Påtagliga om- och nybyggnation, inklusive stambyten, i en ständigt ökad volymsbelastning av patienter ställer sina krav på arbetsmiljön för de drygt 2 000 medarbetarna på Capio S:t Görans sjukhus, menar Bengt Sparrelid, ordförande för S:t Görans läkarförening. Foto: Stefan Nilsson

Påtagliga om- och nybyggnation, inklusive stambyten, i en ständigt ökad volymsbelastning av patienter ställer sina krav på arbetsmiljön för de drygt 2 000 medarbetarna på Capio S:t Görans sjukhus, menar Bengt Sparrelid, ordförande för S:t Görans läkarförening. Foto: Stefan Nilsson

Hotfulla moln över S:t Görans himmel

Share on FacebookTweet about this on TwitterShare on LinkedInPrint this pageEmail this to someone

AV: Anna Sofia Dahl | 12 juni, 2017 | MER: Sjukvårdens organisation

Capio S:t Görans har varit först med mycket – det var det första svenska sjukhuset att drivas som aktiebolag och det första akutsjukhuset med privat ägare. Men på en punkt är de sist. Hittills har man nämligen lyckats hålla sig någorlunda utanför sjukvårdskrisen. Men kanske inte länge till.

Bengt Sparrelid, ordförande för Capio S:t Görans läkarförening, tar emot i sjukhusets huvudentré. Han visar vägen, genom den pågående nybyggnationen som omringar sjukhuset, till sitt rum på medicinexpeditionen i ett av de omkringliggande husen. Han har haft S:t Göran som arbetsplats i 24 år och har varit med ”hela resan” – från det landstingsägda sjukhuset som fick ta över Sabbatsbergs patienter på 90-talet, via både ombyggnationer och neddragningar till dagens enda svenska privat­ägda akutsjukhus.

– Landstinget har en budget och en plan a, plan b och en plan c. Och det slutar nästan alltid med att det är totalstopp på hösten – där man inte får anställa personal, investeringsstopp och inställda utbildningsaktiviteter. Under den här resan har ekonomin successivt blivit allt mer precis. Vi håller budget nästan på kronan, även om det egentligen inte är några stora summor, till skillnad från de i övrigt offentligt finansierade verksamheterna som rätt ofta går minus.

S:t Göran blev 1994 Sveriges första sjukhus att drivas som ett aktiebolag och ingår sedan 1999 i vårdkoncernen Capio AB. Som Sveriges första privat­ägda akutsjukhus har man frekvent hamnat mitt i diskussionerna om hur sjukvården ska organiseras. Inför försäljningen av sjukhuset, till det som då hette Bure Hälsa och Sjukvård, var debatten svallande och sedan dess har den fortsatt i samma anda. Sjukhuset har stundtals lyfts fram som ett gott exempel på privat ägande och framhålls som en vårdgivare som har klarat sig lindrigare undan både personalflykt och dålig arbetsmiljö.

– Historiskt har vi haft en mindre omsättning på personal, men nu har sjukhuset en omsättning på sjuksköterskor strax under 25 procent. Arbetsmiljön blir ansträngd här också, men det fungerar fortfarande, säger Bengt Sparrelid.

Om man jämför medarbetarenkäter mellan de olika sjukhusen i Stockholm ligger S:t Göran bättre till jämfört med de andra, menar han, och sjukhuset ligger också bättre till ”på det stora hela om man ser till kvalitetsmåtten”.

– Rent ekonomiskt producerar vi vård upp emot 15 procent billigare än de andra sjukhusen och det är på grund av vårdavtalskonstruktionen. Man kan säga det i grunden alltid har lönat sig och fortfarande lönar sig att arbeta elektivt inom landstinget. Ersättningssystem är bättre för planerad verksamhet än för akutverksamheten, säger Bengt Sparrelid.

Bengt Sparrelid. Foto: Stefan Nilsson

Bengt Sparrelid. Foto: Stefan Nilsson

Sjukhuset, beläget centralt på Kungsholmen i Stockholm, har sammanlagt 334 vårdplatser. Man beskriver sin egen organisation som ”ett lagom stort sjukhus” med en bred verksamhet och samtidigt ”en tillräckligt liten organisation för att alla medarbetare ska kunna vara med och påverka utvecklingen”. Bengt Sparrelid tror att just storleken på sjukhuset och möjligheten för personalen att påverka sin situation har bidragit till att man legat ”steget före” Stockholms andra sjukhus.

