Rickard L Sjöberg säger själv att han aldrig strävat efter att bli en debattör. Foto: Jonatan Stålhös

Rickard L Sjöberg säger själv att han aldrig strävat efter att bli en debattör. Foto: Jonatan Stålhös

I rampljuset av en slump

Share on FacebookTweet about this on TwitterShare on LinkedInPrint this pageEmail this to someone

AV: Anna Sofia Dahl | 27 september, 2017 | MER: Porträttet | 1 kommentar

Man skulle kunna kalla honom för en ofrivillig debattör – som i våras ändå hamnade i en debatt som han väntat på i över 20 år. Rickard L Sjöberg är neurokirurgen och forskaren som tagit sig fram genom att avstå genvägar.

Idag är han kanske mest känd som ”han som tipsade medierna om Kevin-fallet”. Under två hektiska vårveckor blev han både ett återkommande ansikte i tv-rutan och en flitig signatur på de stora morgontidningarnas debattsidor. Men att Rickard L Sjöberg hamnade mitt i debatten om ett av den senaste tidens mest uppmärksammade svenska rättsfall handlar snarare om en slump än ett aktivt val. Åtminstone om du frågar honom själv.

Under tidigt 90-tal arbetade den då 25-årige Rickard L Sjöberg som sjukvårdsbiträde. Resten av tiden ägnade han åt ”olika konstnärliga idéer” och funderingar på om han kanske ”skulle jobba med att skriva”. Att han till slut hamnade i universitetsvärlden bottnar dock i ett annat intresse – viljan att försöka förstå människors beteende. 1992 skrevs han in som psykologistudent vid Stockholms universitet och när det ett par terminer senare blev dags för uppsatsskrivning landade valet åter på ett område som länge väckt hans nyfikenhet. Redan under tiden på folkhögskola hade han, under ett studiebesök på ett arkiv, hittat ett gammalt protokoll från en häxprocess. Kopplingen därifrån till psykologisk forskning fann han i forskaren Stephen Cecis tidigare publikationer – i vilka han gav uttryck för att det vore intressant att kunna undersöka skillnader i barns berättelser om häxprocesser beroende på hur gamla de var. Men där han också konstaterade att något sådant inte var möjligt eftersom ett dylikt material saknades. Rickard L Sjöberg insåg dock snart att de papper som han förvarat på vinden de senaste tio åren innehöll just de möjligheterna.

Rickard L Sjöberg arbetade som sjukvårdsbiträde under tidigt 90-tal, men skrevs 1992 in som psykologistudent vid Stockholms universitet. Foto: Jonatan Stålhös

Rickard L Sjöberg arbetade som sjukvårdsbiträde under tidigt 90-tal, men skrevs 1992 in som psykologistudent vid Stockholms universitet. Foto: Jonatan Stålhös

– Det som jag trodde var ett protokoll visade sig vara en förundersökning från Rättviks socken gällande en häxprocess där man hade valt ut barnvittnen. Och det visade sig att den bestod av många, många fler sidor än de jag hade. Jag kunde också se att det av olika skäl inte hade använts särskilt mycket i tidigare svensk forskning och framförallt hade den viktigaste forskaren, Bengt Ankarloo, inte haft med materialet i sin stora doktorsavhandling.

Sammanlagt handlade det om 809 barnvittnesmål, med ungefär 550 barn i olika åldrar, och ur materialet framträdde ett tydligt mönster: förskolebarn är mer påverkbara då de utsätts för suggestion än vad äldre barn och vuxna är. En slutsats som dessutom visade sig stämma med den barnpsykologiska litteraturen och tidigare experiment.

Uppmuntrad av sin farbror, som var professor i nordiska språk i New York, skickade så Rickard L Sjöberg in ett abstract till olika vetenskapliga tidskrifter.

– Då visste jag knappt vad ett abstract var och hade också ganska dålig koll på det här med vetenskapliga tidskrifter. Men jag lyckades hitta några på universitetsbiblioteket som verkade handla om utvecklingspsykologi.

Han skickade in till fyra av tidskrifterna, fick ganska snabbt svar från tre att de var intresserade och skrev ihop en omarbetad och fördjupad version av sin uppsats på engelska som sändes till de som hade svarat först.

