skadats” i en simulerad terrorattack vid Göteborgs garnison.

Inne på akuten är golvet täckt av en stor blodfläck. Korridoren intill är full av bårvagnar med patienter som stönar och jämrar sig. De frivilliga skademarkörerna är skickligt sminkade och ger ett realistiskt intryck. Några är också proffs på detta, nämligen de arm- och benamputerade från Casual Resources i England.

Varje patient har ett skadekort, där uppgifter om hälsotillstånd gällande exempelvis puls och blodtryck markerats med gem vid den triagering som gjorts inledningsvis. De som har lindriga skador får ligga kvar i korridoren, medan andra tas omhand i traumarummen, där en ny bedömning av skadeläget görs.

”Sprängskada, underbensamputation, stoppa blödning, ring operation” ropar en läkare i blå skyddsdräkt och rosa plasthätta till sjukvårdarna runt sig, som genast agerar. För en patient är det dock redan för sent. Hen körs ut i rullstol med ett vitt lakan över sig.

Hans Lönroth, områdeschef och övningsledare på Sahlgrenska Universitetssjukhuset.

– Härifrån fattas alla kritiska beslut. Personer med akuta blödningar och svåra skador eller problem med andning, bedöms först. Vilka ska vidare direkt till operation, röntgen eller intensivvårdsavdelning? Max en kvart får bedömningen ta; att hålla tempot är viktigt, säger Hans Lönroth, områdeschef och övningsledare på SU.

Vid övningen undersöks vad som brister i en katastrofsituation. Blod, läkemedel, bårvagnar och andra förbrukningsartiklar kan ta slut.

– Vi tar varje dag emot svårt skadade patienter, men nu handlar det om mängder på kort tid. Situationen blir helt annorlunda och ställer större krav på god kommunikation. Inträffar krisen under en helg, tar det längre tid att få fram personal. Men vi vet av erfarenheterna från Utøya att personal kommer ifall en stor katastrof inträffar, säger Hans Lönroth och tillägger att man med ”Övning Liv” vill testa sjukhuset på riktigt.

– Vi letar svagheter och hoppas kunna hitta dem. Någonstans finns en gräns, men var, frågar han sig.

Redan under planeringen av ”Övning Liv” upptäcktes vissa problem, exempelvis svårigheter med att kommunicera med helikopterpersonalen. Detta löstes genom mikrofonförsedda headsets. Sängförvaringen flyttades närmare akutintaget, så att ”personalen slapp springa flera mil för att hitta sängar”.

Övningen är den största sjukvårdsövning som genomförts i Sverige med närmare 500 personer involverade. Andreas Fischer är en av de cirka 50 instruktörer som deltar. Till vardags arbetar han som traumakirurg på Södersjukhuset i Stockholm. Dessutom är han militär stabsläkare och ordförande i Sjukhusläkarna Stockholm. Under ”Övning Liv” är hans uppgift att lämna kompletterande patientinformation och kliniska parametrar för att på så sätt styra stressnivån hos de som övar.

– Ifall belastningen och stressen är ”för låg” ska jag se till att patienternas tillstånd försämras för att ”stressa” personalen att jobba hårdare. Detta måste jag balansera gentemot den totala belastningen, säger Andreas Fischer och tar exemplet med en brännskadad patient, som får allt svårare att andas.

– Om inte patienten intuberas inom max en timme kommer den att avlida. Så beroende på om det är ”lugnt” kan jag se till att patienten blir alltmer påverkad i andningen, för att på så sätt ”stressa” personalen till snabbare åtgärder, säger han och tillägger att de patientdata som används under övningen, är autentiska och kommer från patienter i Madridbombningarna 2004.

Foto: Robert Emilsson

Att ha instruktörer som har god överblick och förstår konceptet är A och O, menar han. Stora volymer kräver bra system. I en krissituation finns ingen tid för diskussioner.

– Vi måste tala samma språk och skademarkörerna måste spela tillräckligt realistiskt. Men alla har gått samma ATLS-utbildning så de vet vad de ska göra.

Andreas Fischer konstaterar att övningen ”gått över förväntan”. Samtidigt är han inte förvånad.

– SU har övat tidigare och har vältränade medarbetare. Det var en uppbyggande övning. Nu känner folk sig stärkta.

Han kan inte nog betona vikten av att öva på ett värsta scenario.

– Jag har tjänstgjort i Afghanistan och sett vad som händer om man inte har resurser och inte har övat, säger han och tillägger att den svenska läkarkåren i genomsnitt endast har cirka två dagars extern fortbildning per år.

– Läkarförbundet rekommenderar tio! Utbildning i katastrofmedicin är nödvändig och vi måste träna hela organisationen med patienter som i dag. Vi riskerar att bli ett medicinskt u-land ifall vi inte får mer utbildning i detta.

AV: INGEMO ORSTADIUS

Analyser, reportage, debatt och nyheter från sjukhusvärlden Vi ser till att hålla dig i händelsernas centrum

GDPR

Ur Sjukhusläkaren 2018-04

SKL bluffade med väntetider/Här hamnade professionsmiljarden/ För sjuka patienter skickas till närakuten/ Stora framgångar för sjukvårdspartier i valet

Prenumerera