– Vi har varit det minsta centrala akutsjukhuset och det har alltid sina fördelar. Det gör att det blir naturligt täta kontaktytor, de flesta äter samtidigt till exempel, och man kan lösa väldigt mycket på ett informellt och smidigt sätt. Man tappar något när enheterna blir för stora, säger han och fortsätter:

– Fram till i år har vi inte varit uppdelade i så många kliniker – medicin har till exempel varit en enda stor familj. Men så knoppades neurologen av och blev neurologklinik, och i år har resten av medicinkliniken delats upp i en hjärtklinik, en medicinklinik och en akutmedicinklink. Vi går mot universitetssjukhusens komplexitet med egna budgetar, frågor om vem ska betala, vem ska erhålla ersättning och vem som riskerar att bli ”Svarte Petter”. Det påverkar också utbildningsmiljön negativt – den blir lite rumphuggen istället för att man får ta del av alla delar.

Han menar att det är viktigt att förstå den resa som sjukhuset gjort. Då Sabbatsbergs sjukhus 1993 la ner fick S:t Göran på kort tid ett betydligt större patientunderlag – dubbelt så många patienter på en akutmottagning som var dimensionerad för att ta emot 30 000 besök per år – och den somatiska vård­platsbeläggningen för upptagningsområdet halverades. Det var efter den förändringen som riktlinjen om att patienter som längst ska befinna sig på akutmottagningen i fyra timmar kom till. Enligt Bengt Sparrelid för att ”kunna andas”.

– Det var en rent praktisk utveckling för att det inte skulle bli stas i hela systemet. Det började som en form för den situation som vi befann oss i, men sen togs den till intäkt för någon slags nationell riktlinje. Utan att det egentligen var tanken, säger han och fortsätter:

– Om man har ett inflöde måste man ha ett avflöde. Och varken inflöde eller avflöde kan vi själva påverka – det vi kan göra är att internt skapa arbetssätt för att hantera det så gott det går. Har man brist på akutplatser måste man få lämna ifrån sig den patient som inte är i behov av en sådan. Sedan två år tillbaka har vi dessutom 125 minuter som mål istället för fyra timmar och för närmare 80 procent av patienterna klarar vi det.

En annan organisatorisk förändring kom till efter att statistiken över utskrivna patienter analyserats. Den dagliga toppen för sjukhusen i Stockholm låg strax efter lunch, efter att ronderna avklarats. Den situationen fick till följd att trycket på ambulanstransporterna blev för högt och patienterna fick vänta längre.

– Då gjorde vi om ronderna så att de blev mer behovsprövade. Först de patienter som är i behov av akutmedicinsk bedömning, sen alla de som är utskrivningsbara. På så sätt fick vi en tidigare topp, där majoriteten blev utskrivna före lunch. Då var alla ambulanser tillgängliga, eftersom de andra var kvar i traditionellt rondförfarande, och vi kunde frigöra vårdplatser, säger han och fortsätter:

– Om man inte äger frågan själv måste man försöka lösa det internt med de möjligheter man har. Men man är alltid steget efter – man gör förbättringar, så hinner det gå en stund innan det ökade flödet hinner ikapp med nya utmaningar och då får man göra nya förändringar.

Inflödet av patienter till akutmottagningarna i Stockholm ökar med mellan fyra och fem procent per år. Den nya akuten på S:t Göran är dimensionerad för runt 100 000 besök per år och beskrivs som ”en stor förbättring jämfört med tidigare”. Förra året låg antalet besök på drygt 86 000 och när Sjukhusläkaren besöker sjukhuset i början av maj har man precis haft det högsta antalet under ett dygn på akuten – över 340 besök, hälften på medicin och lika många för kirurgi och ortopedi.

– Och då är inte FHS-processen klar med alla fördelningar. Med inte så låg sannolikhet borde vi närma oss taket redan innan den nya strukturen satt sig, säger Bengt Sparrelid.

Lämna en kommentar

CAPTCHA