– Senare förstod jag vad jag hade gjort – att jag som psykologistudent, som ensam författare, fick in en artikel i en av de tyngsta utvecklingspsykologiska tidskrifterna i världen. Jag misstänker starkt att Stephen Ceci var en av referenterna på artikeln och han var väldigt entusiastisk. Nu har jag publicerat ganska många artiklar, men jag har nog aldrig fått så entusiastiska svar som den där första gången.

 

Samtidigt väcktes också en insikt till liv hos honom. Det var inte på grund av hans egen förmåga att skriva artiklar, hans begåvning eller hans titel som artikeln publicerats – det handlade om att han hade råkat snubbla över just det där materialet och analyserat det på ett noggrant och intressant sätt.

– Det var som att en liten ny värld öppnade sig. Jag insåg att det är så här den vetenskapliga världen är tänkt att fungera. Forskare är inte auktoriteter på kunskap. De går vid sidan om auktoriteterna och studerar verkligheten – det är enkla dumskallar som jag som går ut och tittar på hur verkligheten ser ut och skriver ner exakt hur de har gått till väga.

Han skrev även nästa uppsats om barnvittnespsykologisk forskning och lyckades publicera ett experiment tillsammans med ytterligare några artiklar inom ämnet. Men därefter hamnade han i vad han kallar för ”en knepig situation”. Istället för att välkomnas in i den akademiska värmen ansågs hans slutsatser vara kontroversiella och helt i otakt med den tidens uppfattning utanför forskarvärlden.

– Sverige var fullt av experter på barnvittnespsykologi vid den här tiden som ofta uttalade sig om hur det låg till i massmedia och andra sammanhang. Men det fanns egentligen inte någon som publicerade fackgranskade artiklar i internationella tidskrifter där egna systematiska studier av ämnet redovisades. Vi hade också en situation där Socialstyrelsen gav ut en rapport med många, väldigt tydliga, felaktigheter i referenser till forskningen. Men när jag försökte prata med dem om det fick jag inte något gehör.

– I slutet av 90-talet etablerades det som ett slags konsensus i den internationella forskarvärlden att förskolebarn var speciellt känsliga vittnen där man måste ta speciella hänsyn. Det här var dock något som egentligen inte diskuterades offentligt i Sverige. Det fanns visserligen en del individer och grupper som förde fram de här synpunkterna, men de blev väldigt hårt åtgångna av det man skulle kunna kalla för etablissemanget.

Så istället för att ”gå ut som en kamikazepilot och offentligt kraschlanda mot den tidsandan” eller ta sig fram genom att ”mörka hur forskningsläget såg ut” valde han att hålla låg profil och försöka hitta en akademisk miljö där han ändå kunde få ett visst utrymme. 2002 disputerade han vid Karolinska Institutet på en avhandling om barns vittnesmål och 2007 antogs han som docent i medicinsk psykologi vid Uppsala universitet. När han två år senare skrev en artikel i Läkartidningen om att frågan om bortträngda minnen var kontroversiell – men också när han redan 2001 skrev en annan artikel om att det finns åldersskillnader i påverkbarhet i barns berättelser – var det inte helt utan nervositet.

– I artiklarna låter det nog som om jag har en lugn och resonerande ton och idag när man läser dem ser de ganska balanserade ut. Men när jag skrev krävdes det en hel del adrenalinpåslag – både för att våga skriva och skicka in – även om jag konsekvent hävdat de positioner jag intar i artiklarna sen jag påbörjade min forskarkarriär.

En dag 2010 fick Rickard L Sjöberg ett samtal från, den inte helt okände, Sture Bergwalls advokat. Han var intresserad av att höra hans synpunkter på en del av materialet och det slutade med att Rickard L Sjöberg skrev två expertutlåtanden i anslutning till Bergwalls resningsansökningar. Något som han själv menar var möjligt eftersom han ”ställt sig lite utanför och istället försökt försvara någon sorts vetenskapligt förhållningssätt under alla år”.

I samband med det skrev han också en debattartikel i Svenska Dagbladet, främst eftersom ”det fanns så mycket som var så väldigt, väldigt tokigt”. Efter det rullade det på. Föreningen Vetenskap och Folkbildning bjöd in honom att föreläsa och när tv tackade nej till att bevaka tillställningen, filmade föreningen själva föreläsningen och la upp den på Youtube.

– Jag har stått på många föreläsningar sedan mitten av 90-talet och sagt samma sak, men nu fanns det jag sagt på Youtube och inte bara i studenternas föreläsningsanteckningar och då hände saker som inte hänt tidigare. Journalisten Dan Josefsson tittar på föreläsningen, skriver en bok där han ger en alternativ syn på frågan och sen dras jag mer och mer in i en offentlig debatt. Idag är mycket av det jag säger på den föreläsningen helt okontroversiellt och nu får jag nästan kritik för att jag är för återhållsam.

 

De där konstnärliga ambitionerna som den 25-årige Rickard L Sjöberg sysselsatte sig med finns kvar än idag – om än nu kanske mer som en bakgrundsfond till resten av livet med fru, barn och ett hus som ska skötas om. ”Att försöka gå in i musik eller i konst och hitta perspektiv på tillvaron genom de bitarna är på ett sätt besläktat med forskningen när det är som roligast. Just att se mönster och koppla ihop bitar av förståelse till större helheter”, säger han. Foto: Jonatan Stålhös

De där konstnärliga ambitionerna som den 25-årige Rickard L Sjöberg sysselsatte sig med finns kvar än idag – om än nu kanske mer som en bakgrundsfond till resten av livet med fru, barn och ett hus som ska skötas om. ”Att försöka gå in i musik eller i konst och hitta perspektiv på tillvaron genom de bitarna är på ett sätt besläktat med forskningen när det är som roligast. Just att se mönster och koppla ihop bitar av förståelse till större helheter”, säger han. Foto: Jonatan Stålhös

 

Men vardagen i Rickard L Sjöbergs liv är inte alltid kantad av tv-soffor och offentliga debatter. 2003 tog han läkarexamen och blev 2013 färdig specialist i neurokirurgi. Utöver det kliniska arbetet som överläkare vid Norrlands universitetssjukhus i Umeå, där han främst intresserar sig för gliom- och epilepsikirurgi, är han sedan 2016 även docent i neurokirurgi vid Umeå Universitet. Där har han bland annat involverats i den i Umeå livaktiga forskningen om funktionell neurokirurgi. Närmast hjärtat ligger just nu dock arbetet med att utveckla forskning om kirurgi för lågmaligna gliom bland annat kopplat till vakenkraniotomier.

Valet att yrkesmässig byta, eller åtminstone addera ytterligare en, inriktning menar Rickard L Sjöberg delvis grundar sig i den tidsanda och osäkerhet som präglade den värld han tidigare verkade i. En värld där han kände en press att anpassa vad han sa och upplevde att han inte kunde uttrycka sig helt hederligt om sina forskningsresultat.

Att han nu har fler än ett ben att stå på beskriver han som ”psykologiskt behagligt”. För även om det på ett sätt handlar om två olika världar har mycket av den allra viktigaste minnespsykologiska kunskapen, enligt honom, tät koppling till delar av neurokirurgin som till exempel epilepsikirurgi.

– Att kombinera det neurokirurgiska hanterandet av delar av själen – om man med själen inte menar något religiöst utan den här helheten som det mänskliga psyket utgör – med den psykologiska vetenskapens strävan efter förstående för själen som helhet är det ofta möjligt att hitta väldigt meningsfulla och användbara beröringspunkter mellan de här två verksamheterna. Jag känner det ofta som att jag håller på att få ihop allt det jag akademiskt sysslar med – neurogenetik, minnespsykologi, kognitionspsykologi och neurokirurgi – till en helhet där de olika delarna kan berika varandra.

– Samtidigt har jag ju mer jag jobbar som läkare, märkt att jag tycker om att arbeta med de här fysiskt påtagliga manövrerna och effekterna som man gör som kirurg. Som psykolog försöker man påverka hjärnans sätt att arbeta, samtidigt som hjärnan då ofta är en ganska abstrakt grej. Som neurokirurg gör du i hög utsträckning samma sak – alltså arbetar med metoder som påverkar hjärnans sätt att arbeta – men med oerhört mycket mer dramatiska effekter.

Just möjligheten att kunna byta ämne och fokus ser han som central för att få ut så mycket som möjligt i varje värld – för honom skapas energi och effektivitet i just de där växlingarna.

– I många sammanhang där man försöker vara riktigt duktig måste man hitta ett mentalt tillstånd av koncentration och avslappning kombinerat. Känner man sig övervakad av en massa missnöjda människor som inte tycker att man presterar tillräckligt bra är det svårt. Jag har förmånen att kunna hitta den typen av inre upplevelse genom att kombinera olika områden och röra mig mellan dessa.

– När det är som bäst sätter jag mig inte och tittar på tv för att slappna av, då sätter jag mig och läser vetenskaplig litteratur på kvällstid innan jag somnar. Det skulle jag nog inte göra om jag hade jobbat med det hela dagen – jag försöker se till att det blir tillräckligt långt ifrån det jag har gjort under dagen för att det ska kännas kravlöst och skönt. Generellt sett är jag väldigt lustdriven i det jag gör. Med åren har jag lärt mig att disciplinera mig när det behövs, men jag trivs som bäst och jag tror att jag är till min fördel som yrkesmänniska när det jag gör är drivet av intresse och lust.

 

"Jag känner det ofta som att jag håller på att få ihop allt det jag akademiskt sysslar med – neurogenetik, minnespsykologi, kognitionspsykologi och neurokirurgi – till en helhet där de olika delarna kan berika varandra", säger Rickard L Sjöberg. Foto: Jonatan Stålhös

”Jag känner det ofta som att jag håller på att få ihop allt det jag akademiskt sysslar med – neurogenetik, minnespsykologi, kognitionspsykologi och neurokirurgi – till en helhet där de olika delarna kan berika varandra”, säger Rickard L Sjöberg. Foto: Jonatan Stålhös

 

Tillbaka till de där hektiska veckorna under våren 2017 och den debatt som Rickard L Sjöbergs väntat på i över 20 år. En situation där han upplevde att han gjorde vad han var tvungen att göra och att den roll som han hade fått inte var okej att lämna obesatt. Lite som vid ett utmanande kirurgiskt ingrepp, där den egna känslan måste stå tillbaka för uppgiften.

– När man gör ett lite mer komplicerat neurokirurgiskt ingrepp föregås det av en hel del planering. Jag har tänkt igenom de olika momenten i operationen och är samtidigt medveten om att det kan hända saker som jag inte riktigt förutsett. Så när det väl är dags att sätta igång är det bara att köra på och det sista jag vill göra då är att känna efter hur det känns att vara jag. Jag vill inte hamna i ett läge där vad jag känner i relation till mig själv blir en faktor.

Efter de där dagarna fick han väldigt mycket positiv respons – både från människor han känner, men också från okända människor.

– När jag var ute och promenerade kom det fram folk och sa att det jag gjort i Kevin-fallet var bra. Det var både roligt och oväntat. Jag är absolut i hög grad driven av idealism i min forskning, men jag har vant mig vid att det inte uppfattas så av omgivningen. Så plötsligt har det hänt något – min bild av mig själv verkar plötsligt stämma överens med alla andras.

Även om han säger att han aldrig har strävat efter att bli en debattör finns det en faktor, något som han kallar för ”en liten egenhet”, som har visat vägen genom hela hans liv. Han upplever det som djupt obehagligt att ljuga och har till och med svårt för även den vitaste av lögner.

– I vissa avseenden är det en ganska sympatisk egenskap, men om man ser på det ur ett fågelperspektiv så är det inte alltid helt lyckat. Jag väljer till exempel ofta att vara ärlig i situationer där det inte gynnar mig eller, ännu värre ur ett moraliskt perspektiv, den jag är ärlig mot.

Men det finns också en annan egenskap som är framträdande hos Rickard L Sjöberg. Som delvis bottnar i den där insikten under studietiden.

– Framförallt när jag var yngre hade jag väldigt svårt för auktoriteter. Det var ju den här antiauktoritetsgrejen inom forskningen som tilltalade mig från början – att inse att jag på ett sätt är lika mycket expert efter att ha publicerat forskning som de här docenterna och professorerna som inte har forskat som man ser i tidningen. Det gjorde att jag inte riktigt ville böja mig för trycket. Till viss del handlar det nog om en slags ungdomlig aggressiv idealism och även om den kanske har mattats av lite med åren så finns en hel del kvar. Med facit i hand är jag nöjd och lite stolt över att jag inte vek mig då, men det är lätt att vara nu när jag sitter i en helt annan position.

På ett sätt kan ju du nu kan ses som en auktoritet. Hur hanterar du det?

– Jag är inte klar med det riktigt. För det mesta tänker jag nog att jag inte är någon auktoritet än, men då riskerar man att underskatta sin egen makt. Till exempel som överläkare säger man ibland till folk vad och hur de ska göra olika saker, och då måste man ju också tänka lite på hur man beter sig. Att bli lite mer etablerad innebär ju också ofta ett större ansvar att själv se till att hålla disciplinen på det man gör. Tidigare har jag inte tillåtits att ta genvägar. För att kunna göra det jag har velat göra utifrån ett underläge har jag istället varit tvungen att vara väldigt noggrann.

– Det antiauktoritära är ju också lite av mitt drivmedel i många sammanhang – känslan av att ingen bryr sig om vad jag säger, men att jag ändå tänker kämpa på – så kanske tappar jag energin lite. Men det är också bra att inte ständigt vara utsatt för eldgivning, utan istället kunna slappna av och bli lite lugnare och mer adekvat i det man bestämmer sig för att göra. Det är inte så tokigt det heller.

 


Foto: Jonatan Stålhös

Foto: Jonatan Stålhös

OM FORSKNINGEN INOM NEUROKIRURGI:

Inom forskningen har han ”tagit de möjligheter som dykt upp” och intresserar sig just nu främst för tumörkirurgi, framförallt gliom. Bland annat ser han fram emot att jobba med ett projekt som är kopplat till gliomkirurgi i supplementära motoriska cortex och det faktum att en dylik operation i den dominanta hjärnhalvan kan göra att patienten får svårt att viljemässigt sätta igång tal och rörelser.

”Om man efter en sådan operation t ex ger en text till patienten kan de ofta automatiskt sätta igång att läsa, men om man ställer en fråga där personen ska välja att svara så kan denne i många fall inte göra det. Men den här förlamningseffekten försvinner efter i genomsnitt elva dygn. Det tycker jag är väldigt spännande och jag vill försöka förstå vad det är som händer när hjärnan omorganiserar sig på ett sätt som gör att man kan lära sig att leva utan den här delen – exakt vad det är för nätverk som finns ursprungligen och hur ändras de efter en operation.”


OM ATT VARA DEBATTÖR:

”Det finns inom social psykologin ett begrepp som man ibland kallar det fundamentala attributionsfelet – om man frågar sig varför en viss individ beter sig på ett visst sätt så förklarar man det utifrån person, men personen själv förklarar det utifrån situation. Jag upplever till exempel inte att jag har tagit någon strid alls, utan konsekvent valt att vara hederlig medan andra som ser mig utifrån kanske skulle uppfatta att det handlar om att jag har en debattglad personlighetstyp. Jag upplever att jag halkade in i ett forskningsområde och sen inte ville ljuga om det. Nu sitter jag här och är nästan känd som debattör, men jag har aldrig velat vara en debattör. Jag upplever inte att jag har sökt mig till det eller drivit på, men jag hade säkert tagit debatten för 20 år sedan om det hade funnits någon som hade puttat in mig i den situationen då. Om man backar ett steg för att reflektera så hade det här nog för övrigt inte kunnat hända nu heller utan internet och Youtube. Den situation vi hade på 90-talet är genom internet dramatiskt förändrad och i det här avseendet till det bättre. Det är en sammansvärjning av nollor och ickeauktoriteter som jag, som via alternativa nätverk går vid sidan om auktoriteter för att skaffa sig kunskap om hur verkligheten fungerar. Efter att den här processen började har Psykologförbundet fått ta tillbaka sina officiella riktlinjer för hantering av traumatiska minnen och Socialstyrelsen har börjat intressera sig för biverkningar av psykoterapi. Och det är inte Socialstyrelsen som har spridit den här kunskapen – det är Youtube.”


OM DEBATTEN I MEDIA:

”Jag kan tycka att de stora rikstidningarnas debatssidor ibland dominerats av ett lite tokigt perspektiv när det gäller Quick- och Kevin-fallen. Att det skulle vara ett problem att grävande journalister gräver i sådant här och att man alltså underförstått egentligen borde mörka den här typen av rättsskandaler. Det tycker jag är en moraliskt oförsvarlig ståndpunkt, men jag kan också se att de som hävdar det ändå har en poäng – det är inte ett idealiskt system att man i stor skala behöver journalister som hjälpsystem för rättsväsendet. Man bör givetvis eftersträva att man har ett rättsväsende som klarar av att stå på egna ben. Problemet är att det inte har fungerat och då har den sista säkerhetsmekanismen varit den grävande journalistiken. Förhoppningsvis börjar det nu bli tydligt att rättsväsendet själv måste ta tag i den här situationen. Jag tror att det hänger samman med en insikt om att man behöver ta rättspsykologisk kunskap på större allvar och ha ett mer akademiskt forskningsbaserat förhållningssätt till den inom rättsväsendet. När den kunskapen börjar få genomslag kan förhoppningsvis andra instanser än journalister börja ta tag i de problemen.”


EFTER FALLET TOMAS QUICK:

”När jag berättade om mina slutsatser för Bergwallkommissionen så avslutades det med, så som jag minns det, att Kjell Asplund och Daniel Tarschys som ju var tongivande personer i kommissionen, skakade hand med mig och sa något i stil med att jag var en visselblåsare och att de ville tacka så mycket för det fina jobb jag hade gjort. Jag har tänkt på den där incidenten efteråt. Livet är inte så rättvist som man föreställer sig att det borde vara när man som ung människa ger sig in i det. Men tänk om jag då, någon gång i mitten på 90-talet, hade kunnat föreställa mig hur den här historien skulle sluta. Det var lite som att jag 20 år senare plötsligt tittar upp i himmelen där änglar blåser fanfar och en gubbe med vitt skägg och vit klänning kommer ner för en trappa, räcker fram handen och säger ”jag vill skaka hand med dig Rickard för det var tufft ett tag, men du gjorde det rätta. Bra jobbat!” innan han kliver tillbaka upp igen. Nu är inte Kjell Asplund gud, men det var ändå en märkligt skön känsla. Det kändes som om det blev en fin slutpunkt i någon sorts historia om hur livet tog lite kringelikrokiga vägar.”


VAD SKULLE KUNNA ÄNDRAS:

”Sverige är ett sådant litet språkområde och det sätt som vissa institutioner är uppbyggda på kan av det skälet ibland få väldigt stor betydelse. Så som att polis och rättsväsende inte har någon egen oberoende enhet för beteendevetenskaplig psykologisk kompetens. Juridik är en akademisk disciplin som inte är uppbyggd kring systematiska empiriska studier, medan den typ av psykologi som de flesta skulle tycka är okej att tillämpa i rättsliga sammanhang är det. Därför måste man alltid för att få beteendevetenskaplig sakkunskap plocka in folk utifrån med en annan arbetsgivare och kanske andra intressen än polisens och rättsväsendet. Personer som kanske inte säkert har som främsta intresse att se till att polisens arbete bedrivs på ett så bra sätt som möjligt, utan som kanske istället är mer intresserade av att hitta intressanta forskningsobjekt eller forskningsmöjligheter eller illustrativa och spektakulära fall till studentundervisningen. Jag tror att det bästa vore om man istället kunde integrera ett visst mått utav beteendevetenskaplig kunskap och kompetens inom de organisationer som behöver den.

Jag tycker också att det är ett problem att det inte finns några rutiner för hur universitetsinstitutioner ska förhålla sig när någon sköter den så kallade tredje uppgiften på ett väldigt ansvarslöst sätt. Om man ger en person titeln professor, så måste man fundera på om det ska finnas någon form av gränssättning för vad man får säga om sitt eget forskningsområde i samverkan med det omgivande samhället. Man kan inte begränsa folks yttrandefrihet, men det är en lucka som man måste fundera över.”

one kommentar

  • Ingrid Eckerman skriver:

    Mycket intressant intervju! Heja, Rickard! Jag önskar fler kollegor vore som du. Just nu hoppas jag på kollegorna på Rättsmedicinalverket, att de sätter ner foten när det gäller de medicinska åldersbedömningarna.

Lämna en kommentar

CAPTCHA